Efter att både jag och Sixten ätit frukost, myst lite och tagit på oss kläder var det dags för sömn och träning. Sömn för Sixten, träning för mig. Stora och lilla kettlebellen fick vara med mig. Svingas, pushas/pressas och vara mina muskler allmänt behjälpliga helt enkelt. En av mina favoritövningar är draken (googla, vet inte hur man länkar från ajfånen), som involverar hela bålen och baksida lår samt ställer krav på balans och stabilitet. Mer sånt superfunktionellt tack!

I eftermiddag blir det nog en kortare vagnjogg i återhämtningsmode. Det betyder ett väldigt långsamt tempo eftersom vagnen gör att pulsen stiger och jag, för att hålla den i just återhämtningsmode, får jogga sakta sakta. Precis som det ska va alltså.


Skrivet på min Iphone

Löpning i måndags, yoga igår och så kettlebell nu på förmiddagen. Förhoppningsvis blir det lite spring i kväll också. Imorn, då är det nog bäst att vila lite. Åka bil ska vi göra. Långt. Fyrtio mil närmare bestämt. Det ska bli spännande att se vad Sixten säger om det. Eftersom vi inte har någon egen bil är han inte så rutinerad på bilåkande. Hans enda färd i livet är den i taxin hem från bb och då satt han bara och tittade med sina nyfödda små ögon. Inte ett ljud gav han ifrån sig. Fast det går nog inte att jämföra sträckan mellan Karolinska i Solna och Årsta med den mellan Årsta och Arvika. Men det ska nog gå bra.

Det ska bli skönt att få komma hem till Värmland och känna skogslukten. Få springa tillsammans med Martin medan Sixten umgås med mormor eller morfar. Äta massa godis, slippa laga mat. Bli allmänt bortskämd helt enkelt.

Och appropå skogslukt så har jag utvecklat ett enormt sug efter Göteborg och Skatås. Igår natt när jag satt i sängen och ammade kände jag att jag bara måste dit snart! Jag trivs jättebra i Stockholm, men Göteborg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Idag är en riktigt dålig dag. En bitchday. Eller egentligen började det redan igår med att jag kände mig extremt ful, trött, svettig och tjock. Och inte gick det att sitta eller ligga bekvämt, hur jag än vände och vred mig så skavde något mot revbenen. En strandad val var något jag kunde identifiera mig med. Höggravid kallas de visst.

En tolvkilos- och en ca tvåochetthalvtkilosklump

Jag kompade ut ett par timmare tidigare idag och hann faktiskt med ett pass med tolvkilosklumpen mellan pajbakande och frysavfrostande. Styrkemässigt är jag inte så mycket svagare än vanligt, men däremot konditionsmässigt. Skrattretande är vad det är. Fast av någon konstig anledning har jag inte märkt så mycket av det där när jag sprungit. När jag går i trappor däremot, eller svingar kettlebellen då, får jag minsan känna på hur det känns att vara otränad. En nyttig erfarenhet faktiskt.

Av den där förkylningen, som liksom aldrig blev någon förkylning, känner jag nu inget spår. Efter en extra säkerhetsvilodag igår är det dags att få träna igen idag. Panen var att springa, men när jag vaknade regnade det ute så jag tänkte om. Den runda som eventuellt blir min sista på ett bra tag ska inte få förstöras av regn (Det ofta kan vara mysigt att springa i regn, dock inte på vintern!). På den runda som eventuellt blir min sista på ett tag ska solen skina eller snö falla från himlen. Så jag gör ett nytt försök imorgon. Idag får det bli lite svingande och dragande med kettlebellen istället. Och flyttpackande. Om en vecka slipper jag nämligen jojovädret på västkusten. Snö, kyla, regn, kyla, ishalka, snö, regn, ishalka, snö, regn byts mot massor av snö. För mig som älskar snö och vinter blir det som att komma till paradiset. I dubbel bemärkelse, för jag får också äntligen bli hel.

För första gången på många år blir det ett riktigt lugnt nyårsfirande. Bara vi två (tre) och en trerätters middag. Lite alkoholfri skumpa vid tolvslaget - om jag orkar håla mig vaken tills dess, jag har blivit extremt kvällstrött - och bara mys. Fast vi skippar mysbyxorna, lite fin vill jag ändå känna mig.

Årets sista dag började vi genom att sova riktigt länge. Därefter åt vi frukost och åkte sedan ner för att kolla in sylvesterloppet. Martin hade lite funderingar på att springa, men eftersom vi sov så länge så blev det inget. Jag avundades alla som slirade runt i snön och hejade på Eva som sprang på en supertid! Någon gång ska jag också bli sådär häftigt snabb.

Min nya kompis!

Efter att ha varit lite latmask brukar jag bli extra träningssugen. Så det var med pigga steg jag svängde runt hörnet efter jobbet. Ett antal ryggövningar, en triceps- och en bicepsövning (Vet inte när jag senast körde specifika armövningar. Längesedan var det iallafall. Jag har liksom inte så jättestor nytta av att isolerat träna dessa muskler.. Men idag var jag lite sugen på att göra det faktiskt.) och så lite umgänge med de nya kompisarna vilket ju involverar lite av varje, men framförallt rygg, axlar och så lite ben idag. Eftersom det var ganska tomt på gymmet vågade jag mig på att smygfota lite. Jag kan inte påstå att jag känner mig bekväm i en sådan situation, men vad gör man inte för att få dokumentera magen. Jag tycker den växer frustrerande långsamt. Antagligen i helt normal takt, men jag vill liksom ha en sån där rund och fin mage. Än sålänge är det mest övriga kroppen som växer känns det som. Jag låter den göra det i fred och litar på att den vet vad den håller på med, men finns det inte nog med fluffreserver snart? Och framförallt; hur mycket ska brösten egentligen växa?! Det är väl inte där i bäbisen bor heller?

Två kompisar utanför och en kompis inuti.

Jag tror jag har hittat några nya kompisar. Kettlebells heter de, och de är himla bra faktiskt. Olika tunga men lika bra för det.