En vecka sedan sista springet. Alldeles för länge men det är bra, då får jag vänja mig vid hur det kommer kännas om ett tag och veckor (månader?) framöver. Sist lite småkänningar i bäckenområdet, idag var jag nästan nervös över att behöva ta farväl. Tassade iväg i tretton minusgrader och hårt packad snö. Lite flingor yrande i luften. Två minuter gång till att börja med, sedan sju minuter jogg. Första etappen kändes det som om jag sprang på moln, som om tio extrakilon inte alls fanns där. Andra etappen lite håll. Tredje etappen ren eufori, nästan som den här gången, och den fjärde ungefär den samma förutom lite håll igen. Glädje. På sista etappen blev det dessutom nio minuter spring eftersom jag var så nära dörren. Totalt trettio minuter jogg, åtta minuter gång. En helt perfekt fördelning i vecka trettiotvå. Inga känningar, inget farväl den här gången.
Åh, jag såg en så himla inspirerande grej på sportnytt igår! Kolla 9:13 in i det här klippet så förstår du vad jag menar. En annan inspirerande grej är att jag har börjat morgonen och vecka 28 med att springa. Första gången sedan förra onsdagen och med en sjukvecka mellan. Det märktes lite, men mest av allt var det bara underbart att få springa mina vanliga sex kilometer igen. Jag har haft lite svårt att ta mig upp på morgnarna den senaste tiden, men idag bara studsade jag upp. Jag skulle ju få springa! Dessutom jobbar jag bara halvdag idag. Därefter ska jag ut och åka igen. Inte till Stockholm, utan den här gången möts vi på mitten (nåja) och spenderar en helg med vänner. Inklusive en ganska nyfödd bäbis och ytterligare en som ligger i en mage. Hit åker vi:
Kanske är det här vi kommer landa en dag?
Efter en trött trött dag på jobbet var det lagom till kvällen dags att bli pigg igen. Jag misstänker att bäbisen lägger beslag på mitt järn och att förråden minskar vecka för vecka trots tabletter och nogranhet i övrigt. Inte så oväntat dock och det är väl bara att kämpa på.
Men i vilket fall så hade jag bestämt mig för att köra body balance. I vanliga fall har jag lite svårt att koncentrera mig och hitta lugnet i den aktuella salen eftersom den är väldigt trång vid full klass, samt då jag tycker det är alldeles för stimmigt och stojjigt innan start. Jag vill redan när jag går in i salen känna att det är en yoga/balanceklass jag kommit till och inte mötas av stress för att få en bra plats och massa prat och skratt. Kanske är jag stel och tråkig, men jag behöver lugn för att hitta mitt lugn.
Men hur som helst. Idag lyckades jag hitta det där lugnet. Och jag lyckades även få till mitt bästa bodybalancepass på evigheter. Kanske till och med ett av mina bästa någonsin och detta trots att (eller kanske just på grund av att?) jag har en tjock mage och många extrakilon på kroppen. Jag var både starkare ochs midigare än jag känt mig på länge. Jag lyckades kliva in i min lilla bubbla där kroppen liksom bara vet exakt vad den ska göra i nästa steg och där varje position bara komemr av sig själv. Där allt liksom bara fungerar perfekt. Åh, jag vill ha mera sådana pass!
Ofta när jag vaknar på onsdagmorgnar så brukar jag sucka lite och tänka att jag har en lång lång dag framför mig. När det närmar sig stängningsdags på jobbet och mörkret ligger kompakt ute brukar det ta emot lite att inte få åka direkt hem. Att först spendera bort en dryg timmes dötid och efter min armyklass oftast ha otur med spårvagnarna och komma hem först runt halv tio. Men när jag väl är på plats, då är det så himla värt det! När vi ligger och pustar ut och strax ska börja stretcha så smittar deltagarnas endorfiner av sig på mig och jag inser att det är precis lika givande när mina deltagre klarar mer än de trodde som om jag själv hade gjort det. Detta blir mer och mer uppenbart för varje vecka. Ju mindre jag känner att jag kan köra själv, desto mer glädjs jag åt deltagarnas prestationer. Idag fick jag nästan tårar i ögonen av glädje när en tjej som var helt totalt slut ändå tog sig ända fram. Hon ville så gärna ge upp men jag lyckades övertyga henne om att allt sitter i huvudet. Om att hon alltid klarar lite mer än hon tror. Om att ifall hon tror att han kan så kan hon. När hon väl hade armycrawlat sig ända fram var hon så trött att hon nästan började gråta. Och jag så glad att jag nästan började gråta.
En kille behövde gå ut för att han mådde dåligt. Ofta när det händer (ok, har bara hänt mig en enda gång tidigare) så kommer de inte in igen. Inte samma dag iallfall. Men den här killen kom tillbaks och fortsatte kämpa som om inget hänt. Jag har helt fantastiska armydeltagare! Precis som jag sa till dem idag så känns det minst lika roligt, om inte roligare, för mig när de pushar sig längre än de trodde de kunde, än det känns för dem själva. Jag känner en genuin glädje över vilka kämpar de faktiskt är! Fast jag måste medge att jag är fruktansvärt avundsjuk också. Jag längtar, längtar, längtar tills jag också kan få ta ut mig sådär mycket att jag helst skulle lägga mig ner och dö. Tills jag också får känna den där endorfinruschen komma farande genom kroppen. Tills dess får jag nöja mig med att smittas. Undrar föresten om bäbisen kommer bli endorfinberoende och drabbas av abstinens när den kommer ut?
Förra veckan var det mösspremiär. Idag var det minusgraderpremiär. Vad blir det nästa vecka? Snöpremiär? Inte mig emot isåfall. Jag är en vintermänniska. Nog för att jag svor lite över snömodden på slutet i våras, men hellre snömodd än 30 grader varmt, då funkar inte min kropp. Fast får man ligga på stranden är det i och för sig skönt med 30 graders värme. Båda delarna är bra, men just nu välkomnar jag vintern.
Denna tidiga morgon lufsade jag fram i mörkret och kollade upp mot stjärnorna. Kollade på stjärnorna och älskade varje sekund. Jag fick uppleva springning i minusgrader även denna vinter. Kanske, kanske får jag även uppleva springning i snö, jag har hört ryktas att den kan tänkas komma på besök snart. Hoppas!
Ikväll har jag cyklat för en kollega på mitt gamla gym och återigen slogs jag av hur viktig musiken är för att jag ska kunna prestera. Den här mannen har ofta musik jag gillar, men idag var det något alldeles särskilt bra! Ganska tung synth större delen av passet fick mig att orka trots att benen hade lite träningsvärk sedan gårdagens kettlebellarmy (och då var jag ändå bara instruktör..), att jag fick mjölksyra hur lätt som helst och att jag har gått omkring som en zombie större delen av dagen. Det hade garanterat inte funkat om musiken varit av en sådan art som inte faller mig i smaken. Jag älskar att träna till bra musik! Ja, det var mest det jag ville säga.
Lycka kan vara att springa i ösregn strax före klockan sju på morgon med denna fina i öronen;
Det blev ett progressivt distanspass/tempopass där farten inte riktigt var att jämföra med hur den kunde vara under mina glansdagar men som efter omständigheterna var godkänt. Jag log inombords från start till stopp. Jag var genomblöt från topp till tå och längs armar och ben rann rännilar av vatten. Och jag ville inte gå in. Jag ville fortsätta njuta av regnet.
Hela dagen har jag gått omkring med fjärilar (och lite lätt ångest) i magen. Samtidigt som jag har glatt mig åt solens strålar utanför fönstret och av att våren är här trots att det fortfarande finns snö på gräsmattorna, har jag gått och nojat och ojat mig över kvällens snabbdistans. Så fort jag fick en ledig stund över på jobbet smög sig tankarna om vad som skulle ske ikväll sig på. Ja, jag är nästan livrädd för snabbdistans. Fråga mig inte varför, men jag tycker det är skithemskt! Kanske för att det är så tävlingslikt, kanske för att jag inte är så snabb som jag skulle vilja vara.
Med tävlingsflätorna på plats hade det kanske gått ännu snabbare?
Dagen till ära skalade jag av mig lite kläder. Trots att solen var på väg ner och temperaturen började smyga ner mot minus skippade jag underställstightsen, tog endast på mig underställströja under jackan och bytte mössan mot panband. Allt för att lura huvudet lite och känna mig så lätt som möjligt. Och vet ni, jag tror det funkade! För jag har nog aldrig känt mig så lätt! Och så snabb! Och så oövervinnerlig! (Kanske nån gång, men i vilket fall så var det ett bra tag sedan sist!) Jag bara flög fram med min allra mest fokuserade blick framtagen! Trots att underlaget var rätt kasst under någon femtedel av banan, med en blandning av is, vatten och lera, hamnade snittfarten för den åtta kilometer långa snabbdistansen på runt 4:45 min/km! (Totalt dryga tretton kilometer med ett snittempo under 5 min/km.) Återigen konstaterar jag att det inte är benen och mjölksyran som begränsar utan andningen. Vilket antagligen har med min astma att göra. Pulsmässigt låg jag strax under min (löp)mjölksyratröskel, men känslan i lungorna var, som så ofta annars, mycket jobbigare. Lite trist, men jag får lära mig att inte slarva med medicinen samt acceptera att det kanske låter jobbigare än vad det är..
Men oavsett är jag grymt nöjd med dagens pass! Dagar som denna älskar jag nästan (nästan) snabbdistans, dagar som denna älskar jag min kropp mer än vanligt! Och jag börjar nästan tro på en tid närmare pers (46:23) än strax under 50 den 28:e...
Nu återstår bara nästa stora prövning; armytester imorn....
Jag började min lördag med att strax efter halv åtta kliva ut i en solig men lite kylig värld. Började jogga och konstaterade att extra vilodagar gör susen för halvtrötta ben. Medan solen steg högre och högre på himlen vaknade kroppen till liv och efter någon halvtimme var det inte längre fråga om lufsjogg. Benen ville bara pinna på och även om pulsen var några procentenheter högre än vad jag vill att den ska vara vid träning före frukost, så var det inte så mycket mer att göra än att njuta. (Självklart var jag inte upp i några monsterfarter, det var trots allt före frukost, men i jämförelse mot hur det brukar vara var det ganska stor skillnad.) Jag funderade på både det ena och det andra och glömde liksom bort att jag sprang. Vips hade över en timme passerat och jag var nästan hemma. Och utan att jag ansträngt mig särskilt mycket hade jag fått en underbar start på en jobbspäckad helg.
I början hade vi lite problem med att få tv-sändningen att funka, men med lite trixande löste det sig tillslut!
Lite drygt 4 timmar, effektiv cykeltid var för mig knappt 4h, vilket är den längsta tid jag suttit på en spiningcykel. Kan säga att det kändes en del i rumpan mot slutet och att benen var lite sega mot slutet. Nu känns de dock rätt bra och jag ska försöka ta mig ut på en minikortkort och extremlångsam återhämtningsjogg ikväll.
Jag är grymt imponerad av alla duktiga deltagare som kämpade på enormt bra! Tack för att ni förgyllde min förmiddag! Tack också till Anders för ett bra teamande! Vi hade lyckats pricka in pulstopparna jäkligt bra i förhållande till när åkarna befann sig vid spurtprisstationerna, vilket var vår avsikt med passet. Åtta stycken pulstoppar, återhämtning och energi- och vätskepåfyllning efter varje. Det funkade kanonbra. Och som grädde på moset fick jag prata ultralöpning med två rutinerade ultralöpare efter passet. Jag lovade nästan att springa 6h i Trollhättan på midsommardagen. Nästan. Vi får se, det beror lite på vad som händer på självaste midsommarafton också. Men det lät ju rätt lockande när jag fick höra att "med den maratiden borde du kunna placera dig topp tre om du disponerar loppet rätt". Detta tar jag såklart med en nypa salt, men nog lockar det lite..
Eftersom vi även hade en proffsfotograf med oss på passet kan jag nästan lova att det kommer dyka upp lite bättre bilder från dagen lite längre fram, så håll utkik!
Eller äntligen lite riktig army!
Jobb från tidig morgon till tidig eftermiddag. Jag hann äta lunch/middag och sova 20min innan det bar iväg för att tränas lite för Jim. Underbar body balance var först ut och även om vänster baksida stramar alldeles för mycket och jag var lite ofokuserad bitvis var det en fantastisk timme. Den fysiska men mjuka styrkan och stretchen var precis vad min kropp behövde idag och jag måste medge att det var lite svårt att ladda om för en timme av det motsatta slaget.
En sidoplanka en annan gång på ett annat ställe i en annan outfit.
Imorn är jag både ledig och ska få springa! Jag ska också instruera cykling som alltid på onsdagar och imorn är det dags för block nummer 3 för terminen. En loopad trappa (6min 75%, 4min 85%, 2min 95% x3 (med lite vila mellan)) ska köras i fyra veckor framöver och det är alltså dags att känna lite på mjölksyran! Imorn blir nog en riktigt bra dag, det känner jag på mig!
Efter mycket velande (Jag var trött, frusen och frustrerad på ännu en dags evigts spårvagnsväntande.) klädde jag till sist på mig lager efter lager av springkläder. Dubbla tights, dubbla tröjor, dubbla strumpor och diverse andra obligatoriska grejer. Dessutom stora och varma skidhandskar som gjorde att jag kände mig som i en av de där konstiga drömmarna jag drömmer ibland när jag befinner mig i något sorts mellanrum av sömn och vakenhet. Då jag har oproportioneligt stora händer.
Men detta hör egentligen inte hit. Det jag skulle skriva om var den obeskrivligt vackra kväll jag gav mig ut i. Det obeskrivligt vackra snöfyllda landskap jag lufsade fram genom i ett sånt där tempo man knappt blir andfådd av. Vem bryr sig om oväsentligheter som tempo och prestation när hela världen liksom stannar och det enda du kan tänka på är hur otroligt vackert allt är. Hur du får tårar i ögonvrårna och hur du måste se väldigt dum ut där du springer med ett konstant leende på läpparna. Hur musiken liksom flyter ihop med andetag och ljudet av knarrande steg på hårt packad snö. Hur du springer på en vit och svagt upplyst väg kantad av snövallar långt mycket högre än du trodde kunde existera på västkusten. Hur du här och nu befinner dig i total eufori, lycka och kärlek.
Jag ville aldrig komma hem. Jag ville fortsätta flyta fram bland allt det vita och låta musiken plocka fram fina minnen från olika tillfällen de senaste tio åren. Fortsätta befinna mig i en drömvärld. Vem behöver droger när det finns löpning?
Det har återigen snöat i Göteborg och snömodden är tillbaks med tung coh slirig löpning till följd. Men det gör inget för ISEN är "borta" och det var så otroligt FINT ute i morse. Även om benen var lite sega, jag fortfarande befann mig i sovmode och det var tungjoggat så var det en underbar start på dagen!
Resten av dagen består av klippning, författande av jobbansökningar (tror jag ska lyxa till det med ett par timmar på café), musikmixande och army med styrkefokus. Jag tror det blir en bra dag och jag ska mota bort stressen över vad jag ska göra med mitt liv.
Hur ser din måndag ut?
Det blev några lager kläder och jag blev nästan osäker om det skulle gå att röra benen framåt, men det gick det. Dock blev det mera lufs än spring, inte enbart beroende på klädseln utan även underlaget. Men snön och kylan är förlåtna, jag älskar riktig vinter!
Jag var inte så sur som jag ser ut :)
Så vad hade jag på mig nu då? Jo det blev ett antal lager:
Lager 2: Underställsbyxor och underställströja
Lager 3: Vanliga springstrumpor, knälånga tights och t-shirt
Lager 4: Långa tights, tjockare springtröja, fleecemuff (som mamma sytt!)
Lager 5: Skor, jacka, mössa och 2 par vantar.
Övrigt: Pulsband, klocka, fotpod, mobil med hörlurar, nycklar och en flaska sportdryck (Som frös till is efter halva passet så den hade jag ju ingen glädje av. Tur att jag inte svettas så mycket.), mina tankar. Perfekt!
Lycka!
Ett tunt lager snö, tio minusgrader och solen i ögonen. Ett av mina bästa springväder. Medelhård distans på det och allt blir helt enkelt perfekt, fullkomligt underbart! Medelhård distans är nog min perfekta springform. Inte segjogg som långpass och lättdistans, inte svinjobbigt spring som intervaller, snabbdistans eller tempolöpning. Lite lagom jobbigt med en puls på mellan 75 och 80 procent. Starka, pigga ben och bästa musiken i öronen. Eufori. Enda minuset är att jag känner mig som en michelingubbe i alla kläder.
Tid: 45min
Distans: 8,9km
Fart: 5:03 min/km
Puls: 77% (max 86%)