Jo, jag blev ju lite trött i baksidorna i söndags och när jag kom hem och stelnade till blev jag just väldigt stel i högra skinkan. Det har gått lite upp och ner sedan dess men hela tiden blivit mindre stelt när jag rört mig och när jag stretchat.

Så var det söndag och långpasstajm igen. Hade tänkt mig en ökning upp på 24-25km och stoppade klockan på 24,7km. Idag var det dock lite halvsegt. Mest eftersom det var rätt varmt och värme inte är en av mina favoritspringväder men också på grund av lite småskavanker som störde. Dels min ena trampdyna som stör mig till och från. Jag är lite nedsjunken i främre valven, framförallt på ena foten, och ibland kommer liksom en nerv i kläm och irriterar. Inget som gör ondare än att det går att springa men det är just lite irriterande. Mot slutet blev jag också väldigt trött i övre delen av baksida lår och det störde mig också. Fast nu så här några timmar senare känner jag mig pigg igen, så jag ska väl kanske inte klaga allt för mycket. Skönt att inte vara odödlig liksom..

Och stön. Jag sprang ett progressivt tempopass ikväll och kan verkligen konstatera att jag har noll fart i kroppen. Ja, det är kanske inte så konstigt egentligen, men jag har ju som bekant noll tålamod och ogillar att det är så lång väg tillbaks till fornstora toppformsdagar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunnat springa ett helt marathon snabbare än vad jag gjorde på den 5km långa tempodelen med konstant fart idag. 5:07-fart i snitt lyckades jag kriga till mig, men sen var jag heldöd. Återstående 3,5km, tillika nedjoggskilometrar, gick så sakta så sakta och så tungt så tungt.

Aja. Nu är det som det är och jag kan ju trösta mig med att uthålligheten åtminstone finns där. Dryga 20km kändes ju relativt lätt förra helgen så jag har hopp om ytterligare några kilometrar på denna helgs långis. Och det känns ändå bra att ha samlat ihop 12,5km idag. Bara sådär. Även fast jag var nära döden på kuppen.

Så var vi där igen, mjölkstockning. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men jag börjar bli van nu. Dock är det bara på ena bröstet denna gång, men det tröstar föga när huvudvärken dunkar och jag ömsom skakar för att jag fryser och ömsom svettas floder. Och jag som hade tänkt träna ett lite intensivare styrkepass idag. Ja, kanske inte jätteintensivt, men intensivt i jämförelse med de väldigt lätta pass jag kört hittills. Men, men imorgon är det förhoppningsvis bättre. Yes, det bestämmer vi.

Åh, det är typ en halvmeter fin vit snö ute och solen strålar från en klarblå himmel. Får man inte springabstinens av det så är det nog något som inte stämmer. Martin håller i familjens springheder och har nöjet att springa långpass denna gnistrande dag. Ett ganska långt tror jag till och med. Själv får jag väl försöka orka med lite motionerande i form av en kortare promenad. Funderar faktiskt på att lägga träningen på hyllan nu tills bäbisen är ute och jag är någorlunda ihopläkt. Det är liksom inte roligt att ständigt köra samma saker och att inte riktigt få ta i. Och varför ska jag göra något som inte är kul? Men nu ska jag sluta gnälla. Det är sol och snö så det kanske till och med kan vara trevligt att promenera. Och jag har ju all tid i världen att läsa, vilket är nästan lika bra som att springa. Inte riktigt, men nästan.

Idag är en riktigt dålig dag. En bitchday. Eller egentligen började det redan igår med att jag kände mig extremt ful, trött, svettig och tjock. Och inte gick det att sitta eller ligga bekvämt, hur jag än vände och vred mig så skavde något mot revbenen. En strandad val var något jag kunde identifiera mig med. Höggravid kallas de visst.

Åh, jag kommer sakna dig massor Göteborg!


Och som vanligt är filmen för bred för bloggen. Kolla här istället!

Nog för att det finns mycket som är fult, mycket som är grått, trist och tråkigt. Nog för att jag är evinnerligt trött på mycket med den här staden. Men. Det finns också så himla mycket som är så fint att det gör ont.

Jag kommer trivas jättebra i Stockholm och jag kommer börja älska staden med dess skönhet och mindre gråhet. Men jag kommer fortfarande sakna Göteborg.

.. att ta farväl.

Måndagen den 10:e januari, i mitten av vecka 35, är det dags att säga hejdå och låta springskorna vila ett tag. Det var varken solsken eller snöfall på den sista rundan, men det var åtminstone mörkt så jag slapp se misären ute.

Efter att ha legat och vridit och vänt på mig mellan halv fem och halv sex lyckades jag visst slumra till en stund lagom tills det var dags att gå upp strax efter sex. In med ett glas oboy och ner i springkläderna. Ut på isen, ut till sorgligt smutsiga snöhögar. Började med att promenera ett par minuter precis som jag brukat nu de senaste veckorna. Börjar springa så smått men får ganska snabbt ett outhärdligt håll. Går lite. Springer lite. Håll. Lite stramande i magen. Tar en genväg hem och går ungefär lika mycket som jag springer. Då får det vara nog, då är det inte värt det. Jag kunde inte låta bli att gråta en liten skvätt, men det gick över ganska snabbt. Jag är trots allt oändligt glad över all den extratid jag anser mig fått i springskorna. Det finns inget som kan ersätta eller ens jämföras med löpningen, men det finns alternativ som är ok och som jag kan ägna mig åt de sista veckorna. Jag kan fortfarande yoga, styrketräna och kanske cykla (återkommer till cyklingen i ett senare inlägg). Dessutom tänkte jag börja simma ett par dagar i veckan fram till förlossningstid. (Promenader är visserligen jättebra motion, men för mig har det inget med träning att göra och är därför inget alternativ. På annat vis än som just motion då.) Simning, yoga, styrketräning och kanske cykling. Det är ju inte så illa. Även om det aldrig kan bli som att springa.

Efter att ha inventerat till sen kväll i söndags fanns det inte en chans att jag ens skulle ha någon ambition att komma upp och träna i måndags. Natten till igår sov jag dåligt och orkade inte heller upp. Idag skulle vara tredje gången gillt och jag var verkligen jättesugen på att testa att springa igen. Massa nykommen snö och inte så kallt. Vad händer då? Jo, då vaknar jag med ont i halsen, igensnorad näsa och en känsla av begynnande förkylning. Skit. Tur att jag har någon som kan tycka lite synd om mig vid min sida.

Jag halvligger i soffan och tycker riktigt synd om mig själv. Sådär synd om man bara kan tycka om just sig själv. Egentligen är det ju inte alls synd om mig men ibland känns det liksom bra att tycka lite synd om sig själv. Någon måste ju göra det. Tusen saker som snurrar i huvudet. Både viktiga saker, halvviktiga saker och totalt oviktiga saker. Den sista kategorin är ganska dum och meningslös att fundera över, men ibland blir det så ändå. Saker man ser, saker man hör. Saker man läser och vips så finns det saker att fundera över. Att irritera sig på. Dessutom är jag trött, riktigt trött. Och fötterna värker och benen är stumma. Ryggen är också lite trött. Just nu märks det att jag har en klump på magen och x antal bonuskilon. Men sådant är dumt att klaga över, så jag klagar inte. Jag tycker bara lite synd om mig själv just nu. Just för att idag är just en sådan dag.

(Fast när jag tänker på att jag fick springa ännu en gång i morse, att det bor en bäbis i min mage, att jag får flytta och bli hel igen om en månad och att jag får bli det för en helg om bara ett par dagar tycker jag lite mindre synd om mig själv.)

Jag hade tänkt ut rubriken så bra. "Med löpskolning välkomnar vi vecka 27". Eller något ditåt iallafall. Men redan igår, nej, redan i onsdags eftermiddag, började jag ana oråd. Halsen kändes konstig. Inte ond, men konstig. Igår var jag tröttare än vad som bör vara tillåtet att vara när man är vaken. Ju längre dagen fortskred desto mer kom halsontet smygande. Hostade då och då. Huvudvärken var med mig sedan lunchtid ungefär. Jag kröp ner i sängen redan vid halv tio och somnade strax efter tio. Vaknade vid femtiden för att kissa. Kände mig allt än annat än helt frisk och började fundera på hur jag skulle kunna bli det på några timmar.

När klockan ringde för uppstigning kravlade jag mig upp och packade väskan. Satte på mig springkläder och gjorde frukost. Halsen gjorde ont, den gör ont. Hostan tilltar. Nej, hur gärna jag än vill köra ett pass löpskolning tillsammans med kollegorna så kan jag inte. Om jag bara haft mig själv att ta hänsyn till hade jag kanske varit dum nog att chansa. Men nu, nej jag kan bara inte. Skit också. I fler veckors tid har jag sett fram mot den här morgonen och hoppats på att magen fortfarande ska tillåta mig att springa. För varje dag som gått, eller åtminstone för varje pass jag kunnat springa, har hoppet stigit. Och så slutar det såhär. Med halsont och hosta.

Visst, det kommer fler chanser. Kanske inte på den här sidan bäbisen, men senare. Och jag kan ju köra ett pass själv så fort jag blir frisk. Men är det lika roligt? Är det lika inspirerande? Nej, just det.

Igår gjorde jag en tillfällig comeback (har ju en liten paus under sommaren) som instruktör. 90min utomhusarmy skulle köras borta på Lindholmen och det var väl klart att jag ville vara med och instruera den! Det såg ut som att vi fick till ett riktigt jobbigt pass trots att vi båda improviserade rätt så bra (Känns som om army training är ett av få koncept man kan improvisera inom.) och knappt hade hunnit prata ihop oss innan. Problemet är bara att varje gång jag instruerar army blir jag så himla avundsjuk på deltagarna! Jag vill också bli sådär spytrött och känna att jag inte orkar en endaste sekund till. Jag vill också uppleva den underbara men samtidigt vemodiga känslan när passet är över. Visst kan jag jobba både nästintill inget och rätt mycket som instruktör, men det går inte att komma ifrån att jag är där för deltagarnas skull och faktiskt måste gå runt och korrigera, peppa och hetsa dem. Det blir inte samma sak. Men det är roligt att se andra övervinna sina gränser också, nästan lika roligt som att göra det själv.

Jag ligger och kollar på friidrotts-EM och drömmer om min comeback någon gång under nästa säsong. Just nu är jag så långt ifrån en sådan form som det går att komma tror jag. Gav mig ut strax före solnedgång igår kväll. Fortfarande ganska varmt, men ändå ok. Bort mot Västerbron, över och sedan runt Årstaviken. Lyckades pricka in broöppning både vid Skanstulls- och Liljeholmsbron. Men i detta sammanhang var detta det minsta problemet. Det stora problemet var att kroppen totalt har lagt av. Jag blev omsprungen av hur många som helst. Till och med av kvinnor i skor som såg ut att vara köpta före 2000-talets början. Miljoner känslor for fram och tillbaka i kroppen, men vi kan sammanfatta det med det lilla ordet TUNGT. Långt över 6-tempo kämpade jag på hela vägen hem. Knappt 14km är visserligen en fin siffra, men idag känns kroppen som efter en tävling. Eller åtminstone som ett fruktansvärt tungt pass.

Iallafall inte när det är en riktig sommar med sol och värme. Igår skulle vi springa ett kort långpass hade vi (jag) bestämt. Upp till skatås, runt åttan och lilla delsjön plus en sväng runt härlanda tjärn för att få ihop ett par kilometer till och alltså tillräckligt mycket distans för att jag ska kunna räkna passet som långpass, och så hem igen. Låter lätt som en plätt och är det vanligtvis också. Även fast rundan är rejält kuperad, iallafall bitvis. Men nu är inget som vanligt. De enklaste saker är som att bestiga ett berg.

Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.

Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.

Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.

Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.

Idag tyckte benen att det var jobbigt att cykla hem från jobbet. Och att promenera till och från ica var inte heller någon hit. Fötterna värker och hela jag är täckt av ett lager fukt efter en dags jobbande i en bastu (typ). Inte sådär jättestor chans att kroppen skulle gå med på att springa alltså. Det känns lite som dåliga bortförklaringar, men det är faktiskt inte det. Tro mig, jag vill inget hellre än att springa fort, men det går verkligen inte. Tur att det är under en kort period det är såhär, annars hade det varit svårt att få till någon utveckling..

Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.

Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!

Igår låg jag här.. Idag ligger jag inne..

Idag är ingen bra dag, det kände jag redan när jag äntligen lyckades öppna ögonen i morse. Vet inte riktigt varför det är en dålig dag, det bra är det helt enkelt. Men jag jobbar för att det ska bli en bra dag. Jag har ju faktiskt alla möjligheter att göra något bra av detta, att vända tankar och känslor åt andra hållet. Fast innan jag börjardet arbetet måste jag bara beklaga mig över min brutala träningsvärk i framsida lår. Det är pinsamt hur jag som "bara" var instruktör, och alltså inte jobbade ens en tredjedel så mycket som deltagarna, kan känna såhär. Men grodhopp är farliga grejer verkar det som. Så, slutklagat (Även om det egentligen finns fler saker att beklaga sig över).



Bild lånad från Steinbrenner & Nyberg

Nu till roligare saker; igår när jag och Madde lyxade med frukostbuffé på ett café (Fast först lyxade vi med yoga, men eftersom träningsvärken var begynnande även då kändes det inte så lyxigt som det brukar.) stod en söt liten skylt på vårt bord. Det var en bild på en fin tårta och en liten gullig text i form av "Tårta kan man äta varje dag, inte bara vid födelsedagar". Jag försökte fota, men min mobil krånglar och behöver nog åka in på lagning (för andra gången..) så ni får helt enkelt föreställa er. En skylt helt i min smak var det iallafall! (Men ja, det beror ju såklart på hur stor tårtbiten är och på hur man äter i övrigt.) Visserligen gillar jag inte ens tårta och man skulle kanske tröttna rätt snabbt om man åt det varje dag?

Idag började årets ute army och jag hade så gärna varit med. Men det var jag inte. Jag var så sjukt trött efter jobbet att inget annat än att sova lockade. Vet inte varför jag var så trött egentligen, men kanske för att jag sova väldigt dåligt i natt. Jag drömde en lång dröm där massa ormar var involverade och varje gång jag vaknade och blev glad av att inse att det var en dröm somnade jag om och fortsatte drömma. Tills klockan ringde halv sex och jag kände mig som en zoombie.

Och förutom min mentala trötthet är benen lite stela och fötterna lite småömma. De (fötterna) skötte sig näst intill exemplariskt under långpasset igår, men idag har de känts av till och från. Inte ontont, men lite ömnt och stramande.

På grund av ovanstående anledningar blev det således ingen ute army. Fast kanske lika bra det. Jag kommer antagligen ändå inte kunna köra särskilt många pass då de startar strax efter att jag slutar jobba (på mitt nya jobb som börjar nästa vecka!). Och då är det ju dumt att gå en gång, inse hur sjukt kul det är och sedan gå och vara ledsen för det man missar resten av sommaren. Hm.. får nog börja någon slags övertalningskampanj för att starta passen lite senare. Eller så får jag hitta något annat alternativ. Jag vill ju träna utearmy!

Men nu vill jag sova fast klockan bara är nio. Ska fixa klart några saker men sedan ska jag nog faktiskt gå och lägga mig. Två intensiva dagar kvar innan jag åker till Stockholm för att ägna mig åt lite av varje. Tävla exempelvis.