Jag kunde inte vänta tills imorn. Jag var tvungen att få springa redan ikväll, något annat vore otänkbart. Så när jag kom hem satte jag helt enkelt på mig mina kortkortaste tights, ett svalt linne och mina älskade springskor och gav mig iväg.

De första stegen känns studsiga och ovana, men rätt snart hittar jag in i den välbekanta känslan av flyt. Tar det lugnt och skönt den första kilometerna och flåsar mig uppför den jobbiga grusiga backen upp mot skatåsskogen. När jag hämtat andan någorlunda finns det inget mer att vänta på. Benen ökade upp kadensen av sig själva. Andningen är visserligen ganska ansträngd men det känns inte. Pulsen är förmodligen skyhög, jag vågar inte kolla. I början är det relativit platt och skön grusväg. Benen pinnar på, springer om massa folk. Jag kommer till den lilla badplatsen och svänger runt, rakt mot vinden, rakt mot backigheten. Det tar emot lite, slänger ett öga på pulsen som är upp i 90%. Sansar mig något och lyckas sänka den några slag. Munnen är torr som sandpapper, ögonen bländas av solen. Skinnet på läpparna drar ihop sig, men benen pinnar på. Vatten vore gott tänker jag och svänger efter en stund av från gruset och tillbaks på asfaltsvägen hemåt. Nedvarvning vore smart tänker jag också. Men det går inte, jag måste springa på. Kroppen måste springa på. Det är som om den vill visa mig att den fortfarande kan springa. Den kan det även fast det är varmt och pulsen är hög. Sista biten är det nedför och jag försöker dra i nödbromsen. Benen saktar in något. Jag stannar klockan på exakt 8km och 40min. Jag går ett varv runt kvarteret för att låta kroppen få åtminstone en pyttechans att varva ner. Tänker att det totalt sett ju inte blev någon monsterfart men att det inte är sådant som betyder något. Sen lägger jag mig i gräset, kollar upp mot himlen och börjar nästan gråta. Jag kan springa!