Jo, jag blev ju lite trött i baksidorna i söndags och när jag kom hem och stelnade till blev jag just väldigt stel i högra skinkan. Det har gått lite upp och ner sedan dess men hela tiden blivit mindre stelt när jag rört mig och när jag stretchat.


Idag gav jag mig ut på en kort och jättelugn jogg för att se om jag kunde mjuka upp det hela ännu lite mer, men det kändes inte helt hundra. Inte allvarligt ont, men stelt och lite krampigt. Så nu tar jag det säkra före det osäkra och tar ett par tre dagars löpvila och spenderar istället mycket tid på spikis, med att stretcha, yoga och massera rumpan. Hellre onödigt försiktig än att jag drar på mig något värre. Och föresten hade jag ändå tänkt ta det riktigt lugnt den här veckan då förre innebar dryga 6 mil.

Jag misstänker att det hela orsakats av att jag, när trampdynan på högerfoten irriterade, sprang och spände mig lite för mycket och överkompenserade. Något liknande hände nämligen förra vintern när jag sprang och spände mig för att det var sjukt halt.

Nåja, det här kan nog vara bra för mig. Jag behöver nog något som drar lite i tyglarna nu för jag märker att jag håller på att galoppera iväg lite för snabbt.



Så var det söndag och långpasstajm igen. Hade tänkt mig en ökning upp på 24-25km och stoppade klockan på 24,7km. Idag var det dock lite halvsegt. Mest eftersom det var rätt varmt och värme inte är en av mina favoritspringväder men också på grund av lite småskavanker som störde. Dels min ena trampdyna som stör mig till och från. Jag är lite nedsjunken i främre valven, framförallt på ena foten, och ibland kommer liksom en nerv i kläm och irriterar. Inget som gör ondare än att det går att springa men det är just lite irriterande. Mot slutet blev jag också väldigt trött i övre delen av baksida lår och det störde mig också. Fast nu så här några timmar senare känner jag mig pigg igen, så jag ska väl kanske inte klaga allt för mycket. Skönt att inte vara odödlig liksom..


Det slog mig just att jag invigde mina nya skor också. Smart att göra det på långpass. Eller inte. Men det gick ju hur bra som helst som tur var. Efterlängtade var de iallafall, för trots att jag hunnit samla på mig ett par tre, fyra olika under det senaste året så är det ändå de här som är mina absoluta favoriter. I år är de har de dock inte en endaste fläck rosa på sig som modellen innan, men turkosblå får väl duga det med, jag syns ju iallafall. Jo, såklart det är Asics Ds Trainer som är mina älsklingar. Precis som för så många andra. Ett köp jag var meganöjd med innan jag sprungit en meter i dem alltså.









Sixten är på sitt livs andra springtävling (om man inte räknar när han var i magen, för då har han ju varit med och sprungit tre stycken) och hejar på pappa som springer halvmara. Mamma har stor springabstinens (vilodag idag) och ett stort sug efter att tävla. Men det är rätt skönt att bara njuta av solen och stämningen också.


Skrivet på min Iphone






Efter gårdagens mosning var mina ben i stort behov av en återhämtningsjogg. Kort och lugnt. Så jag stoppade Sixten i vagnen och så gav vi oss av. 3km och sedan stopp för 10min löpskolning och så 3km till. Vips så var vi hemma och slog till på en långstretch i solen på det.



Skrivet på min Iphone



Och stön. Jag sprang ett progressivt tempopass ikväll och kan verkligen konstatera att jag har noll fart i kroppen. Ja, det är kanske inte så konstigt egentligen, men jag har ju som bekant noll tålamod och ogillar att det är så lång väg tillbaks till fornstora toppformsdagar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunnat springa ett helt marathon snabbare än vad jag gjorde på den 5km långa tempodelen med konstant fart idag. 5:07-fart i snitt lyckades jag kriga till mig, men sen var jag heldöd. Återstående 3,5km, tillika nedjoggskilometrar, gick så sakta så sakta och så tungt så tungt.

Aja. Nu är det som det är och jag kan ju trösta mig med att uthålligheten åtminstone finns där. Dryga 20km kändes ju relativt lätt förra helgen så jag har hopp om ytterligare några kilometrar på denna helgs långis. Och det känns ändå bra att ha samlat ihop 12,5km idag. Bara sådär. Även fast jag var nära döden på kuppen.



Idag var första gången på den här sidan graviditeten som jag inte ville springa. Det var kallt, grått, lite regnigt och jag var trött och seg. Men när Martin väl kommit hem och tagit över glada bäbisen tog jag mig i kragen och tvingade mig ut. Ångrade jag mig? Nä, såklart inte. Bara jag fått upp värmen lite (Det tog emot att sätta på sig underställströja under jackan och ta fram vantarna igen, men vad ska man göra..) var det såklart skönt. Värmde upp i 20 minuter och körde sedan en extensiv intervallpyramid med 6min ökning följt av 3 minuter jogg, 4 minuter ökning och 2 minuter jogg, 2 minuter ökning, 1 minut vila, 4 minuter ökning följt av 2 minuter jogg och så 6 minuter ökning till sist. Totalt 30 minuter fartlek och sedan 20 minuter nedjogg på det. 12,6 km rikare och både gladare och piggare.

Imorse fick jag även till ett stabilitet - balans och rörlighetspass. Det är lyxigt att vara ledig med en bäbis som är så nöjd och glad större delen av tiden. Jag är antagligen lyckligt lottad som haft turen att få en sådan solstråle som ger mig tid och möjlighet att både träna och jobba lite. Jag är dock medveten om att sådant kan ändras så jag försöker passa på att njuta så mycket som möjligt.



Med 20,5 km och en total veckodistans på drygt 5 mil förklarar jag härmed officiellt mig själv tillbaks i springskorna. Nu är det bara att vässa formen lite. Eller nä, ganska mycket. Men eftersom dagens två mil sprangs utan att det var varken vidare dödsjobbigt eller gick superlångsamt så ska det nog ordna sig med den saken också.

Och nästa utmaning kan ju få bli att ta med sig Sixten och hans vagn på långpass också. Fast det är jag nog lite för lat och bekväm för ännu. Men om pappan också följer med så vi kan turas om kanske. Vi får se vad som händer när pappans första stora mål (sthlm marathon) är avklarat och träningen är lite mindre styrd ett par veckor.

Och appropå rubriken så är det dags för mjölkbaren att tömmas lite nu.







Nu har vi varit ute på superpass igen jag och Sixten. Exakt samma pass som för snart två veckor sedan med den enda skillnaden att springet gick några sekunder snabbare per kilomter.





Sixten passar på att kolla på tallarna och himlen medan mamma tränar.



Denna soliga morgon började tidigt. Strax efter halv sex gav jag mig ut i en kylig men fin värld. Det var nästan bara jag, solen och vattnet. Jag och springskorna.

En grej som skiljer Stockholm från Göteborg är allt vatten, eller snarare tillgängligheten på vatten. Här har jag vatten nästan var jag än vänder mig och strax utanför huset. Så fint!

Så med solen i ögonen och vattnet vid min sida trippade jag fram på den första morgonjoggen på flera månader. Ett alldeles perfekt uppvaknande.


Skrivet på min Iphone



Jag fattar inte riktigt var dagarna tar vägen. Hur kan det redan vara onsdag kväll?? Trots att jag oftast går upp någon gång mellan sju och åtta och lägger mig runt elva går dagarna i raketfart. Min todolist växer sig längre och längre (fast mest är det roliga grejer och då gör det inte så mycket) för varje dag och då jobbar jag ju inte ens på riktigt. Även om det kanske inte kan kallas att vara ledig när man tar hand om en bäbis i stort sett dygnet runt så bör jag rimligtvis ha mer tid på dagarna än när jag jobbar på riktigt. Menmen, antar att livet ska vara så här och jag klagar inte för dagarna med (allt som oftast) glada och nöjda Sixten är alla bra dagar. Och föresten; appropå jobb så jobbar jag faktiskt på 10%. Inte på mitt vanliga jobb utan här. Jättekul!

Nåväl. Allt det där var en liten utläggning. Det jag egentligen skulle skriva om var kvällens lilla springpass som bestod av ett progressivt tempopass. Jag började med att successivt stegra farten upp till 4km och där var planen att sedan hålla en konstant fart i 4km för att sedan varva ner i 2km. I början gick planen jättebra och jag kände mig superstark! Jag kunde springa i strax över 5-fart med en relativt låg puls (runt 78%) och fick nästa hejda mig för att inte öka för mycket. Sedan kom dock en lång och brant trappa följt av ett långt och segt uppförsparti där motvinden skrattade åt mig. Det knäckte mig lite så den där konstanta farten blev inte så konstant. Och sedan fick jag nöja mig med 3,5km i denna "konstanta" fart för jag upptäckte att nedvarvningen skulle bli alldeles för kort annars. Så kan det gå när man ännu inte lärt känna alla vägar i sin nya stad.

Men trots allt är jag rätt nöjd med passet. Jag får faktiskt tänka på att jag nyss började springa igen efter ett cirka sju månader långt uppehåll från kvalitetspass och två månader utan någon som helst löpning. Jag är ganska bra trots allt. Och tänka sig, 50min yoga fick jag till imorse också. Vilken dag.



Jag är tillbaks i storstan och har andats färdigt skogsluften för denna gång. Även om jag som sagt trivs bra här så uppskattar jag mer och mer lugnet och tystnaden på landet.




Igår invigde jag min nya kompis sextonkiloskettlebellen. Den och tolvan fick göra mig och Martin sällskap vid ett styrkepass där vi hade Sixten som åskådare. Han satt mest och lekte och pratade med spökena och hunden på babysittern, men på slutet när han tröttnat på det fick han ligga på en filt och kolla på oss underifrån. Särskilt roande tyckte han det var när jag körde russian twist. Inga foton på det dock tyvärr.

Idag hade jag egentligen tänkt springa igen, men jag har haft så mycket att stå i så det fick bli vilodag idag istället för imorn. Två dagars löpvila gör nog bara gott för springbenen ändå. Imorn blir det dock andra bullar. Frågan är bara vad på löpmenyn jag ska välja? Jag har nämligen bestämt att eftersom fartlekspasset i lördags kändes så bra är det ok att börja köra lite försiktig kvalitet nu. Jag har även bestämt att det är ok att köra på känsla och improvisation ytterligare ett par veckor framöver, men snart är det dags att strukturera upp träningen lite mer. Jag har ju faktiskt riktigt tuffa mål framför mig.



Som jag konstaterat innan går det ju lite sådär med min skyndajättelångsamtplan. Därför tänkte jag att det kunde vara lika bra att köra första kvalitetspasset igår. Halvkvalitet iallafall. Fartlek. Två kilometer uppvärmning, fyra kilometer fartlek och så två kilometer nedvarvning. Och det var så himla roligt! Jag sprang bara på känsla men fokuserade på ganska långa ökningar med något kortare joggvilor mellan. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och vissa ökningar sprangs i ner mot 4:30 fart utan att det kändes dödsjobbigt. Finfint.

Jag fortsatte på den inslagna banan idag och slog till på en ökning med fyrakommaen kilometer och ett slutresultat på sextonkommasex sköna kilometrar. Fast idag var det i ärlighetens namn inte lika lätt. Dels sprang vi (jag och Martin) en väldigt backig runda, dels var jag lite stel efter både löpskolningen i fredags och fartlekandet igår och dessutom sprang vi lite snabbare än jag antagligen hade gjort om jag sprungit själv. Men det gör inget för det var ändå en fin känsla i kroppen. Framförallt efter men även under. Snart är jag som vanligt igen!


Skrivet på min Iphone



Nu ska tekniken minsan slipas till igen. Ja, inte för att jag har haft någon perfekt sådan innan, men nog har den varit bättre än den är nu, så mycket känner jag ju.

Av någon anledning har jag liksom glömt bort att det faktiskt existerar något som heter löpskolning, så när Martin föreslog att vi skulle köra ett kortare och lättare pass med en stunds löpskolning mitt i blev jag först alldeles ställd. Fast sen sken jag upp och kom på att det ju var dagens bästa förslag. Så sagt och gjort, 4km uppvärmning, 12 minuter löskolning och 3km nedvarvning. Eller nedvarvning och nedvarvning. Vi bor på en av Arvikas högsta punkter och hur man än springer blir det alltid massa uppför på hemvägen. Fast det gjorde inte så mycket denna dag, för solen sken och fåglarna kvittrade som aldrig förr. Det var varmt, men inte för varmt. Är det sådan här temperatur hela sommaren lovar jag att inte klaga.

De 12 minutrarna löskolning fördelades på 3 försiktiga stegrings/koordinationslopp, hög och låg skipping/skipping och tripping, hälkick, sprättsteg, indianhopp och tågång. Som utsikt hade vi Kyrkvikens blåa gnistrande vatten. Man kan ha det sämre. Det märktes dock att jag inte kört varken löpskolning eller någon form av spänstträning på ett bra tag. Framförallt i hälsenorna men även lite i höftböjarna. Förväntade mig massvis av träningsvärk men än har den faktiskt inte kommit Vi får väl se hur det känns på dagens springpass.



Ihh! jag har verkligen inget tålamod. Jag vill inte vänta ända tills imorn med att springa, det känns som det var en evighet sedan jag sprang sist. Det var igår kväll.. 6,7km lättdistans. Det icke existerande tålamodet gjorde dock sig påmint även där. Jag irriterar mig något fruktansvärt på att pulsen inte hänger med min tanke, vilja och känsla. Den är inte alls lika låg och fin som jag vill att den ska vara (läs; inte lika låg som den var INNAN jag blev gravid). Jag anstränger mig och anstränger mig för att springa det långsammaste jag kan och andningsmässigt känns det superlätt. I benen känns det jätteplättlätt. Men pulsen, den ligger fortfarande 10-15 slag högre än den borde (brukade)vid en viss hastighet. (Fast det blir lite, lite bättre för varje pass faktiskt!) Eh, inte så konstigt kanske. Men likväl har jag noll tålamod och vill vara i exakt samma form som för ett år sedan. Finns det en utbildning i tålamod?



Löpning i måndags, yoga igår och så kettlebell nu på förmiddagen. Förhoppningsvis blir det lite spring i kväll också. Imorn, då är det nog bäst att vila lite. Åka bil ska vi göra. Långt. Fyrtio mil närmare bestämt. Det ska bli spännande att se vad Sixten säger om det. Eftersom vi inte har någon egen bil är han inte så rutinerad på bilåkande. Hans enda färd i livet är den i taxin hem från bb och då satt han bara och tittade med sina nyfödda små ögon. Inte ett ljud gav han ifrån sig. Fast det går nog inte att jämföra sträckan mellan Karolinska i Solna och Årsta med den mellan Årsta och Arvika. Men det ska nog gå bra.

Det ska bli skönt att få komma hem till Värmland och känna skogslukten. Få springa tillsammans med Martin medan Sixten umgås med mormor eller morfar. Äta massa godis, slippa laga mat. Bli allmänt bortskämd helt enkelt.

Och appropå skogslukt så har jag utvecklat ett enormt sug efter Göteborg och Skatås. Igår natt när jag satt i sängen och ammade kände jag att jag bara måste dit snart! Jag trivs jättebra i Stockholm, men Göteborg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.






Igår fyllde SuperSixten 2 månader. Det firade han genom att vara extremt mammig. Den knappa timmen jag var ute och sprang var han ledsen nästan hela tiden, men så fort jag kom hem och lyfte upp honom blev han lugn och nöjd igen. Och senare på kvällen ville han bara vara hos mig, hos Martin blev han ledsen. Stackare. Ja, både Martin och Sixten. Hoppas det där var tillfälligt. Det brukar ju inte vara så.


Skrivet på min Iphone



Jag måste erkänna en sak. Jag är inte så där duktig som jag vill verka. Jag är inte så förnuftig som jag hade tänkt. För tre veckor sedan hade jag inte sprungit en enda meter sedan graviditetsvecka 35, idag sprang jag 12,5km (och totalt 43,6km denna vecka). På tiden innan bäbis ett helt vanligt distanspass, nuförtiden, om inte ett riktigt långpass så åtminstone lite längre. Hade jag släppt förnuftet helt hade jag gärna sprungit dubbelt så långt, men lite klokhet har jag trots allt kvar, hur tråkigt det än må vara.

Allt känns så bra och min barnmorska tycker att det bara är att köra - "Du känner om du inte ska springa". Och det är ju det jag tänkt hela tiden - känns det bra så är det bra. Och det känns bra, riktigt bra! Och jag kan bara konstatera att jag är totalt jäkla superkär i springning! I rosa skor, rosa kompressionsstrumpor, rosa tröja och rosa ipod (och svarta trekvartstights, jag sprang inte med rumpan bar) svävade jag fram som på moln. Och jo, jag gillar rosa. Nästan så mycket så jag borde måla om min Garmin 305:a. Har för mig att Mary målade sin lila en gång så jag kanske får fråga om råd.

Men bara för att allt känns sådär jättebra ska jag inte rusa fram allt för fort ändå. Jag ska fortsätta bygga på distansen allt eftersom och jag ska vänta med kvalitetspassen ytterligare ett tag. Det är faktiskt inte förän i slutet av sommaren jag ska vara i superform. Nu ska jag bara lägga grunden. Men lite mer struktur skadar aldrig, så i veckan som kommer ska jag bli lite bättre på att ta det ännu lite lugnare på vissa pass. Bara distans även nästa vecka, men en blandning av lätta och medelhårda pass. Inte bara medelhårda som jag i stort sett kört på nu sedan jag började så smått för knappt tre veckor sedan. Och kanske kan jag få till ett riktigt långpass om ett par veckor!






Jag har kommit på ett nytt pass. Eller, kommit på och kommit på, det är nog inte så svårt att komma på bara man har lite fantasi. Men hur som helst; Spring ganska exakt 5km, varav större delen på ganska flack och grusfri asfalt och en liten del på slutet bestående av rejäla backar och grusväg. Stanna sedan vid en styrkestation och kör 20min army training. Eller styrketräning eller vad du nu vill kalla det. Jag kallar det army training eftersom övningarna var typiska sådana. Dips mot en stock, utfallshopp, pushups, upphopp och planka med benindrag med fötterna på ovan nämnda stock. 3x20 på samtliga. Inte mycket till pass sett till varken tid, antal övningar eller antal repetitioner, men det räcker om man är i den postgravida form jag befinner mig i för tillfället. Hej mjölksyra i upphoppen liksom. Och hej blåsbälgsandning. Om du är nöjd här går det bra att sluta. Såklart kunde jag inte nöja mig här så jag fortsatte på den böljande grusvägen längs med vattnet. Lyckades pressa upp pulsen i 90% i några backar, trots krypfart. Det var det där med formen. Och just det, jag hade ju en vagn också. Exakt 1km ytterligare blev det, sedan dök denheltsjuktbrantabacken upp. Jag är inte helt dum och insåg mina begränsningar och stoppade klockan där. Alltså; exakt 6km på exakt 36 minuter. Snyggt! Pustade några sekunder och påbörjade sedan den mödosamma klättringen upp. Herregud, jag kom knappt upp gåendes ju! Sedan promenerade jag resten av den lilla vägen hem för att få till en lite bättre nedvarvnng än jag brukat på senaste tiden. 20 minuter stretch i solen på det och lördagförmiddagen är slut. Sixten, han sov igenom alla strapatserna den latisen.



Besök på bvc imorse som innehöll både vägning, mätning, läkarkontroll och föräldragruppträff. Tyngre bäbis - check. Längre bäbis - check. "Godkänd" bäbis - check. Och så var det premiär för föräldragrupp också. Många fina bäbisar som är mellan fem och nio veckor gamla, och en är född samma dag som Sixten. Och som jag trodde har jag nog haft en himla tur som får sova nästan hela nätterna, det verkar vara värsta lyxen som nybliven mamma. Nu håller vi tummarna för att det fortsätter i samma spår.

Vårigt härligt väder har det varit hela dagen så efter att ha varit hemma en sväng för lunch gick vi ut igen jag och Sixten. Kollade på kläder till honom (men köpte inget!), kollade på kläder till mig (men köpte inget!), köpte glass och en tidning (en mama, det trodde jag nog aldrig om mig själv..) till mig och så stannade vi till i en park på hemvägen. Mammalivet kan vara ganska lyxigt vissa dagar.

Och som inte detta vore nog ska jag få springa en snutt när Martin kommer hem! Så det är bäst att jag skyndar på nu. Jag ska vara ombytt och klar och Sixten ska vara matad och klar så att jag hinner ut och hem och kan lämna över springstafettpinnen till Martin innan det är kolmörkt ute. Här får vi springa i skift. Fast snart kanske vi kan springa vissa pass ihop, alla tre. Jag måste bara jobba upp konditionen lite till så att jag orkar prata samtidigt. Men det är nog snabbt gjort hoppas jag.



Idag var det nedanstående gamla goding som fick benen att trumma på lite snabbare (jo, jag sprang visst idag också..). Till och med så snabbt att klockan visade 4:45 min/km i några hundra meter.



Då passade nedanstående två andra fina perfekt som nedvarvnings- och stretchunderhållning.





Det är verkligen en salig blandning jag har i min rosa ipod.