Och stön. Jag sprang ett progressivt tempopass ikväll och kan verkligen konstatera att jag har noll fart i kroppen. Ja, det är kanske inte så konstigt egentligen, men jag har ju som bekant noll tålamod och ogillar att det är så lång väg tillbaks till fornstora toppformsdagar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunnat springa ett helt marathon snabbare än vad jag gjorde på den 5km långa tempodelen med konstant fart idag. 5:07-fart i snitt lyckades jag kriga till mig, men sen var jag heldöd. Återstående 3,5km, tillika nedjoggskilometrar, gick så sakta så sakta och så tungt så tungt.

Aja. Nu är det som det är och jag kan ju trösta mig med att uthålligheten åtminstone finns där. Dryga 20km kändes ju relativt lätt förra helgen så jag har hopp om ytterligare några kilometrar på denna helgs långis. Och det känns ändå bra att ha samlat ihop 12,5km idag. Bara sådär. Även fast jag var nära döden på kuppen.