Ni vet den där skatåsmilen? Den där backiga jobbiga milen som inte går att jämföra med andra milar? Som jag för ett par veckor sedan frågade mig om jag någonsin skulle springa under 50min (vilket jag fortfarande inte gjort)? Ja just det, precis den där milen.
Igår drog jag med mig Madde på mitt sista pass (om man inte räknar den minikorta och lättlätta joggen på fredag) innan the mara. Vi utgick hemifrån mig och joggade iväg i beskedlig fart. Jag med rätt rejäla astmakänningar trots att jag tagit mina mediciner som jag ska. Det är visst mycket pollen ute just nu. Det gav med sig något såsmåningom och när vi väl kom till skatås och svängde in på milspåret ökade vi takten. Flåsande som bara den tog vi oss framåt i en rätt bra fart och när det efter 4km skylten går lätt nedför var vi uppe i farter ner mot 4:30 min/km. Och det kändes rätt bra! Vi turades om att dra och vips närmade vi oss de jobbigare partierna mot slutet. Där kroknade vi något men försökte ändå så gott det gick att hålla en hög fart. Det kändes dock inte som det gick snabbt alls, så döm om min förvåning när jag "lapar" klockan på 50:01!! Hallå! 50:01! Är det sant eller? Nytt personligt rekord med över 2,5 minuter på den milen!! Fast jag kan ju såklart inte låta bli att tycka det känns snopet att vara så nära den där magiska 50-gränsen. 2 sekunder liksom. Eftersom jag glömde kolla vad klockan stod på när vi startade på milspåret hade det inte hjälpt om jag kollat klockan under tiden heller, så egentligen är det kanske inte så mycket att gräma sig över. Jag vet ju att jag kan! Känns bra så här i maratider!
