Ett besök borta vid Stora skuggan och Premiärmilen gjorde inte direkt springabstinensen mindre. Snart måste jag testa ett par steg. Inte idag dock. Jag och Sixten hejade på pappa Martin och hans kompis Jonas som sprang. Jag lyckades också se Mia och Ingmarie som såg starka ut! Det var kallt och blåsigt men solen sken och värmde till och med ibland när blåsten gjorde uppehåll. För Jonas blev det ett nytt pb med 49:08 och Martin gjorde ett ok resultat med sina 41:01. En bra bit från pb men bra med tanke på att han varit lite halvskadad i höst och vinter. Ännu inget spring för mig som sagt, men fyrtio minuter core har jag fått till. Helt ok trots allt.
Så var det visst fredag igen och Sixten kan bocka av ytterligare en vecka (han fyller 5 veckor idag) i sitt nya liv utanför magen. Han har också ätit upp sig en massa och väger nu hela 4700g drygt. Snart kan man använda honom som vikt när man tränar :)
Åh, det är typ en halvmeter fin vit snö ute och solen strålar från en klarblå himmel. Får man inte springabstinens av det så är det nog något som inte stämmer. Martin håller i familjens springheder och har nöjet att springa långpass denna gnistrande dag. Ett ganska långt tror jag till och med. Själv får jag väl försöka orka med lite motionerande i form av en kortare promenad. Funderar faktiskt på att lägga träningen på hyllan nu tills bäbisen är ute och jag är någorlunda ihopläkt. Det är liksom inte roligt att ständigt köra samma saker och att inte riktigt få ta i. Och varför ska jag göra något som inte är kul? Men nu ska jag sluta gnälla. Det är sol och snö så det kanske till och med kan vara trevligt att promenera. Och jag har ju all tid i världen att läsa, vilket är nästan lika bra som att springa. Inte riktigt, men nästan.
Det känns lite tomt och konstigt att inte börja den nya säsongen denna veckan. Månadsskiftet november/december brukar ju liksom vara den där starten på det nya träningsåret. Starten mot nya mål och nya utmaningar. Lite tomt och konstigt, samtidigt som jag naturligtvis glädjs åt en annan del av livet, en ny tid i livet. En start på nästa säsong kommer, om än lite senare än vanligt. Mål och utmaningar finns självklart där, men starten på resan ligger några månader bort, några månader senare än vanligt. Nytt och spännande, både vad gäller livet och löpningen.
Jag tänker mig att tävlingssäsongen 2011 kommer ta vid där tävlingssäsongen 2010 slutade. Eller nja, snarare ett antal veckor senare, för något Stockholm Marathon på 3:30 lär inte bliva av. Däremot hoppas jag på den där silvermedaljen (sub 2:38) ute på Lidingö den 24:e september. Det förutsätter förståss att resterande del av graviditeten, förlossningen samt tiden därefter förflyter komplikationsfritt. Men om så blir så tror jag på den. Därutöver tänker jag mig ett par olika millopp även om det nog blir tufft att pressa mig ner under de 44min som väl får stå som något slags mål på listan. Jag skulle gärna springa ett marathon framåt höstkanten och funderade länge på Berlin. Men dels krockar det med lidingö och dels är det kanske inte så lätt att resa med en halvårsgammal bäbis. Det finns andra maror, men många av dem går av stapeln alldeles för nära lidingö och jag är faktiskt inte odödlig. Vi får se helt enkelt. Kanske får sub 3:30 stå kvar till säsongen 2012. Kanske får jag också möjlighet att avsluta säsongen på bästa sätt genom att springa 18,8km Finallopp i älskade Skatås. Isåfall ett kärt återseende. Jag kommer sakna Skatås.
Det är slut på säsongen 2010. Det summeras och reflekteras. För mig tog säsongen ett ganska abruppt slut redan i juni. Visserligen sprangs två millopp i slutet av augusti/början av september men de var ju inte riktigt på riktigt. Egentligen hade jag planerat att ytterligare pressa ner mitt mil-pb och sno den där silvermedaljen på lidingöloppet som jag så snopet (31 sekunder!!) förlorade 2009. Men livet blir inte alltid vad man tänk sig och bäbisen är naturligtvis hundra gånger mer värd sekunder och silvermedaljer. De finns kvar även nästa säsong.
Och med tanke på hur säsongen 2010 utvecklade sig innan juni kan jag inte annat än att vara nöjd och stolt. Det började med en snörik vinter som jag älskade nästan varje minut av. Kanske att det tog emot lite att ge sig ut när det var som moddigast och så varit i två månader, och visst var det skönt när barmarken äntligen uppenbarade sig och det helt plötsligt gick att springa snabbt. Men på det stora hela var det fint, mysigt och givande. Jag är övertygad om att delar av mina förbättringar låg i att jag tvingades springa i snön. Jag stärktes mentalt av tremilslångpass i tio minusgrader, snö och halka och jag stärktes fysiskt av det. Intervallerna på band var kanske inte världens roligaste alltid, men gav mig något tillbaks gjorde de definitivt.
Premiären avklarades med just premiärmilen i slutet av mars. 10km, min sämsta distans. Den jobbigaste och jävligaste distansen. Jag hade knappt hunnit påbörja min snabbhetsträning och hade inga större förhoppningar om en tid ner mot pb (46:23), snarare trodde jag på en tid runt 48 minuter. 44:30 minuter senare var jag i mål. Ojdå. Spytrött men otroligt glad! Sub 45, det skulle jag ju i bästa fall greja i slutet av sommaren! Tänk så det kan bli.
Andra stoppet inför maran var halvmaradistansen på Kungsholmen runt i början av maj. Här siktade jag på en tid under 1:45, men trodde jag hade kapacitet att springa på ner mot 1:41-1:42. Jodå. 1:39:43 slutade det hela på och förutom magont av den äckligt blå sportdrycken som jag råkade dricka någon klunk av trots att jag vet att min mage inte tål sötningsmedel i kombination med fysisk ansträning kände jag mig helgrym.
Och så var det äntligen dags. Med ett tre veckor (eller ja, egentligen blir det ju bara en vecka, eftersom man räknar som man gör) bäbisembryo i magen skulle det springas marathon. Ja, nu var jag ju visserligen helt ovetande om denna "lilla" detalj och det var kanske bra. Man vet aldrig vad mitt huvud skulle ställt till med annars. Det högt satta målet var sub 3:30. Om jag hade en perfekt dag kunde det gå, men det skulle inte bli någon lätt resa. Och det blev det heller inte. Fram till varvningen vid 17km kändes det riktigt bra och jag hade en ganska god marginal till målet. Ut på gärdet och djurgården och pang, vid 23km sa kroppen bara tack och hej och resterande 19km blev en inte lika angenäm upplevelse. Trots det lyckades jag öka på slutet och klämma mig in på 3:30:46. Fyrtiosju ynka pyttesekunder från det stora stora målet. Oerhört trött. Oändligt stolt över min prestation och förbättring med 6,5 minuter. Men ändå, så besviken över att ännu en gång vara sekunder på fel sida. Fast såklart; mest stolt och nöjd.
Tre lopp (Göteborgsvarvet som jag sprang på kul i en annan persons namn räknar jag inte riktigt in. Mer om det kan du läsa här.), tre distanser och tre nya personliga rekord. Jag kan inte vara annat än nöjd med min halva säsong året 2010. Vad som händer nästa säsong får vi se. Men lite lösa planer och mål kommer i ett senare inlägg.
Fina fynd!
Jo. Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte berörs av att det är lidingöloppet idag och att jag själv inte är där och springer. I år skulle vara fjärde gången och det var nu den där medaljtiden på 2:38 skulle krossas. Nog har jag ett "giltigt skäl" som självklart är värt denna, i sammanhanget pyttelilla, grej hundra gånger om, men det hindrar inte känslan av att det ska bli otroligt skönt när helgen är äver och jag slipper läsa och höra om Lidingöloppet från morgon till kväll. Folk handlar vitargo och geler som aldrig förr och undrar om det går att springa i vanliga skor. Det bloggas och facebookas om huruvida det ska regna eller inte. Jag förstår er. Jag glädjs med er. Jag avundas er. Lycka till!
Bild lånad från marathon.se
Var ska man stå tro?
Idag skulle jag egentligen sprungit Stockholm Halvmarathon. Men det ska jag alltså inte nu. Jag tror säkert att jag hade tagit mig runt och jag tror inte att det hade varit skadligt för bäbisen på något sätt, men jag har bara sprungit 3 pass som kan liknas vid långpasss denna sommar (28, 5km, 19,9km och 18,1km) och känner att det kanske skulle bli rätt jobbigt. För jobbigt för att vara värt det. (Eller så är jag bara feg och lat..) Även om jag tar det lugnt är dryga två mil faktiskt dryga två mil. Så istället för att springa kommer jag stå och heja och spana på alla jag vet ska springa. Och vara lite avundsjuk. Men eftersom jag aldrig har sprungit detta lopp innan känns det ändå ok. Värre kommer det vara när Lidingöloppet går. Jag är rädd att jag kommer gråta en skvätt eller två. Jag sörjer verkligen att jag inte kan springa detta världens roligaste lopp. Tur att det kommer fler chanser.
Jag hade ju tänkt ta en bild på mig min fina rosa t-shirt som matchar de rosa räserskorna så bra. Hade tänkt. Men det blev visst inget med det. Innan loppet var jag så sjukt opepp och ville bara ha det överstökat så jag kunde få äta ostkakan man får i mål. Irriterade mig på att tightsen klämde på magen och på att det var så mycket folk i vägen överallt. Blev arg på mig själv för egentligen tycker jag ju om att se så många springande/joggande/lufsande människor på samma plats. Efter loppet åt jag ostkaka. Synd att man får så lite, jag hade gärna ätit tredubbelt så mycket.
Förutom att jag håller på att snora ut hjärnan (det blir så när man slutar med allergimediciner) mår jag bra. Blev lite akut trött efter en hel del promenerande på stan och på museum igår bara, men efter nio timmars sömn är jag som vanligt igen. Så jag tänkte vara med och trängas lite om ett par timmar. Skönt att för en gångs skull slippa stressa upp sig över det. Det enda som stressar upp mig just nu är vad jag ska sätta på mig för kläder. Det är sol men kallt. Svårt.
Så. Pust. Jag måste hinna andas.
Veckan har varit minst sagt stressig, även om det mest har handlat om roliga saker (läs träning/träningsrelaterade saker). Men nu är det bara en tidig morgon kvar. Och en jobbdag (Som i och för sig är roligt för det mesta. Sånt som har med springning att göra är sällan tråkigt.). Sen sätter jag mig på ett sent tåg mot storstan. Äntligen.
Så. Andas lite till. Det är tur att jag blivit lite piggare igen. Och appropå det har jag sedan en vecka tillbaka orkat/velat träna riktigt bra! Nästan som vanligt faktiskt. Fast med lite lägre intensitet totalt sett och då framförallt vad gäller löpningen. Jag springer hellre fler lugna pass än några få jobbiga. Det gäller som sagt att ta vara på varje springstund jag kan få nu. Än så länge känns det (peppar peppar..) väldigt bra, även om det såklart märks att jag blivit tyngre och får dela med mig av mitt blod. Första målet är att kunna springa fram till vecka 20 och som det känns just nu kommer det gå fint. Nästa mål är sedan att få uppleva lite oktoberlöpning. Min allra bästa springtid! Men vi får se, jag tar inget för givet och är glad för det lilla. Varje minut spring/jogg/lufs är bonus!
På söndag ska jag nog springa tjejmilen. Jag skriver nog för det förutsätter såklart att allt känns bra just då. Det blir antagligen säsongens sista lopp. Jag är anmäld till ytterligare fyra, men de känns antingen för långa (Sthlm halvmarathon och Lidingö) eller för avlägsna (Hässelbyloppet och Finalloppet (som även känns för långt)). Vad som blir nästa säsongs första tävling återstår att se. Jag har en del mål som jag har tänkt dela med mig av snart. Men vi får se. Först ska jag lyckas klämma ut en bäbis..
Gårdagen bjöd på en salig blandning av återhämtningsjoggande, lite coreträning, bokläsande samt middag med spelkväll. Lyxigt så det förslår.
Även fast det inte var en "riktig" tävling i lördags och jag inte tog ut mig på något sätt, så kändes det rätt självklart att återhämtingsjogga igår. Det hör ju liksom till (Förutom när ben och fötter gör så inte att det knappt funkar att gå, som typ efter marathon.) och i längden gynnas jag ju av det. Dagen till ära hade jag ett par nya skor att testa, vilket gjorde att det kändes än mer självklart. 3km belv det. Haha. Nog för att återhämtningsjoggar är korta (och springs låångsamt), men så kort har jag nog inte sprungit på många år. Dock var det alldeles lagom. 30min core därefter gjorde nog gott. Men det är svårt att få till bra ryggövningar nu när det börjar kännas lite obehagligt att ligga på mage/med magen mot bollen. Men med ett gummiband till hjälp går det något bättre iallafall.
Lite slöande, bokläsande och allmän oeffektivitet bar det sedan iväg för middag och spelkväll med en hög vänner. Vi är verklgien inne i en sällskapsspelsperiod och det är riktigt kul även om man inte vinner alltid. Det gjorde jag dock igår. På ren tur. Nybörjartur. Så kan det gå.
Idag tog jag sovmorgon (efter att ha sagt hejdå till Martin halv fem i morse) och efter jobbet är det en annan vänmiddag som hägrar. En fin start på veckan.
Det kändes väldigt konstigt att inte vara det minsta lilla nervös inför ett lopp. Inte ens lite förväntansfullt pirrig var jag. Kolugn och nästan slö är snarare en bra beskrivning av mitt sinnestillstånd. Kostade på mig en kort uppvärmning som kändes rätt seg, men gick in i min startfålla med målet att hitta halmarakänslan. Det skulle ju såklart betyda ett betydligt långsammare tempo nu än vad det skulle gjort i våras, men jag kände på mig att det skulle vara alldeles lagom idag. Då har jag en bit till mjölksyran men jag springer heller inte och mysjoggar.
Det är lördag, det är grått och höstigt och jag tror att jag ska starta ikväll. Jag känner mig än så länge ganska pigg och förhoppningsvis känns det så även resten av dagen. Jag hoppas att det inte börjar ösregna bara, för då vet man aldrig vad som änder med min motivation. I vanliga fall hade det ju inte hindrat mig, men nu har jag blivit lite lat och bekväm.
Vegetarisk hamburgare med bröd. Ugnsrostade potatisar, morätter och rödbetor. Vitkålssallad med godaste vinägretten. Därefter varm oboy och en bok. Det är ganska skönt med vilodagar ändå.
I huvudet finns dock tankar om vad jag ska ha för taktik på lördagens midnattslopp. Om jag ska springa det vill säga, det bestämmer jag under dagen på lördag. Det stressar mig lite att jag kommer starta i grupp 1c. En grupp där jag definitivt hade hört hemma i vanliga fall, men där jag verkligen inte platsar med begynnande mage och en kropp som får mjölksyra av minsta lilla. Risken finns att folk kommer irritera sig på mig sådär som jag själv irriterar mig på folk som inte har vett att placera sig i rätt startgrupp. Jag tycker inte om att ogillas. Jaja. Men jag kommer åtminstone hålla mig så långt åt höger jag bara kan.
Nu släpper jag det där och koncentrerar mig på oboyen och boken istället. Och tänker på att Martin kommer hit imorn. Det var längesen vi sågs. Tre veckor. Alldeles för lång tid om du frågar mig.
Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!
Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.
Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.
Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..
Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?
