Jag vet inte vad det är med kombinationen löpning och musik, men den framkallar känslor som inget annat. Oftast glädje och eufori, men ibland lockar den fram de där välbehövliga tårarna som behöver få komma fram då och då.
Idag fartlekte jag mig fram medan regnet strilade nedför armarna. Lät tårarna blanda sig med regndropparna och konstaterade att inget är som då, men att nu och sen också kommer bli bra. Grät en skvätt men gladdes samtidigt åt att kroppen börjar minnas hur man springer, åt att pulsen var mer normal och åt att det faktiskt är skönt med vatten som rensar undan.
Kom hem och välkomnades av solsken, både på utsidan och insidan. Löpning och musik gör mig lycklig.
