Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.

Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..

Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?

Lite slapping.. Med iphone kan man tydligen fixa foton ala sextiotalsstyle!

I vilket fall så gick jag in i fållan för grupp C och trängde in mig mellan alla män. Inte många tjejer verkade det som. Jag såg ju en och annan såklart, men det var helt klart mestadels män. Efter en tids väntan gick startskottet och vi kom rätt snabbt iväg. Snabbt är verkligen det rätta ordet, för jag tyckte det gick väldigt mycket snabbare än förra året. Jag blev hela tiden omsprungen i början och när jag fick syn på 3:34-farthållarna framför mig blev jag lite lätt orolig. Hallå, är det fel på min klocka som visar under 4:45-fart eller? Ok, om 3:30-farthållarna låg en bit före, men 3:45?? Försökte iallafall hitta mitt eget tempo och ett bra flyt. Precis som förra året kändes det lite stelt och stappligt, men det kanske inte är så konstigt när jag inte värmt upp något. Efter ett par kilometer började jag komma in ett skönt flow och när jag passerade 5km stod klockan på strax över 24min. Före mellantidsarmbandet för 3:30 alltså. Försökte att inte fokusera så mycket på tiden och ett eventuellt målgående under 3:30 utan bara hitta en fart som jag kunde hålla under lång tid.

Söder mälarstrand passerade väldigt fort och västerbron kändes faktiskt riktigt inte alls farlig! Jag njöt av utsikten lite på vägen ner och spanade lite efter hejjarklacken som skulle stå någon gång efter bron. Och strax innan 10km stod mycket riktigt Erika, Milla, Frida, Malin och Nilla (Förlåt om jag glömt någon!). De gav mig massa energi och jag ökade omedvetet tempo något tror jag. Passerade 10km en bit före siffrorna på armbandet och självförtroendet växte. Än så länge kändes det riktigt behagligt och jag kände mig vid gott mod. Torsgatan var dock lite halvseg och även delar av odengatan. När karlavägen med sitt lätta nedförslut kom piggnade jag dock till och ökade nog lite igen. Strax före 17km blev jag ikappsprungen av en tjej som läste min blogg! Hon sprang dock rätt snabbt ifrån mig, men jag blev glad och fick extra energi. (Jättekul att du sa hej! Hur gick det för dig? Du såg ut att ha lätta ben!). Tog även min första av två geler här som en slags förberedelse inför det tuffa partiet på gärdet och djurgården. Äckligt som bara den, men det gick ner.

Kände mig fortfarande relativt pigg även om det nu började kännas lite att jag sprungit nära 2mil i rätt högt tempo. Jag tryckte på "lap" vid varje 5km och låg såhär långt före mellantidsarmbandet. Halvmaran passerades på 1:43 nånting vilket kändes bra!

Strax därefter hände dock något. Ungefär vid 23km bara tvärdog jag. Pang bom. Från att det hade känts rätt "lätt" (lätt är det ju aldrig, men jämförelsevis) blev det nu helt plötsligt, från en sekund till en annan, skittungt! Resten av banan var en ren kamp och mot slutet riktigt plågsamt. Jag försökte peppa mig själv så gott det gick och tänkte hela tiden att ju snabbare jag springer desto snabbare är plågan slut. Rabblade pain is temporary.. några gånger och försökte fokusera på att hålla ett bra steg. Strax efter 30km tog jag den andra gelen, som även innehöll koffein, och hoppades på en liten energikick. Den uteblev dock och det var bara att fortsätta kampen mot mina trötta ben och mot klockan som tickade iväg. Efter 35km kollade jag inte klockan mer, utan "lapade" bara vid varje 5km passering precis som innan. Fast när jag tänker efter vågade jag nog inte kolla vid 35km heller.. Fick något mer energi av hejjarklacken som fortfarande stod kvar, men den dog rätt snabbt. Raksträckan förbi centralstationen var oändligt lång och jag undrade när 36km skylten skulle komma? "Så himla långsamt kan jag väl ändå inte springa?" "Jag måste väl ha sprungit mer än 1km nu?!" Men ingen skylt dök upp och jag fick lita på att jag helt enkelt missat den. Torsgatan var fruktansvärd, men lättades upp något av alla duschar som fanns längs vägen.

Men så helt plötsligt fick jag syn på en skylt på håll! Och jag tycker att det stod 38km på den men börjar tro att hjärnan bara försöker förvirra mig. Inte kan jag väl redan vara vid 38km?? Men när jag kommer närmare och ser att det verkligen står 38km på skylten blev jag så glad att jag nästan började gråta. Fick värsta energikicken och lyckades öka ett tag.

Hehe, vi ser ju rätt nördiga ut .. :)

Men sedan började det bli segt igen. Odengatan är verkligen en seg historia! Efter något som kändes som ytterligare en oändlighet var jag till slut äntligen framme vid 40km och tryckte på "lap" en sista gång. Dock utan att kolla klockan.

Jag bestämmer mig för att ge det sista jag har och börja spurta lite försiktigt redan här. Orkar öka något och håller den farten fram till 41km där jag sedan får oanade krafter och springer förbi hur många som helst! Men det är långt till stadion och marathonporten. Långt, långt långt, men jag ger minte upp. Stänger av ipoden för att få höra publiken lite bättre och springer in på banorna. Med knottrig hud och trötta, trötta ben försöker jag öka ytterligare och får på något mirakulöst sätt fart på de stela och onda låren. Hör speakern säga något om att klockan nu står på tre och trettio, hinner tänka att det är alldels försent men att det inte gör någt för jag hade fan inte kunnat göra detta bättre, innan jag plötsligt kommer på att jag ju inte sprang över startlinjen samtidigt som eliten. Får kort ett litet hopp, men inser att det är alldels för långt kvar. Intalar mig att det är sjukt bra att komma i mål på 3:32 också om så skulle vara. Vågar inte kolla min klocka, vågar inte kolla den stora klockan. Stirrar envist ner i marken och försöker öka ännu mer.

När jag är ett tiotal meter från mållinjen orkar jag dock inte stå emot frestelsen att kolla klockan. Den står på 3:31 nånting och jag stapplar över mållinjen och stannar min egen klocka på 3:30:51. Börjar hyperventilera och försöker samtidigt som jag faktiskt är sjukt nöjd, stolt och glad, svälja besvikelsen över att det var så nära. Haltar iväg och tar en dos astmamedicin (faktiskt den första sedan innan start. Förra året tog jag den två gånger under loppet, men jag tror att värmen påverkade min andning mycket mer då.) för att kunna andas bättre. Det är så svårt att på samma gång vara så oerhört stolt över min prestation och så besviken över små marginaler.

Mina tider..

Jag inser ju också att jag inte varit någon bättre löpare bara för att jag sprungit 47 sekunder snabbare, men det är ändå så surt. 3:29:59 låter så mycket bättre än 3:30:46. Jag vet ärligt talat inte om jag på allvar trott att jag skulle klara den där magiska gränsen. Eller jo, jag trodde att det kanske, kanske skulle kunna gå om jag hade en superdag. Men jag ville samtidigt intala mig själv att jag skulle vara jättenöjd med ett nytt pb. Men ärligt talat, det hade jag nog inte. Men jag ÄR jättenöjd över min prestation igår. Jättejättenöjd och stolt över vilken fantastisk kropp jag har! Jag är inte bäst, jag är inte ens bland de 100 bästa tjejerna (111:a), men jag gjorde mitt bästa efter dagens förutsättningar precis som jag innan loppet skrev att jag skulle. När jag gick in i den där väggen vid 23km och det kändes som att jag knappt tog mig framåt resten av loppet sprang jag faktiskt i strax över 5-tempo. Visserligen tappade jag ytterligare lite mellan 30 och 35km, men jag klarade trots allt av att springa i en fart som jag för några år sedan drömde om att springa milen på. Jag är fan bra! Grym och stark. Tack för det älskade kroppen!

Och någon timme efter målgång när jag lugnat ner mina känslor något, pratat av mig med Martin (Som persade med en hel sekund :) med sina 3:09:04) började jag fundera över nästa års lopp. Fast benen gör sjukt ont idag och jag knappt kan gå i trappor, fast jag har två blånaglar och en stor blåsa (allt på samma fot) drömmer jag om sm 2011. Då jävlar ska det där sub 3:30 krossas!

Ni minns väl Lidingö förra året? Där jag med tiden 2:38:30 var 31 små pyttesekunder från den där silvermedaljen. Idag var det dags igen, men den här gången blev det 47 pyttesekunder som fattades. 3:30:46. Men det gör inte så jättemycket ändå. Med tanke på att det från 23km och framåt var en enda lång plåga är jag oerhört stolt och nöjd över att jag ändå kunde hålla en såpass hög fart att jag var nära att klara det supersvåra målet sub 3:30. Och jag krossade mitt förra pb på 3:37:10. Det kommer flera maror! (Även om det just nu känns som jag aldrig mer kommer kunna springa ett enda steg.) Hela historien får ni imorgon. Nu ska jag försöka få med mig min trasiga kropp på marathonmingel. Det känns som en tillräckligt stor utmaning just nu.

Ni vet den där skatåsmilen? Den där backiga jobbiga milen som inte går att jämföra med andra milar? Som jag för ett par veckor sedan frågade mig om jag någonsin skulle springa under 50min (vilket jag fortfarande inte gjort)? Ja just det, precis den där milen.

Vet inte om det är från min mammas eller min pappas sida (Min farfar har tex åkt vasaloppet på 5:19, då behöver man nog lite envishet, även om talang och träningsbakgrund såklart också är avgörande.) eller kanske båda. Men oavsett var envisheten kommer från så är jag, dagar som denna, glad att jag fått äran att ärva egenskapen.

Jag hade inga större förväntningar på dagens långpass och jag visste med mig att det antagligen skulle bli en kamp. Med över 6mil plus en halvamaratävling i benen sedan förra helgen kan det liksom inte bli så mycket annat. (Ok, för vissa är drygt 8mil på en dryg vecka säkert inte mycket, men för mig är det det.) Att jag dessutom ätit katastrofalt (dvs alldeles för lite!) i veckan gör inte saken bättre. Jag är ju van att äta mest hela tiden, men jag har inte riktigt hittat några bra matrutiner med nya jobbet än. (Jag funderar dock på en lösning och har redan kommit en bit på väg!)


Dödslångpass it was! Klicka på bilden så ser du bättre.

Men i vilket fall: Jag hade som mål att springa minst 35km i ett lugnt och skönt tempo och lugnt tempo blev det. Inte så skönt dock. Jag var skittrött redan efter 15km och en liter sportdryck plus två energibars hjälpte föga. Men nu är jag ju som sagt rätt envis så jag lyckades skrapa ihop 36,2km ändå. Grymt nöjd och lite förvånad över att jag höll en rätt jämn fart runt 5:35-5:40 min/km hela vägen. MAT, mat, mat och vila gäller nu. Återhämtningsträning imorn och så får vi se vad kroppen säger.

Och just det; mitt nya veckodistansrekord ligger numera på 96,2km. Najs! För mig är det stort!

Såhär har det sett ut sedan jag började regga min träning på funbeat. Linjen är kilometrar (Staplarna är tid) Klicka på bilden om du vill se lite bättre.

Jag kom precis att tänka på att man nog kanske inte "räknas" som ultralöpare förän man har tävlat på en distans längre än marathon/sprungit längre än marathon på ett tidslopp? Men skit samma, vad spelar etiketter för roll? Jag är iallafall nöjd med att ha slagit distansrekord med 13km. (Fast som vanligt börjar jag ju otåligt redan fundera på om jag inte kunde tagit 60km när jag ändå höll på. Typiskt mig att aldrig bli nöjd (även om jag självklart är nöjd ändå). Men det får bli nästa gång.)

Jag vet att man inte ska jämföra sig med "alla andra", men det är ju så lätt att det blir så. Med tanke på hur snabbt "alla andra" avanccerar borde jag väl sprungit ultradistans för länge sedan, men samtidigt tror jag att min kropp i slutändan kommer tacka mig för att jag skyndar långsamt. Skyndar långsamt, håller mig skadefri och bygger både snabbhet och uthållighet. (Även om jag föredrar att springa längre än snabbt vill jag samtidigt göra bra tider på milen. Jag vill liksom vara bra på allt vilket också är typiskt mig. Jaja, ett steg i taget, ett mål i sänder.)

Någon kanske undrar hur kroppen mår idag? Jo tack, bara fint. Om det inte vore för fötterna vill säga. Stackars, stackars sargade tår. Jag har nog väldigt känsliga tår för jag får väldigt lätt blåsor både här och där. Dock främst under lilltårna. Jag förstår dock inte riktigt varför just där, för hur mycket jag än filar (eh.. jag filar väl kanske lite för sällan ska väl erkännas) så är alltid "huden" jättetjock där. Usch, mina fötter är verkligen inte vackra. Men hur som helst. Igår kväll kunde jag knappt gå och än värre var det när jag hade skor på mig. Jag måste sett helt sjuk ut när jag långsamt, långsamt stapplade mig till och från hållplatsen där jag var på middag. Visst var benen lite stela också, men främst var det tårna som gjorde ont och när jag satt på vagnen hem funderade jag seriöst om man kan sjukskriva sig för att man har så ont i tårna att man inte kan gå. Haha. Även under tiden vi sprang var det främst tårna som gjorde ont. Visserligen stumnade ju låren, men det var inte värre än i slutet av ett vanligt lite längre långpass. Med skillnaden att jag sprang längre tid med stumheten såklart.

När jag vaknade av alarmet fem över fem i morse tog jag det säkra före det osäkra och svalde två panodil tillsammans med frukosten. Promenaden till hållplatsen var inte direkt behaglig, men åtminstone bättre än igår kväll. Väl på jobbet gick det faktiskt helt ok. Skor där tårna är fria är bra grejer.

Nu på kvällen känns det faktiskt rejält mycket bättre och jag har till och med återhämtningsjoggat i 3km. Och yogat lite för mig själv. Så det blir nog bra det här. Och benen då? Jo, baksidorna är stela, men inte värre än efter vilket lite hårdare pass som helst. Grymma ben är vad jag har!

Och så slutligen en liten sammanfattning av dagen:
Start i Skatås. Första 17km gick i riktig terräng. Underbar natur, men inte så jättebra springunderlag. Eller jo, jättebra för att träna upp stabiliteten i leder och öva reaktionsförmåga, men kanske inte jättebra att springa ultralångt i. I Jonsered vek jag, Madde och Jonathan (en vän från mitt gamla gym som innan igår som längst hade sprungit 18km. Han stoppade på 50km och ökade alltså med 32km!!!) av från resten av gänget (som vi till största delen lyckats få dit via en tråd på funbeat och aldrig träffat tidigare) och sprang som planerat vidare mot Partille. Väl där bar det iväg på den jobbigaste delen både mentalt och fysiskt. Kuperat, blåsigt och inte ens halvvägs. Stannade i Bergsjön och köpte cola och forsatte sen mot Angered. Där fick Madde tyvärr avbryta pga knäproblem, men hon mötte senare upp på cykel (Tack för peppet från cykeln!) i Kärra, där även, en för mig ny bekantskap -Anneli, slöt upp. Vidare mot fina omgivningar i Skogome och Lillhagen och ner till Backaplan och Götaälvbron. Därifrån var det verkligen mina hemkvarter och sista biten upp mot skatås ökade vi faktiskt tempot. Även om jag inte hade några tankar eller ambitioner med avseende på tempo känns det bra att vi trots det mycket långsamma tempot på terrängdelen kunde springa 55km på strax under 6 timmar effektiv tid. Med stopp inräknat tog det såklart lite längre tid, men jag är nöjd och glad!

Jag ser ju helt färdig ut, men skyller på att jag försöker stretcha med solen i ögonen :)

Hinner inte skriva så mycket nu eftersom jag, tack och lov, ska hem till min bästa Jenny på middag. Och innan dess bör jag nog duscha, få i mig mera energi och vätska samt (låta benen) ligga på spikis (ja det är min spikmatta alltså). Men jag kan lite stolt meddela att jag äntligen lyckats passera den där ultralinjen. 55km blev det totalt och en längre rapport kommer tids nog. Förhoppningsvis imorn eftermiddag när jag kommit hem från jobbet. Tills dess kan ni ju underhålla er med liverapportering från TEC!

Sötaste Madde låndade ut sin Garmin till mig över helgen och idag gav jag mig ut för att testa. Eftersom torsdagens långpass blev som det blev (väldigt bra tålamodsträning och väldigt bra stabilitet-, vrist- och reaktionsförmågaträning, men inte så fartigt som jag tänkt mig.) hade jag bestämt mig för att springa ett kortare långpass i högra fart. Och vilken fart sen!!! Måste varit en kombination av att jag hade en livs levande (nåja, men det kändes lite så) Garmin på armen, att solen sken och det var vår ute på riktigt samt att jag kunde springa utan vantar och med endast t-shirt under jackan, som gjorde att jag hade så snabba ben. För snabba var de, trots att baksidorna hade en sämre dag och "krampade" mer eller mindre från början till slut. Första milen gick på nästan exakt 52min. Då är ju även uppvärmningen medräknad så det är ju grymt bra! Men andra milen gick på 50min! Detta trots att jag faktiskt började känna mig ganska sliten. Halvmaran passerade jag på 1:46 vilket ju måste vara min näst snabbaste (gbgvarvet sprang jag på 1:45 förra året (utan att maxa helt eftersom maran låg bara två veckor efter)) sådan tid och definitivt min snabbaste sådan på träning. Total blev det 21,9km i 5:04-fart! Var det verkligen jag som sprang?

Ni fattar att jag måste ha en Garmin va? Nu ska jag åka till jobbet. Hoppas ni har en ledig och härlig påsk allesammans!

Hur kan min älskade kropp överprestera gång på gång? Vissa tror nog att jag bara mörkar min form, men så är det inte. Möjligtivs är det en slags omedveten skyddsmekanism för att jag inte ska bli besviken, men jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att jag fullkomligt skulle krossa mitt föregående pers idag och springa in på 44:30! Möjligtvis hade jag drömt om en tid under 46, men inte trott att det skulle vara möjligt just nu. I slutet av sommaren absolut, men inte nu. I hemlighet hade jag kanske hoppats på att hamna någonstans mellan 46 och 47 men trott att runt 48 skulle vara mer realistiskt. Men ok, jag får nog börja tror lite mer på mig själv och lita på att kroppen kan plocka fram det där lilla extra så fort nummerlappen åker på. Tro fast inte ha för höga krav. Det är svårt det där, en balansgång som så mycket annat. Prestationsångest kan ställa till med problem och då kanske det trots allt är bättre med en lite "lägre tro"?

Oavsett är sjukt jävla nöjd och stolt över min underbara kropp! Tack, tack, tack! 44:30, jag kan nästan inte tro att det är sant! Och tack Miranda för draghjälpen under spurten! :)

Dock måste jag säga att jag nog föredrar längre lopp. Milen är ju verkligen bara en lång plåga från början till slut! När jag är mitt uppe i det blir jag arg på mig själv som ínte slutar utsätta mig själv för detta, men det sjuka är att så fort jag är i mål och har fått hämta andan ett par sekunder så kan jag bara tänka på hur sjukt kul det var och är! Konstigt det där.

Lite film för första gången i den här bloggen.!

Jag och Madde har klurat ett tag på någon slags Ultralöpning här i Göteborg. Vi vill få chansen att träffa andra spring-njutare som kan tänka sig att lulla runt en hel dag i trevligt sällskap och i maklig takt. Dessutom vill vi såklart knäcka Ultradistansen för första gången i år! (För första gången för mig)

Vi tänkte utgå från Skatås, ta bohusleden upp till Jonsered och sedan via mindre vägar ta oss mot Angeredsbron, över till hisingen, via mindre vägar ner mot älvstranden och över älvsborgsbron, kanske en sväng via majorna och sedan tillbaks till sktås. Vi har inte koll på exakt hur långt det kommer bli, men tippar på runt 55-60km. Självklart behöver man inte vara med hela vägen om man inte vill. Vi tänkte starta vid nio så har vi god tid på oss!

Vi inbjuder härmed alla likasinnade att hänga på oss. Den 10 april är det dags och lämpligast mailar ni någon av oss för att meddela ert intresse. Vad gäller tempot så är det naturligtvis lugnt som tusan som gäller, pratfart. Vi kommer att stanna och fika, fotografera, stretcha och syssla med annat med jämna mellanrum och vi anpassar upplägget efter vilka som deltar. Ingen är för långsam, sålänge det finns en vilja att utmana sig själv och sina gränser.
Så- börja ladda redan nu, snart smäller det!

För sådan fick jag minsann kämpa mot i princip hela tiden. Ibland massa is också och när det var som värst både och. Men det gör inte så mycket för jag tänker att det är bra träning för både mitt psyke och mina ben. Jag blir tåligare liksom.

..eller snarare; du borde skämmas!

Idag har jag kört army vilket jag har sett fram emot i 14 dagar, det vill säga ända sedan jag sist körde det. Att det skulle vara styrkefokus visste jag, men att det är testvecka hade jag på något sätt lyckas förtränga. Lite konstigt eftersom jag trots allt är en av dem som bestämde vilka veckor testerna skulle ligga, vilket vi gjorde på vår terminsträff där vi även bestämde terminsupplägget.

Redan vid första stavelsen på ordet tester sprang min vilja och gömde sig. Den måste liksom vara förberdd för att orka. Lagom till efter uppvärmningen när det var dags att börja sprang den ut ur salen. Jo det måste den ha gjort för i mitt huvud fanns den definitivt inte. När jag kollar mitt resultat och jämför mot förra vårens så inser jag att det inte var supersupersuperdåligt, jag gjorde faktiskt 6st fler pushups (strikta, näsan ner i golvet, självklart på tå) än vid första testtilfället (och bara två sämre än vid andra) och stod i jägarvilan (90 grader i knäled, ingen vägg som stöd, armarna på bröstet, så upprätt överkropp som möjligt) 5 sekunder längre än första testet. Och jag har trots allt inte haft möjlighet att träna army så regelbundet som innan den här hösten. Men ändå, jag ska faktiskt vara bättre! Inga mountainclimbers denna termin, men däremot två nya övningar; planka och jämfotahopp. Jämfotahoppen innebär hopp jämfota framåt och så bakåt igen över två linjer (kompisens armar), ungefär 50-60cm brett, så många man hinner under 1min. Plankan står man i så länge man orkar. Här hade jag ju inget att jämföra med, men plankresultatet skämms jag verkligen över. Jag vet att det är en av mina svaga punkter, men längre än 2min och 15 sek bör jag som instruktör orka stå! Jag skäms! Problemet är liksom inte magen. Den skulle nog orkat lite till, men resten av kroppen börjar ju darra som ett asplöv.. Jaja, det kan ju bara bli bättre! Hoppen kan jag ju inte relatera riktigt till, men 51st känns som i minsta laget..

Men som sagt så är det inte i först hand resultaten i sig som gör att jag blir så arg på mig själv, utan det faktum att jag inte ens var bäst i salen och inte ens bästa tjej! Sånt gillas inte.. :) Fast mest av allt blir jag arg på min obefintliga vilja idag. Ok om kroppen hade lagt av totalt, men jag VET att jag relativt lätt hade kunnat pressa mig minst 15sek till i plankan och åtminstone 10sek i jägarvilan. Mera vilja och mera av världens bästa peppmaskin Lasse! Hade han varit där och skrikit på mig hade jag orkat pressa mig mer! Jag saknar dig kompis!

Här är iallfall de kassa resultaten plus en jämförelse med övriga tester:

Pushups: 34st (28, 36, 42)
Jämfotahopp: 51st (-, -, -)
Planka: 2min 15sek (-, -, -)
Jägarvila: 2min 35sek (2:00, 2:40, 3:25)
(Mountainclimbers: - (40sek, 45sek, 1min 5sek)

Nu ska jag träna army som bara den hela våren!! Och för att avsluta denna neggiga kväll lite positivt;

1. Det kan bara bli bättre och "rekord" är till för att slås!
2. Jag behövs på jobbet även på måndag och tisdag!
3. Barbiebenet (precis som Mia har jag också ett (eller två, men de krånglar som tur är inte samtidigt) kändes knappt av under armyn!
4: Förmiddagens fartlek kändes helt ok och barbiebenet protesterade endast genom att bli lite trött!
5. Jag har massa kärlek i mitt liv!