Jag vet inte, men jag tror jag kanske tar tillbaks det där med att det är vår. Vi var nämligen och kollade på slottssprinten förut. Och vi höll på att frysa ihjäl! Ok att jag inte tog på mig varken vinterstövlar, dunjacka eller mina tjockaste vantar, men vantar och mössa hade jag iallafall. Och vinterjacka, om än lite tunnare. Det var roligt att kolla, speciellt som Emil Jönsson vann herrarnas tävling, men jag hade gärna bytt plats med Sixten och legat i vagnen och sovit. Nerbäddad i både overall, tjock åkpåse och vagnöverdrag. Han har tur han.
Åh, det är typ en halvmeter fin vit snö ute och solen strålar från en klarblå himmel. Får man inte springabstinens av det så är det nog något som inte stämmer. Martin håller i familjens springheder och har nöjet att springa långpass denna gnistrande dag. Ett ganska långt tror jag till och med. Själv får jag väl försöka orka med lite motionerande i form av en kortare promenad. Funderar faktiskt på att lägga träningen på hyllan nu tills bäbisen är ute och jag är någorlunda ihopläkt. Det är liksom inte roligt att ständigt köra samma saker och att inte riktigt få ta i. Och varför ska jag göra något som inte är kul? Men nu ska jag sluta gnälla. Det är sol och snö så det kanske till och med kan vara trevligt att promenera. Och jag har ju all tid i världen att läsa, vilket är nästan lika bra som att springa. Inte riktigt, men nästan.
Rådjursfamiljen som bor utanför vårt hus!
Förövrigt så planerade jag årets tävlingssäsong här om dagen. Jag är inte anmäld till allt än men om du kollar i högermarginalen kan du se hur planen ser ut. Varför jag fick för mig att jag (kanske) ska springa Tjurruset vet jag inte riktigt dock. Jag som inte ens gillar att smutsa ner mig bara för att. Onödigt liksom. Jag har inget emot att bli smutsig egentligen, men kan inte riktigt förstå meningen med att exempelvis stå i ett dike och göra pushups när jag lika gärna kan göra det på torra land med exakt samma träningseffekt. Army traning (både inne och ute) - absolut! Regelrätt militärträning med "order"skrikande ledare (inte säker på att alla organisationers ledare skriker, men de jag har sett in action har gjort det) och dikeskrälande - tveksamt. (Fast jag ska ge det en chans någon gång ändå.) Men i vilket fall så verkar tjurruset vara en ordentlig utmaning och det är ju roligt att testa något nytt. Vi får se. Ett annat kanske är Finalloppet i Göteborg. Om det passar att åka ner då så vill jag väldigt gärna, men jag inser att saker och ting kommer kräva lite mer planering nu än innan. Men vill man så kan man, så det får vi försöka ordna.
Ännu en dag närmare. 110211 är morgondagens datum och det vore väl fint?
Vintern har åter kommit till Stockholm men det är väl bara jag och ett fåtal ytterligare som tycker att det är något bra med det kanske. Inte mycket gjort idag heller men jag har ätit en supergod sallad med quinoa, rödbetor och fetaoströra tillsamans med en nyfunnen (springglad!) gravidvän. Jag älskar rödbetor! Och i kombination med fetaost blir det ännu godare.
Ryggen gör fortfarande lite ont men TENS-apparaten jag hyrt inför förlossningen hjälper faktiskt. Så på med den, upp i soffan och fram med en bok är nästa projekt. Fast jag gissar på att jag kommer somna rätt snabbt.
Av den där förkylningen, som liksom aldrig blev någon förkylning, känner jag nu inget spår. Efter en extra säkerhetsvilodag igår är det dags att få träna igen idag. Panen var att springa, men när jag vaknade regnade det ute så jag tänkte om. Den runda som eventuellt blir min sista på ett bra tag ska inte få förstöras av regn (Det ofta kan vara mysigt att springa i regn, dock inte på vintern!). På den runda som eventuellt blir min sista på ett tag ska solen skina eller snö falla från himlen. Så jag gör ett nytt försök imorgon. Idag får det bli lite svingande och dragande med kettlebellen istället. Och flyttpackande. Om en vecka slipper jag nämligen jojovädret på västkusten. Snö, kyla, regn, kyla, ishalka, snö, regn, ishalka, snö, regn byts mot massor av snö. För mig som älskar snö och vinter blir det som att komma till paradiset. I dubbel bemärkelse, för jag får också äntligen bli hel.
För första gången på många år blir det ett riktigt lugnt nyårsfirande. Bara vi två (tre) och en trerätters middag. Lite alkoholfri skumpa vid tolvslaget - om jag orkar håla mig vaken tills dess, jag har blivit extremt kvällstrött - och bara mys. Fast vi skippar mysbyxorna, lite fin vill jag ändå känna mig.
Årets sista dag började vi genom att sova riktigt länge. Därefter åt vi frukost och åkte sedan ner för att kolla in sylvesterloppet. Martin hade lite funderingar på att springa, men eftersom vi sov så länge så blev det inget. Jag avundades alla som slirade runt i snön och hejade på Eva som sprang på en supertid! Någon gång ska jag också bli sådär häftigt snabb.
Min nya kompis!
Snart är det dags att börja fixa sig själv och all mat, men först ska jag leka lite med min nya kompis som jag fick i julklapp igår. Martin får sköta springandet idag, jag tar mitt imorgon. Bästa starten på 2011. Gott nytt år!
Senast jag åkte längdskidor, vilket var nästan tio år sedan, lovade jag mig själv att aldrig mer stå på ett par sådana. Jag som spenderade vinterns flesta dagar i ett par slalompjäxor och med betydligt stabilare skidor under fötterna tyckte att det var lite ostadigt att ta sig fram på de där långa och smala skidorna utan stålkanter. Dessutom hade jag alltid så dåligt glid jämfört med andra. Även om jag kämpade dubbelt så hårt så kom jag liksom inte framåt lika fort. Så efter treans skidtävling (I gymnasiet körde vi en variant av den riktiga klassikern.) bestämde jag mig för att nu får det vara färdigåkt på de där skidorna.
För ett par år sedan bestämde jag mig dock för att genomföra en klassiker (Jag väntar desvärre fortfarande på att få tillräckligt med pengar för att kunna göra det) och således måste det där löftet brytas. Nu har det gått ett par år sedan det där beslutet fattades, men idag var visst dagen för löftesbrytning. Med en utrustning som är nästan dubbelt så gammal som mina år utan längdskidor och med ett par alldeles för korta stavar skidade jag fram tillsammans med mamma. Om jag får säga det själv så gick det riktigt bra. Jag kanske inte har den bästa tekniken och det gick verkligen inte snabbt, men jag ramlade iallafall inte. Nu var det visserligen helt platt eftersom vi åkte på sjön (Dumt att utmana ödet genom att behöva åka uppför och nedför med mina vingliga ben när jag har ytterligare en persons hälsa att ta hänsyn till.), vilket måhända kan ha något med saken att göra, men ändå. Träningsvärk lär jag dock ha imorgon, men det är väl sådant man får tåla. Huvudsaken är att jag trots allt tyckte det var riktigt roligt att åka! Till och med så roligt att jag vill köpa mig lite utrustning. Fast det får nog vänta tills nästa vinter. Jag kanske bör hålla mig till mindre riskabla aktiviteter när graviditeten snart går in i sitt slutskede.
Traditioner är till för att följas. Även om det är tjugofyra minusgrader ute och vecka 33 inleds just denna dag. Jag tror det här var den kallaste springtur jag varit med om. Känns bra att få sätta lite rekord även om magen är stor och tempot knappt liknar spring. Fast jag hade väl inte ens i min vildaste fantasi trott att jag skulle få julaftonsjogga detta år. I vecka 33! Fast jag kanske bara har underskattat min kropp, som så många gånger förr. Men oavsett så är jag glad över att jag kan. Det blev inte så långt och det gick inte så snabbt. Jogg varvat med promenad i en halvtimme. Frost i håret. Frost i ögonfransarna. Vitt, kallt, oerhört fint. Jag önskar att alla fick uppleva det här. God jul!
En vecka sedan sista springet. Alldeles för länge men det är bra, då får jag vänja mig vid hur det kommer kännas om ett tag och veckor (månader?) framöver. Sist lite småkänningar i bäckenområdet, idag var jag nästan nervös över att behöva ta farväl. Tassade iväg i tretton minusgrader och hårt packad snö. Lite flingor yrande i luften. Två minuter gång till att börja med, sedan sju minuter jogg. Första etappen kändes det som om jag sprang på moln, som om tio extrakilon inte alls fanns där. Andra etappen lite håll. Tredje etappen ren eufori, nästan som den här gången, och den fjärde ungefär den samma förutom lite håll igen. Glädje. På sista etappen blev det dessutom nio minuter spring eftersom jag var så nära dörren. Totalt trettio minuter jogg, åtta minuter gång. En helt perfekt fördelning i vecka trettiotvå. Inga känningar, inget farväl den här gången.
Lite plankstående bland flyttkartongerna.
Jag hade tänkt att jag skulle få snöspringa i helgen, men tiden går visst lite snabbare än vad jag räknat med. En liten upptäcktsfärd genom mitt kommande hemområde hade suttit fint. Martin svär över snön som fallit konstant sedan jag kom hit, jag bara ler. Jag kan visserligen hålla med honom om att det blir segare att springa, men med rätt inställning går det ju hur bra som helst (Fast sådär får jag inte säga till honom för då blir han lite sur :) ). Men som sagt, att fixa och dona, åka på Ikea-besök och annat som hör flyttande till, tar visst mer tid än jag räknat med så det blev inget snöspring just denna helg. I väntan på en hemleverans från ovanstående varuhus roade jag mig dock lite med mitt gummiband. Lite lättare styrketräning för i stort sett hela kroppen lyckades jag få till. Och avslutar man med lite planka känns passet genast mera jobbigt.
Tro det eller ej, men tåget var endast sjutton minuter försenat igår kväll, så strax efter midnatt rullade jag in i staden som snart är mitt hem. Vitt och fint överallt. Inte isgata och smutsig, hård, halvt bortregnad snö som sedan frusit igen som i Göteborg. Ok, nu var jag lite orättvis, jag älskar Göteborg, men vädret är inte en av dess fördelar.
Tunnelbana åt andra hållet än vad jag brukar. Sedan en buss, men till min glädje märkte jag att det inte borde ta alls många minuter att gå. In en tom och stökig lägenhet som kommer få vara rätt så tom och stökig i ytterligare en månad. Men en sovplats, en dator och en soffa finns iallafall. Och värme och kärlek. Om en månad bor jag här på riktigt.
En kall och hal spring/promenadrunda började jag min tisdag med. Samma taktik som i söndags (2min gång, 8min jogg) men jag nöjde mig med 5,5km. Det är en lagom morgontur som tjockis. Jag tror det blev i längsta laget i söndags för jag hade lite känningar runt bäckenet på kvällen efteråt. De få rundor jag har kvar kommer därför få bli kortare. Idag känns allt dock finfint, men eftersom jag sov så dåligt i natt börjar jag redan bli trött. Jag vaknade vid tretiden och låg sedan mest och vände och vred mig fram till klockan sex. Små korta sovstunder med konstiga drömmar. Ojoj, det kommer bli en lång dag. Jag har inte ens åkt till jobbet än liksom..
Bild; lånad från internätet
Men i vilket fall tycker jag att du ska gå in här, önska en låt och skänka lite pengar. Förra året höll de till i Göteborg och jag sprang förbi var och varannan dag. I år får jag nöja mig med att ha dem i lurarna när jag springer. Önska och skänka ska jag dock göra. Ska bara fundera ut en fin låt först. Gör så du med, barnen behöver dig!
Idag har jag praktiserat mitt nya springupplägg och på så sätt fått till nästan dubbelt så många kilometer som jag brukar nuförtiden. Det var skymning och ungefär sex minusgrader ute vilket gjorde att det blev lite kallt mot slutet när solen helt gått ner. Det är svårt att klä sig för både promenerande och springande på en gång. Genom att varva 2min gång med 8min jogg kunde jag ta mig runt en av mina standardrundor på 9,5km. Standardrunda som icke gravid alltså. I vanliga fall bland de kortare, i nuläget värsta långpasset. Två minuter gång, åtta minter jogg. Om och om och om igen. Efter 1 timme och nästan 6min var jag åter hemma. Fylld av fin vinterluft och lite kall om rumpan. En potatisgratäng står i ungen, vitkålsalladen på diskbänken och vegoschnitzlarna ligger redo att stekas. Tredje ljuset fuskade jag med redan igår när jag bjöd in till adventsfika, men det finns lite utrymme kvar att elda på innan ljusen blir för ojämna. Mys.
Naket i vecka 30, 71 dagar kvar till den 17:e februari.
Ett av mina första mål, eller snarare en av mina första önskningar, när det gäller kombinationen springning och graviditeten var att kunna springa i vecka 20. Nummer två var att få uppleva oktoberlöpning och nummer tre att få uppleva snölöpning. Alla dessa önskningar har uppfyllts och nu är det vecka 30. Jag kan fortfarande springa, något jag aldrig hade vågat hoppas på. Jag är så otroligt glad över att min kropp är såpass stark att den faktiskt klarar det. Jag har dock bestämt att från och med nu, från och med vecka 30, är det dags att lägga in promenadavsnitt i lufsrundorna för att avlasta lite. Oavsett om jag vill eller inte. Inte för att det gör ont eller känns dåligt på något sätt, utan mer i ett förebyggande syfte samt för att slippa dra ner ytterligare på mina rundor. Idag ville jag nog inte egentligen, men har man bestämt så har man bestämt. Därför sa jag strängt till mig själv att minst två sekvenser måste det bli. Två sekvenser blev det. Ungefär två minuter vardera, resten lufsspringande. Totalt 5,6km och 37,5min. Alldeles lagom för en morgonrunda i vecka 30.
Lånade Ice Bug Pytho 2. Nästan rosa.
Jag trodde nog inte jag skulle få uppleva någon snölöpning i år. Men det fick jag! När jag julpyntade igår kväll saknade jag snön, när jag vaknade i morse var den där. Som om mina önskningar slagit in. Förvånad upptäckte jag ett vitt lager på marken och massor av flingor i luften när jag tassade ut. Lycka! Och mycket passande en dag som denna. På jobbet har vi nämligen fått möjlighet att låna några Ice Bug-skor ett par veckor och nu har turen kommit till mig. Med snöflingor yrande runt ögonen tassade jag fram i de klippriga skorna. Det kändes bra, om än lite konstigt till en början. Och även om dubbarna "fäller in sig" på ren asfalt så kändes det lite underligt på de få partier där sådan var synlig. Men på det stora hela var det en angenäm upplevselse. Om jag kunde spå och visste att den kommande vintern skulle bli som den förra (Då jag minsan klarade mig igenom helskinnad trots vanliga skor. Till och med utan broddar.), om jag inte varit gravid (och antagligen inte kommer springa så många steg under den "riktiga" vintern), samt om de inte varit såpass dyra (1700kr för Phyto 2 som jag lånat) hade jag nog investerat i ett par. Nu blir det inte så. Men kanske nästa år. Just den här modellen passade mina fötter riktigt bra och vi skulle nog trivas fint ihop.
Igår sprang jag backintervaller i avgaser. Idag sprang jag långpass i skogen. Kontraster. Götaälvbron fick tjäna som min backe igår eftersom jag inte hade en aning om hur underalget i min vanliga backbacke i skatås är just nu. Inte så bra kan jag tänka mig.
Jag hade planerat att backspringa ungefär 15min, men eftersom bron är såpass lång så blev det 20. Och då hann jag ändå bara med två vändor. Lite snabbare (men kontrollerat och med fokus på steget, drivet och en jämn hastighet) uppför, jogg ner till ön kallad hisingen, vända, snabbare uppåt och sedan jogg ner på fastlandet. Gånger två. Under första intervallen funderade jag på hur jag kunde springa i 4:30 tempo. Visserligen är bron inte särskilt brant från det hållet, men ändå liksom. På vägen tillbaks fick jag svaret - vind. Medvind. Motvind. På vägen mot fastlandet blåste det så hård motvind att det stundtals kändes som att jag inte fick luft. Men det var kul att flyga fram på lätta ben mot ön till! Tänk om man alltid fick känna så.
Det var igår det. Idag hade jag och Madde bestämt oss för att testa hur det var med det där underlaget i skatås och på samma gång samla ihop lite kilometrar. Runt 25 stycken hade vi tänkt oss och med lite stadslöpning på slutet hamnade jag på 24,5 när jag var hemma, så det var ju bra uträknat. Underlaget i skatås var dock sämre än vad vi båda hade trott (tror jag). Isigt på vissa ställe (självklart i backarna där man som minst vill ha det isigt), snöigt på vissa ställen men sviktande grus på vissa. En trevlig tur där vi hann avhandla allt ifrån löpsteg och löpskolning till kärlek och livsval. Tiden rusade och vips var vi tillbaks där vi startade. Tack för sällskapet!
Jag har varit ute och lufsat igen. 9,5km lättlättdistans i en strålande värmande sol och gnistrande vit snö. Vinter fast med en känsla av vår. Förutom att jag har sjukt mycket tränignsvärk i rumpan och att vaderna av någon anledning är hårdare än sten var det underbart. Segt men underbart.
Långpasset igår gick mycket bättre än väntat, jag tror den här vinterna har lärt Göteborgs snöröjare hur man får bort snön. Fast mot slutet började det snöa rejält så sista milen gick ju lite segare. Dock var jag vid gott mod och efter en härlig kväll med vin, mat och (blogg)vänner somnade jag till sist glad och nöjd. Det var sedan det började gå utför.
Eftersom jag är en orolig själ som nojar mig för saker långt innan jag behöver göra det, vaknade jag i stort sett varje timme och trodde klockan var fem. När jag väl sov drömde jag konstiga saker och varje gång jag vaknade kändes det som jag inte alls sovit utan bara tänkt på nåt underligt sätt. När sedan mobilen slutligen ringde och jag kikade ut och konstaterade att snön yrde runt rätt rejält blev jag nojig på riktigt. Fixade snabbt iordning mig själv och min frukost, satte på datorn och checkade realtidsinfon för kollektivtrafiken. Mycket riktigt, här gick ingenting som det skulle. Men om jag snabbade mig på skulle jag nog hinna till jobbet i tid ändå, genom att ta en tidigare vagn. Snabbt ner med maten i magen, borsta tänder och hälla kaffet i termosmuggen. På med skorna och alla kläder, låsa dörren och ut i snön. Pulsade i flera decimeter djup snö upp till redbergsplatsen bara för att konstatera att den där realtidsinfon inte direkt stämde. Västtrafikminuterna (som går riktigt långsamt i vanliga fall) segade sig fram saktare än sniglarnas långsammaste tempo. Slutligen kom dock vagnen och jag andades ut för en stund. Ända tills vi inte kom längre och jag tvingades pulsa i ännu djupare snö för att ta mig till en annan hållplats. Väl där väntade jag en halv evighet till bara för att när det äntligen dök upp en vagn, konstatera att jag ändå inte skulle ta mig ända fram. Mera pulsande alltså. Tur i oturen att jag lyckades snabba mig såpass mycket där hemma att jag bara kom femton minuter för sent. Men en timme och tio minuter tog det mig. Och det var en kall, blöt och halvt sönderstressad Andréa som dök upp.
Jobba, jobba, jobba och sedan ska man ju hem också. Pulsa i snö, vänta på en vagn i en dryg halvtimme. Trängas på en kall och överfull vagn. Tvingas hoppa av vid centralen och vänta ytterligare en halvtimme på en annan vagn eftersom den jag åkte med helt plöstligt skulle ta en annan väg. Jag var så hungrig, kissnödig och stelfrusen att jag var nära att börja grina när jag äntligen fick öppna min dörr. Resten av dagen håller jag mig inne, återhämtningsjoggande är liksom bara att glömma. På sin höjd kanske min frusna kropp kan klara av lite yoga. Sen återstår nästa problem; hur tar jag mig till jobbet imorn bitti??
Nä, nu ska jag bädda ner mig i sängen och försöka skymta lite OS mellan sänggavelsspjälorna. Förhoppningsvis blir jag både varmare och den positiva varianten av mig själv. För just nu är jag ingen rolig människa!
Bild lånad från metro.se
Alltså vilken jäkla järnkropp och vilket fenomenalt psyke den där Anjan måste ha! Karriärens värsta crasch igår, brons idag. Tänk om man kunde önska sig åtminstone en liten, liten del av detta inför morgondagens långpass. Ett långpass i ett Göteborg som förärats ytterligare en decimeter (än sålänge, imorn kan det vara ännu mer) snö. Men visst blir det lite vad man gör det till? Och om jag tror att jag är Anja kanske det går jättelätt :)
Det blev ingen distans. Efter att ha sprungit några steg, kom jag på att det passade bättre att köra fartlek idag. Dock blev det en ganska snäll sådan. Extra lång uppvärmning och nedvarvning och med ganska blygsamma fartökningar där fokus istället låg på att hålla den lite högre farten under längre tid (7-8min).
Inte så höga hastigheter, men det blev tillräckligt slitigt ändå. Även om jag gillar vintern och älskar att det har varit snö även i Göteborg i princip hela tiden sedan strax innan jul, börjar jag längta till vår och barmark. Förutom att snömodden sliter så sänker den mitt självförtroende. Jag vet såklart att jag skulle sprungit snabbare och att känslan skulle varit en helt annan om det varit barmark, men ändå kan jag inte låta bli att bli lite nedslagen. Och just det slitiga gör ju att passen lätt tenderar att bli jobbigare än jag tänkt vilket ju inte alltid är så bra. Det gäller att orka med allt och att inte dra på sig skador på grund av bristande återhämtning. En balansgång det där. Nu är jag där igen. Balans. Detta otroligt betydelsefulla begrepp.
♥Äter långfrukost med en söt man
♥ Springer ett kort långpass med vänner i vintersolen
♥ Äter cupcakes och pussas
♥ Instruerar specialklassen Army loves you!