Inte riktigt så här varmt idag, men helt ok ändå.

Lördag, lite sol och det kliar i springbenen. Fast de får tåla sig tills imorn för idag är det planerad vila. Istället ska jag läsa i den senaste boken jag är helfast i (Roslund och Hellströms 3 sekunder), ta en runda på stan med mina två killar och äta glass. Det låter som en bra lördag trots allt.


(Och föregående inlägg med kommentarer försvann. Irriterande.)

Denna soliga morgon började tidigt. Strax efter halv sex gav jag mig ut i en kylig men fin värld. Det var nästan bara jag, solen och vattnet. Jag och springskorna.

En grej som skiljer Stockholm från Göteborg är allt vatten, eller snarare tillgängligheten på vatten. Här har jag vatten nästan var jag än vänder mig och strax utanför huset. Så fint!

Så med solen i ögonen och vattnet vid min sida trippade jag fram på den första morgonjoggen på flera månader. Ett alldeles perfekt uppvaknande.


Skrivet på min Iphone

Jag är tillbaks i storstan och har andats färdigt skogsluften för denna gång. Även om jag som sagt trivs bra här så uppskattar jag mer och mer lugnet och tystnaden på landet.

Som jag konstaterat innan går det ju lite sådär med min skyndajättelångsamtplan. Därför tänkte jag att det kunde vara lika bra att köra första kvalitetspasset igår. Halvkvalitet iallafall. Fartlek. Två kilometer uppvärmning, fyra kilometer fartlek och så två kilometer nedvarvning. Och det var så himla roligt! Jag sprang bara på känsla men fokuserade på ganska långa ökningar med något kortare joggvilor mellan. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och vissa ökningar sprangs i ner mot 4:30 fart utan att det kändes dödsjobbigt. Finfint.

Jag fortsatte på den inslagna banan idag och slog till på en ökning med fyrakommaen kilometer och ett slutresultat på sextonkommasex sköna kilometrar. Fast idag var det i ärlighetens namn inte lika lätt. Dels sprang vi (jag och Martin) en väldigt backig runda, dels var jag lite stel efter både löpskolningen i fredags och fartlekandet igår och dessutom sprang vi lite snabbare än jag antagligen hade gjort om jag sprungit själv. Men det gör inget för det var ändå en fin känsla i kroppen. Framförallt efter men även under. Snart är jag som vanligt igen!


Skrivet på min Iphone

Nu ska tekniken minsan slipas till igen. Ja, inte för att jag har haft någon perfekt sådan innan, men nog har den varit bättre än den är nu, så mycket känner jag ju.

Av någon anledning har jag liksom glömt bort att det faktiskt existerar något som heter löpskolning, så när Martin föreslog att vi skulle köra ett kortare och lättare pass med en stunds löpskolning mitt i blev jag först alldeles ställd. Fast sen sken jag upp och kom på att det ju var dagens bästa förslag. Så sagt och gjort, 4km uppvärmning, 12 minuter löskolning och 3km nedvarvning. Eller nedvarvning och nedvarvning. Vi bor på en av Arvikas högsta punkter och hur man än springer blir det alltid massa uppför på hemvägen. Fast det gjorde inte så mycket denna dag, för solen sken och fåglarna kvittrade som aldrig förr. Det var varmt, men inte för varmt. Är det sådan här temperatur hela sommaren lovar jag att inte klaga.

De 12 minutrarna löskolning fördelades på 3 försiktiga stegrings/koordinationslopp, hög och låg skipping/skipping och tripping, hälkick, sprättsteg, indianhopp och tågång. Som utsikt hade vi Kyrkvikens blåa gnistrande vatten. Man kan ha det sämre. Det märktes dock att jag inte kört varken löpskolning eller någon form av spänstträning på ett bra tag. Framförallt i hälsenorna men även lite i höftböjarna. Förväntade mig massvis av träningsvärk men än har den faktiskt inte kommit Vi får väl se hur det känns på dagens springpass.

Löpning i måndags, yoga igår och så kettlebell nu på förmiddagen. Förhoppningsvis blir det lite spring i kväll också. Imorn, då är det nog bäst att vila lite. Åka bil ska vi göra. Långt. Fyrtio mil närmare bestämt. Det ska bli spännande att se vad Sixten säger om det. Eftersom vi inte har någon egen bil är han inte så rutinerad på bilåkande. Hans enda färd i livet är den i taxin hem från bb och då satt han bara och tittade med sina nyfödda små ögon. Inte ett ljud gav han ifrån sig. Fast det går nog inte att jämföra sträckan mellan Karolinska i Solna och Årsta med den mellan Årsta och Arvika. Men det ska nog gå bra.

Det ska bli skönt att få komma hem till Värmland och känna skogslukten. Få springa tillsammans med Martin medan Sixten umgås med mormor eller morfar. Äta massa godis, slippa laga mat. Bli allmänt bortskämd helt enkelt.

Och appropå skogslukt så har jag utvecklat ett enormt sug efter Göteborg och Skatås. Igår natt när jag satt i sängen och ammade kände jag att jag bara måste dit snart! Jag trivs jättebra i Stockholm, men Göteborg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jag måste erkänna en sak. Jag är inte så där duktig som jag vill verka. Jag är inte så förnuftig som jag hade tänkt. För tre veckor sedan hade jag inte sprungit en enda meter sedan graviditetsvecka 35, idag sprang jag 12,5km (och totalt 43,6km denna vecka). På tiden innan bäbis ett helt vanligt distanspass, nuförtiden, om inte ett riktigt långpass så åtminstone lite längre. Hade jag släppt förnuftet helt hade jag gärna sprungit dubbelt så långt, men lite klokhet har jag trots allt kvar, hur tråkigt det än må vara.

Allt känns så bra och min barnmorska tycker att det bara är att köra - "Du känner om du inte ska springa". Och det är ju det jag tänkt hela tiden - känns det bra så är det bra. Och det känns bra, riktigt bra! Och jag kan bara konstatera att jag är totalt jäkla superkär i springning! I rosa skor, rosa kompressionsstrumpor, rosa tröja och rosa ipod (och svarta trekvartstights, jag sprang inte med rumpan bar) svävade jag fram som på moln. Och jo, jag gillar rosa. Nästan så mycket så jag borde måla om min Garmin 305:a. Har för mig att Mary målade sin lila en gång så jag kanske får fråga om råd.

Men bara för att allt känns sådär jättebra ska jag inte rusa fram allt för fort ändå. Jag ska fortsätta bygga på distansen allt eftersom och jag ska vänta med kvalitetspassen ytterligare ett tag. Det är faktiskt inte förän i slutet av sommaren jag ska vara i superform. Nu ska jag bara lägga grunden. Men lite mer struktur skadar aldrig, så i veckan som kommer ska jag bli lite bättre på att ta det ännu lite lugnare på vissa pass. Bara distans även nästa vecka, men en blandning av lätta och medelhårda pass. Inte bara medelhårda som jag i stort sett kört på nu sedan jag började så smått för knappt tre veckor sedan. Och kanske kan jag få till ett riktigt långpass om ett par veckor!

Jag råkade göra ännu ett avsteg från skyndalångsamtplanen och sprang hela vägen (förutom uppför en låång och sjukt brant backe på slutet) runt Årstaviken i förmiddags. 8,6km solskenslöpning är inte en dålig start på söndagen.

Förövrigt börjar sötkorven Sixten bli en riktig knubbis med flera dubbelhakor, härliga valkar på låren och en tunna till mage. På tretton dagar lyckades han äta upp sig 990g och väger numera (i torsdags) 5626g till sina 59,2cm. En riktigt knubbig sötkorv alltså!

Jag har sprungit utan vagnen och det var så roligt att jag inte kunde förmå mig till att ta gångpauser. Oups.. Fast jag är ju inte mer än människa.. När jag återgår till vagnspring återgår jag också till planen, det lovar jag. Tror jag.

6,6km, samma runda som vid de senaste vagnjoggarna. Det kändes jättebra från början till slut, men konditionen är inte på allra topp. Det märktes särskilt i motvinden och backarna. Extra mycket när det var både och. Men ge mig ett par tre veckor så ska jag nog vara nästan som vanligt! Fast just det, återgå till skyndalångsamtplanen var det ja.

Så var det dags att testblogga från ajfånen. Sixten passar på att hälsa att han har vänt sig från mage till rygg två gånger idag! Duktiga lillen.

Sixten har gått upp drygt 200 gram sedan i fredags och jag har premiärtränat lite lättlätt. Vilken bra dag! 3 centimeter längre har han också blivit och huvudet har växt med lika många centimetrar. Min premiärträning bestod av 30 minuter lättare bålstabilitetsövningar. Det kändes konstigt att inte ha en stor boll där fram men jag kände mig förvånansvärt stark. Det tar nog inte så lång tid att bli mitt vanliga jag trots allt. Nu längtar jag bara after att få springa också, men det får tyvärr vänta ett par veckor ytterligare.

Som om inte det där vore nog har vi dessutom upptäckt att Sixten klarar av att sova själv en lite längre stund om han får ha en napp i munnen. Annars vill han helst sova på oss och då blir man ju lite låst. Idag däremot har han sovit själv två långa stunder och vi har båda hunnit få lite saker gjorda. Fint. Men nu är det dags att mata både mig och Sixten.

Varing för mycket lång läsning! Och är du känslig bör du kanske låta bli att läsa. Undrar du över något konstigt ord eller något annat får du gärna fråga så svarar jag så gott jag kan. Varsegod;

Det sägs att hur mycket man än förbereder sig inför förlossningen så går det inte att förutspå hur den kommer se ut. Hur många scenarion du än har föreställt dig så kommer ingen av dem stämma överens med verkligheten. Så är det kan jag avslöja. För mig blev nästan ingenting som jag föreställt mig.

Men vi tar det från början. Under onsdag förmiddag (16:e) hade jag lite molande mensvärk till och från och vid fem sextiden övergick detta i mer regelrätta värkar. De var dock helt hanterbara och jag kunde relativt lätt andas mig igenom smärtan. Vid niotiden började vi ta tid och frekvens på värkarna med hjälp av en iphone-app och de blev både tätare, längre och intensivare. Vid midnatt ringde jag förlossningen på SöS för första gången, men barnmorskan som jag fick prata med tyckte inte att det verkade vara dags riktigt än och rådde mig att ta en Alvedon, kanske ett bad eller en dusch samt att försöka vila så mycket som möjligt. Så vi låg i soffan och kollade på Solsidan. Avsnitt efter avsnitt från första säsongen avverkades medan jag med 2 till 6 minuters mellanrum fick koncentrera mig riktigt ordentligt på att slappna av och yogaandas. Vid femtiden ringde jag återigen till förlossningen då jag upplevde värkarna som riktigt intensiva och relativt regelbundna. Barnmorskan tyckte dock att det fortfarande verkade som jag var i latensfasen och skulle ha det bättre hemma. Det var dessutom fullt för tillfället, men vi kunde få komma in för en kontroll om någon timme om vi ville. Men jag kände att jag verkligen inte ville bli hemskickad och vi valde att stanna hemma ett tag till. Jag tog ytterligare en Alvedon och tvingade mig att försöka slappna av tillräckligt mycket för att sova. Lyckades någorlunda och slumrade till och från mellan sex och åtta på morgonen. När jag vaknade igen var värkarna dock annorlunda. Både mindre smärtsamma, kortare och mer oregelbundna. Efter ett tag hade de mer gått över i ett molande. Jag gick upp och satte mig i soffan och letade efter tecken på rörelser från bäbisen. När vi inte fick någon respons hur mycket vi än buttade och grejade fick jag lite halvpanik och blev livrädd. Ringde SöS igen, trots att jag kände mig som värsta hypernojiga människan, och fick rådet att dricka några glas iskallt vatten och sedan lägga mig ner och butta lite mer på magen. Först hände inget alls, men så tillslut så fick vi lite knuffar tillbaka. Jag har nog aldrig känt mig så lättad någon gång förut! (Inte ens efter förlossningen.) Du får aldrig mer skrämma mig så bäbis!

Under förmiddagen fortsatte värkarna att vara rätt svaga och jag kände mer en molande känsla. Då och då kom någon kraftigare värk, men det var aldrig riktigt regelbundet. Jag började tappa hoppet lite och eftersom jag knappt sovit på över ett dygn och heller inte hade minsta matlust började jag bli rejält uppgiven när klockan började närma sig eftermiddag. Men så hände något. Värkarna började bli mer intensiva igen och jag kände ett tryck nedåt som jag inte känt innan. Sedan lossnade slemproppen (cool grej!) och lite vatten började sippra. På kort tid förändrades känslan rätt rejält och det började bli svårt att andas och slappna av. Jag testade att använda TENS-apparaten men det hjälpte verkligen inte ett endaste dugg. Trycket nedåt ökade hela tiden och jag hade en ständigt molande mensvärkskänsla som bara ökade i styrka. Martin försökte få mig lite mat, men det gick inget vidare och nu kände vi att det var dags att ringa förlossningen igen. Det var fullt även nu men efter att barnmorskan ringt runt och kollat andra sjukhus fick vi tillslut komma till Karolinska i Solna. Under taxifärden dit hade jag några rejäla värkar som medförde några rejäla vattenskjutsar. Tur att jag varit förutseende nog att sätta på mig en rejäl binda..

Väl på plats någon gång runt halv nio togs CTG, blodtryck och annat och efter att jag berättat om det intensiva trycket blev barnmorskan väldigt nyfiken och ville undersöka mig även fast värkarna inte var jätteregelbundna. Och hon blev nog lite förvånad när hon upptäckte att jag var öppen hela fyra centimeter och hon dessutom kände huvudet. Själv blev jag oerhört lättad över att inte bli hemskickad och även fast värkarna nu blivit nästan outhärdliga kände jag mig vid lite bättre mod. Den lättnaden blev dock kortvarig för strax blev jag akut illamående och trodde nästan jag skulle kräkas rakt ut. För mig som har någon sorts spyfobi var denna känsla inte helt angenäm. Jag klarade mig dock men istället blev smärtan hundra gånger värre. Jag hade läst så himla mycket om att ”Ja, det gör jätteont men du får hela tiden pauser som oftast är längre än värkarna.” Nej, det fick jag inte alls! Ett konstant mensvärksmolande i nedre delen av magen tillsammans med ett oerhört tryck nedåt precis hela tiden. På detta täta värkar då smärtan var nästintill outhärdlig. Hur mycket jag än försökte slappna av och yogaandas så blev jag bara mer och mer stressad. Nästan på gränsen till panikslagen.

Eftersom vi kom mitt i bytet från kvälls- till nattpersonal fick vi vänta lite på deras rapportering innan vi fick träffa vår barnmorska Linda och undersköterska Elinor samt komma in på ett förlossningsrum. De hade läst mitt brev och visste min inställning till medicinsk smärtlindring och lovade att inte erbjuda mig något utan att jag själv bett om det. Jag fick ett gåbord och en pilatesboll och vi fick vara ensamma en stund. Martin som såg hur ont jag hade försökte övertala mig att åtminstone testa lustgasen, men jag ville inte envis som jag är. Fast efter ytterligare en stunds lidande började jag fundera över om det inte skulle vara värt att fråga efter epidural i alla fall. Martin tyckte såklart att det var en jättebra idé och efter att ha pratat med både Linda och Elinor och frågat typ hundra saker om allt gav jag slutligen med mig och de ringde efter narkosläkaren.

När jag väl tagit beslutet och ignorerade den där lilla taggen av sårad stolthet kände jag mig någonstans lättad över att trots allt ha svalt envisheten och min rädsla för att få en stor nål instucken i ryggraden och givit med mig. Att föda är ingen tävling liksom.. Värkarna var nu om möjligt ännu intensivare och det var nog tur att läkaren kunde komma så snabbt som hon gjorde. Det kändes seriöst som jag höll på att dö av smärta.

När allt väl var på plats och jag fått första dosen bedövning kunde jag äntligen få slappna av och vila lite. Trycket nedåt fanns fortfarande kvar och det tilltog i styrka vid varje värk. I jämförelse med vad jag känt innan var detta dock ingenting. Även om det fortfarande gjorde ont så kändes det äntligen hanterligt igen. Jag kunde andas mig igenom värkarna. Tack till mig själv som svalde stoltheten och envisheten.

Strax efter att epiduralen satts blev jag undersökt igen. Det hade gått ungefär två timmar sedan förra gången och klockan var runt elva. Eftersom jag visste att det ”normala” är att man öppnar sig ungefär 1cm per timme så förväntade jag mig att resultatet skulle vara 6cm. Det var det inte. Jag var öppen 10cm! Inte helt fullvidgad, men öppen 10cm! Jag blev så otroligt lättad att jag nästan började gråta. Inte konstigt att jag hade haft så ont, inte konstigt att värkarna varit så intensiva och kommit så tätt. Nu fick jag lite självförtroende och kunde slappna av och vila lite. Jag fick till och med i mig lite godis, ett glas nyponsoppa och lite sportdryck vilket antagligen mer än välkomnades av min trötta kropp som knappt fått någon näring och energi på nära två dygn.

Efter någon timme var det dock dags att försöka jobba ner bäbisen ytterligare och jag fick testa lite olika ställningar. Bäst tyckte jag det funkade att ligga på sidan med övre benet i ett benstöd. Det gjorde att jag både kunde ligga bekvämt och slappna av samtidigt som det kändes som att värkarna gav resultat. Förlossningspallen tyckte jag mindre om då rumpan somnade och den var allmänt obekväm. Vandrade runt lite med mitt gåbord innan jag tyckte epiduralen började släppa och det började göra konstant outhärdligt ont igen. Fick då lägga mig för att få påfyllning och lite vila innan det skulle vara dags att krysta.

När klockan var runt halv fyra på morgonen tyckte Linda och Elinor att det var dags. Jag fick börja på den där obekväma förlossningspallen men det gav inte så mycket. Då fick jag istället ligga på sidan igen och ett värkstimulerande dropp kopplades på då värkarna var lite för svaga. Eftersom krystreflexen försämras vid epiduralbedövning var det svårt för mig att känna när det var dags att ta i, men med barnmorskans hjälp och lite högre hastighet på droppet gick det hela i alla fall framåt. Droppet höjdes sedan ytterligare en gång, men efter femtio minuter konstaterade vi att min livmoder var väldigt trött av det intensiva arbete den utfört de senaste timmarna samt att jag själv var både fysisk och mentalt helt slut. Detta i kombination med att bäbisen (Som dock mådde toppen hela tiden. Hjärtat slog på jämnt och fint därinne. En stark liten krabat.) låg i framstupa hjässbjudning (största delen av huvudet först) och det var svårt att styra dess huvud under blygdbenet, gjorde att det beslutades att avsluta det hela med hjälp av sugklocka. En läkare ringdes därför ner, sugklockan ”kopplades på” och några minuter senare, 04:35 den 18:e februari, kom världens finaste Sixten ut. Trots att hans huvud var rejält omformat, både på grund av hur han bjöd sig och på grund av sugklockan, var han så fin. Liten och fin. Och med långa sprattlande armar och ben. Slemmig och hal. Finaste. Moderkakan kom sedan på direkten, det räckte att Linda drog lite i navelsträngen. En häftig liten (stor) grej det där.

Själv var jag så sjukt lättad över att det hela äntligen var över. Jag var så oerhört utmattad, både mentalt och fysiskt att jag liksom inte hann med att känna den där översvallande lyckan och kärleken som jag hört beskrivas överallt. Självklart var jag lycklig över att äntligen ha fått ut bäbisen, men lättnad är ett ord som bättre beskriver känslan. Martin kände ungefär på samma sätt då han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mig ha så ont.

Eftersom jag fått rätt stora bristningar bestämdes att jag behövde komma upp på operation för att sys och därför fick jag varken äta eller dricka något. Jag som inte känt någon hunger eller törst på två dygn var nu så sjukligt hungrig och framförallt törstig att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Att då se Martin få in en bricka med smörgåsar, kaffe och saft kändes ju sådär. Men efter en stund hann tröttheten ikapp och jag lyckades somna en stund.

Vid halvniotiden fick jag äntligen åka iväg till operation för att sys och Sixten och Martin fick ganska många timmar ensamma ihop. Efter jag sytts klart fick jag ligga på uppvaket (Jag var dock inte sövd utan bara bedövad med epidural och lite morfin.) och var inte tillbaks hos dem förrän vid halv två. Men jag tror att det var bra. Då fick de tid att bekanta sig med varandra på ett sätt som kanske inte alltid sker. Så något gott kom det trots allt ut av att jag behövde åka iväg och tvingades vara utan mat. Och den där kannan med saft och den torra vita smörgåsen med svettig ost som jag äntligen fick när jag kom tillbaks till mina pojkar kan nog ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv. Och Sixten, han är den finaste bäbis vi någonsin sett.

2 dagar gammal bäbis!

Först och främst; miljoner tack för alla fina ord, grattis och hälsningar vi fått!

Och sedan; det går att blogga även med sovande bäbis liggande på magen. Premiär just i detta nu. Världens snällaste och finaste bäbis är det vi har fått.

Slutligen; dagarna går fruktansvärt snabbt med en nyfödd sak i familjen.

Ingen bäbis ännu. Jo jag vet att det är lite för mycket att hoppas på att den redan ska vilja komma ut, men jag vägrar tro att jag är en av dem som måste vänta många långa dagar efter utsatt datum. Mina gener ska inte vara sådana. Fast just därför är jag säkert den första som går över tiden. Och inte bara över, säkert så mycket över som det bara går. Nej, inte ska det väl behöva bli så bäbisen? Kom igen nu. Fast när både gårdagen (Som var en riktigt usel dag då jag var sjuktligt trött och kände mig riktigt nedstämd, ynklig och orörlig.) och halva denna dag har gått kan du gärna få vänta tills på onsdag. För då hinner jag träffa min kusin imorn och pappan hinner jobba den beordrade övertiden på tisdag. (Eller så kommer du just på tisdag så att han slipper!)

Idag är nog en bättre dag tror jag. Det började faktiskt bli bättre redan efter att jag vilat (läs sovit ett par timmar) lite igår. Sålänge jag inte kollade i en spegel. Fast när jag var på Ica så berömde kvinnan i kassan "mitt underbara hår". Haha.

Gravid är jag dock fortfarande, men det känns trots allt rätt bra. På det stora hela har jag faktiskt gillat att vara gravid nästan hela tiden. Förutom ett par veckor i somras när det var som allra varmast och jag svällde upp till barbapappa, hade ont i brösten, var obeskrivligt trött och mådde lite lätt illa (typiskt att denna period infaller när graviditeten ännu inte är officiell) har jag mått topp i princip hela tiden. Visst kändes det lite halvjobbigt i början när klädesplagg efter klädesplagg började strama och löpningen började gå väldigt mycket sämre än vanligt, särskilt eftersom det hela ännu inte var officiellt. För att inte tala om de allra första dagarna då vi båda befann oss i någon sorts chocktillstånd. Men bortsett från detta gillar jag min kropp. Det känns tryggt och bra att den fungerar som den ska och jag tycker inte att jag förändrats så mycket som jag kanske föreställt mig. Jag är fortfarande samma jag. Jag har inte blivit totalt bäbisbesatt och "släppt" resten av livet, utan fortsatt att leva i princip som vanligt. Jag har kunnat fortsätta träna ungefär som vanligt, om än med viss modifikation och med en successiv nedtrappning. Jag har klarat av att ta mig igenom större delen av graviditeten med bäbispappan på avstånd (Även om han såklart funnits där för mig.), jag har klarat av att jobba med mitt relativt fysiska jobb så länge som jag önskade och jag har inte drabbats av några större krämpor. Tack för det.

Visst, jag har antagligen haft lite tur som förskonats från krämpor som ryggont, halsbränna, återbråck och annat jobbigt. Och visst, jag är en lite, lite större version av mig själv men vad gör det? Jag har inte vägts på många veckor nu och vet faktiskt inte hur mycket tyngre jag blivit, vilket ju också är totalt ointressant. Om jag lyssnar på min kropps signaler så uppför den sig säkert precis som den ska, både nu och sedan. Magen växer som den ska (även om den ser liten ut i mina ögon) och bäbisen verkar må bra. Lite vätska har jag börjat samla på mig de senaste dagarna, men i övrigt mår jag för det mesta alldeles utmärkt (Lite strandad-val-känsla, skav mot revbenen och snabba skiftningar mellan vrålhunger och proppmättnad kan jag leva med.) Så jag måste säga att graviditeten bara har varit positiv för mig. Jag har stärkts av den både fysiskt och psykiskt.

Däremot kan jag fortfarande inte riktigt se mig själv som mamma. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men jag är inte särskilt "barnkär". Medan vissa blir alldeles till sig när de ser en bäbis blir jag mest lite obekväm på något sätt. Klart jag tycker de är obeskrivligt söta men jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till de små liven. Men det löser sig nog det med, det är antagligen ganska mycket annorlunda att få ett eget barn. Min, vår, egen lilla bäbis liksom. Man kan nog inte annat än totalsmälta vid första ögonkastet.

Idag är min första dag som mammaledig. Eller nä, nu ljög jag, jag har faktiskt semester nu i två veckor. Först 1:a februari är det dags. Men hur som helst är jag ledig och det känns lite konstigt. Nästan så att jag är lite uttråkad faktiskt, men det är skönt också. Dock fick jag börja första dagen med att kliva upp tidigt, för kvart över åtta skulle vi vara hos vår nya barnmorska. Första gången för Martin förutom på ultraljudet. Han tyckte det var roligt att få lyssna på hjärtat som pickar på så bra där inne. För mig börjar det bli rutin nu och därmed inte lika spännande, men det är klart att det känns skönt att höra att allt är som det ska med lilla bäbisen!

Bilden har jag lånat från internet.