Långpasset igår gick mycket bättre än väntat, jag tror den här vinterna har lärt Göteborgs snöröjare hur man får bort snön. Fast mot slutet började det snöa rejält så sista milen gick ju lite segare. Dock var jag vid gott mod och efter en härlig kväll med vin, mat och (blogg)vänner somnade jag till sist glad och nöjd. Det var sedan det började gå utför.

Eftersom jag är en orolig själ som nojar mig för saker långt innan jag behöver göra det, vaknade jag i stort sett varje timme och trodde klockan var fem. När jag väl sov drömde jag konstiga saker och varje gång jag vaknade kändes det som jag inte alls sovit utan bara tänkt på nåt underligt sätt. När sedan mobilen slutligen ringde och jag kikade ut och konstaterade att snön yrde runt rätt rejält blev jag nojig på riktigt. Fixade snabbt iordning mig själv och min frukost, satte på datorn och checkade realtidsinfon för kollektivtrafiken. Mycket riktigt, här gick ingenting som det skulle. Men om jag snabbade mig på skulle jag nog hinna till jobbet i tid ändå, genom att ta en tidigare vagn. Snabbt ner med maten i magen, borsta tänder och hälla kaffet i termosmuggen. På med skorna och alla kläder, låsa dörren och ut i snön. Pulsade i flera decimeter djup snö upp till redbergsplatsen bara för att konstatera att den där realtidsinfon inte direkt stämde. Västtrafikminuterna (som går riktigt långsamt i vanliga fall) segade sig fram saktare än sniglarnas långsammaste tempo. Slutligen kom dock vagnen och jag andades ut för en stund. Ända tills vi inte kom längre och jag tvingades pulsa i ännu djupare snö för att ta mig till en annan hållplats. Väl där väntade jag en halv evighet till bara för att när det äntligen dök upp en vagn, konstatera att jag ändå inte skulle ta mig ända fram. Mera pulsande alltså. Tur i oturen att jag lyckades snabba mig såpass mycket där hemma att jag bara kom femton minuter för sent. Men en timme och tio minuter tog det mig. Och det var en kall, blöt och halvt sönderstressad Andréa som dök upp.

Jobba, jobba, jobba och sedan ska man ju hem också. Pulsa i snö, vänta på en vagn i en dryg halvtimme. Trängas på en kall och överfull vagn. Tvingas hoppa av vid centralen och vänta ytterligare en halvtimme på en annan vagn eftersom den jag åkte med helt plöstligt skulle ta en annan väg. Jag var så hungrig, kissnödig och stelfrusen att jag var nära att börja grina när jag äntligen fick öppna min dörr. Resten av dagen håller jag mig inne, återhämtningsjoggande är liksom bara att glömma. På sin höjd kanske min frusna kropp kan klara av lite yoga. Sen återstår nästa problem; hur tar jag mig till jobbet imorn bitti??

Nä, nu ska jag bädda ner mig i sängen och försöka skymta lite OS mellan sänggavelsspjälorna. Förhoppningsvis blir jag både varmare och den positiva varianten av mig själv. För just nu är jag ingen rolig människa!