Senast jag åkte längdskidor, vilket var nästan tio år sedan, lovade jag mig själv att aldrig mer stå på ett par sådana. Jag som spenderade vinterns flesta dagar i ett par slalompjäxor och med betydligt stabilare skidor under fötterna tyckte att det var lite ostadigt att ta sig fram på de där långa och smala skidorna utan stålkanter. Dessutom hade jag alltid så dåligt glid jämfört med andra. Även om jag kämpade dubbelt så hårt så kom jag liksom inte framåt lika fort. Så efter treans skidtävling (I gymnasiet körde vi en variant av den riktiga klassikern.) bestämde jag mig för att nu får det vara färdigåkt på de där skidorna.
För ett par år sedan bestämde jag mig dock för att genomföra en klassiker (Jag väntar desvärre fortfarande på att få tillräckligt med pengar för att kunna göra det) och således måste det där löftet brytas. Nu har det gått ett par år sedan det där beslutet fattades, men idag var visst dagen för löftesbrytning. Med en utrustning som är nästan dubbelt så gammal som mina år utan längdskidor och med ett par alldeles för korta stavar skidade jag fram tillsammans med mamma. Om jag får säga det själv så gick det riktigt bra. Jag kanske inte har den bästa tekniken och det gick verkligen inte snabbt, men jag ramlade iallafall inte. Nu var det visserligen helt platt eftersom vi åkte på sjön (Dumt att utmana ödet genom att behöva åka uppför och nedför med mina vingliga ben när jag har ytterligare en persons hälsa att ta hänsyn till.), vilket måhända kan ha något med saken att göra, men ändå. Träningsvärk lär jag dock ha imorgon, men det är väl sådant man får tåla. Huvudsaken är att jag trots allt tyckte det var riktigt roligt att åka! Till och med så roligt att jag vill köpa mig lite utrustning. Fast det får nog vänta tills nästa vinter. Jag kanske bör hålla mig till mindre riskabla aktiviteter när graviditeten snart går in i sitt slutskede.
