Adolf Hitler’s 50th birthday on April 20, 1939 was a national holiday in Nazi Germany. On that day, the largest military parade in the history of the Third Reich was held in Berlin. In total, 40,000 to 50,000 German troops took part in the parade, which lasted about five hours and included 12 companies of the Luftwaffe, 12 companies of the Army, and 12 companies of sailors, as well as the SS. 162 warplanes flew over the city of Berlin.

The grandstand comprised 20,000 official guests, and the parade was watched by several hundreds of thousands of spectators. Features of the parade were large long range air defence artillery guns, emphasis on motorized artillery and development of air defense units. [Source: Wikipedia]

Jag har kommit på ett nytt pass. Eller, kommit på och kommit på, det är nog inte så svårt att komma på bara man har lite fantasi. Men hur som helst; Spring ganska exakt 5km, varav större delen på ganska flack och grusfri asfalt och en liten del på slutet bestående av rejäla backar och grusväg. Stanna sedan vid en styrkestation och kör 20min army training. Eller styrketräning eller vad du nu vill kalla det. Jag kallar det army training eftersom övningarna var typiska sådana. Dips mot en stock, utfallshopp, pushups, upphopp och planka med benindrag med fötterna på ovan nämnda stock. 3x20 på samtliga. Inte mycket till pass sett till varken tid, antal övningar eller antal repetitioner, men det räcker om man är i den postgravida form jag befinner mig i för tillfället. Hej mjölksyra i upphoppen liksom. Och hej blåsbälgsandning. Om du är nöjd här går det bra att sluta. Såklart kunde jag inte nöja mig här så jag fortsatte på den böljande grusvägen längs med vattnet. Lyckades pressa upp pulsen i 90% i några backar, trots krypfart. Det var det där med formen. Och just det, jag hade ju en vagn också. Exakt 1km ytterligare blev det, sedan dök denheltsjuktbrantabacken upp. Jag är inte helt dum och insåg mina begränsningar och stoppade klockan där. Alltså; exakt 6km på exakt 36 minuter. Snyggt! Pustade några sekunder och påbörjade sedan den mödosamma klättringen upp. Herregud, jag kom knappt upp gåendes ju! Sedan promenerade jag resten av den lilla vägen hem för att få till en lite bättre nedvarvnng än jag brukat på senaste tiden. 20 minuter stretch i solen på det och lördagförmiddagen är slut. Sixten, han sov igenom alla strapatserna den latisen.

Richard "Dick" Winters dies @ 92

What a great life you had Mr. Winters. You have touched my life like you wouldn't believe. You were cut from a different breed. How blessed I am to know your story.  

Dear Mr. Winters,

It has always been hard for me to transfer my thoughts to paper but when I heard about your death today, I felt thankful that I live in a country that has heard your story. I am grateful for your service and the sacrifice you made for this country.  

Your story has meant a lot to me Mr. Winters. As matter of fact toward the end of every year, I sit down and watch Band of Brothers.  Not because its a great mini series, I mean don't get me wrong it's great, probably the greatest since Lonesome Dove.The reason I watch it every year is not because of all the great action, its because of the interviews.  To see and hear you men, actual heroes, talking about their experiences brings a tear to my eye almost every time. It helps me to re-focus on life and to give thanks to the Lord above for men like yourself.  Without you and others alike we wouldn't be enjoying the freedoms that we do.

I feel like my generation is constantly searching for meaning, we want so badly to leave a mark on this world.  Your generation set the gold standard, you did it not because you had to but because you choose to.  You choose to run into battle, you choose to lead men, you choose to do the right thing.  I just wish my generation would hear stories like yours more often.  We need them.  They help us slow down, sit back and think about the more important things in life.

Mr. Winters I never got the chance to meet you and that is ok.  I consider it a blessing that I can sit here and reflect on your life in a free country. Even though its a sad day knowing your gone. I know your story will live on in the hearts and minds of many Americans and people throughout the world. Thank you so much for the positive influence you have had on me and will have on my family in the future.

Sincerely, 

Richard A. Pearson

Trött efter army för nästan ett år sedan. Coolt att kunna ligga på mage, det var ett tag sedan jag gjorde det :)

Ja nu har jag ju inte kört särskilt mycket själv de senaste gångerna, men det känns ändå lite sorgligt att veta att det inte blir någon army på ett tag. Varken som instruktör eller som tränande. När jag får tillfälle att instruera nästa gång vet jag faktiskt inte eftersom army i nuläget inte finns på Sportlife Stockholm där jag antagligen kommer börja så småningom. Kanske fixar jag ihop en egen "kurs". Jag skulle även vilja köra själv så kanske får jag börja köra NMT tillsammans med Mia? Vi får se. I vilket fall så är det alltid lika roligt att se hur mina deltgare kämpar och kämpar och hela tiden pushar sig lite längre än de egentligen orkar. Jag kommer sakna dem och jag hoppas att de får möjlighet att fortsätta kämpa även i vår, även om det inte är för just mig. Som vanligt blev jag även grymt avundsjuk på dem som kan och får bli sådär härligt spytrötta! Jag längtar tills även jag kan och får!

Den här bilden från i söndags hittade jag hos Marie. Jag fuskar!!
Jag var för tung/svag för att orka utföra övningen som man skulle :)

I två dagar har jag försök ta mig upp i tid för att hinna springa en snutt innan dagens förpliktelser kallar. I två dagar har jag skyllt på den dåliga sömnen och på att alla (ok, jag har bara en) mina varma springtröjor är för korta/trånga och att jag kommer frysa i tio minusgrader och således ställt om klockan. Imorn är det tredje gången gillt. Då ska jag trotsa trånga kläder och eventuell dålig nattsömn. Imorn är jag nämligen ledig och kan vila senare på dagen om så behövs.

Men tror inte att jag ligger på latsidan bara för att det inte springs. Nä, igår var det body balance som var i fokus och idag är det armyinstruerande. Deltagarna ska få köra tester, omgång två. Hur mycket starkare har de blivit måntro? Mycket starkare tror jag.

Det var en långdragen förkylning det här. Idag är det en vecka sedan jag kände de första irriterande symtomen och så många sjukdagar i rad har jag nog aldrig haft. Jag brukar alltid klara mig med två-tre, max fyra dagar och sen vara redo att leva som vanligt igen. Men inte nu. Misstänker att det har något med bäbisen i magen att göra.

Idag vaknade jag iallafall helt utan halsont, alltid något. Hostar gör jag dock lite fortfarande och näsan producerar snor i en fascinerande takt. Men inget halsont som sagt så armyinstruerande får det bli ikväll ändå. Inte lätt att bli av med den klassen med kort varsel, då det finns så få armyinstruktörer. Och det fina är att under en armyklass kan jag, om jag planerar rätt, komma undan med endast någon enstaka pushup, någon sekunds planka och något litet upphopp här och där. Resten av energin kan jag lägga på att få deltagarna trötta och glada. Fint.

Imorgon är jag förhoppningsvis tillräckligt frisk för att träna lite själv. Yoga känns som en bra start, speciellt om jag kör den hemma och kan välja själv vad och hur länge jag kör. Kanske, kanske kan jag springa på fredag. Jag håller tummarna.

Ofta när jag vaknar på onsdagmorgnar så brukar jag sucka lite och tänka att jag har en lång lång dag framför mig. När det närmar sig stängningsdags på jobbet och mörkret ligger kompakt ute brukar det ta emot lite att inte få åka direkt hem. Att först spendera bort en dryg timmes dötid och efter min armyklass oftast ha otur med spårvagnarna och komma hem först runt halv tio. Men när jag väl är på plats, då är det så himla värt det! När vi ligger och pustar ut och strax ska börja stretcha så smittar deltagarnas endorfiner av sig på mig och jag inser att det är precis lika givande när mina deltagre klarar mer än de trodde som om jag själv hade gjort det. Detta blir mer och mer uppenbart för varje vecka. Ju mindre jag känner att jag kan köra själv, desto mer glädjs jag åt deltagarnas prestationer. Idag fick jag nästan tårar i ögonen av glädje när en tjej som var helt totalt slut ändå tog sig ända fram. Hon ville så gärna ge upp men jag lyckades övertyga henne om att allt sitter i huvudet. Om att hon alltid klarar lite mer än hon tror. Om att ifall hon tror att han kan så kan hon. När hon väl hade armycrawlat sig ända fram var hon så trött att hon nästan började gråta. Och jag så glad att jag nästan började gråta.

En kille behövde gå ut för att han mådde dåligt. Ofta när det händer (ok, har bara hänt mig en enda gång tidigare) så kommer de inte in igen. Inte samma dag iallfall. Men den här killen kom tillbaks och fortsatte kämpa som om inget hänt. Jag har helt fantastiska armydeltagare! Precis som jag sa till dem idag så känns det minst lika roligt, om inte roligare, för mig när de pushar sig längre än de trodde de kunde, än det känns för dem själva. Jag känner en genuin glädje över vilka kämpar de faktiskt är! Fast jag måste medge att jag är fruktansvärt avundsjuk också. Jag längtar, längtar, längtar tills jag också kan få ta ut mig sådär mycket att jag helst skulle lägga mig ner och dö. Tills jag också får känna den där endorfinruschen komma farande genom kroppen. Tills dess får jag nöja mig med att smittas. Undrar föresten om bäbisen kommer bli endorfinberoende och drabbas av abstinens när den kommer ut?

Pust. Men jag ska inte klaga. Mycket av det är nämligen roligt. Det ska göras cykelpass, det ska fixas armyupplägg. Det ska hållas cykelklass och det ska hållas armyklass. Riktigt roligt och alltid lika supervärt all tid när man väl är där. Ibland när jag vaknar på onsdagmorgnar och vet hur lång dagen kommer bli kan jag tycka det känns lite jobbigt, men efter armyklassen sent på kvällen känner jag alltid hur himla mycket det ger mig att få andra att ta i lite mer än de trodde! Det är så himla värt det. Även cyklingen är väldigt värd all tid såklart, men där är det på ett annat sätt. Där glädjs jag mest av allt när jag känner ett flyt i mitt instruerande och när jag ser att mina deltagare förstår vad jag vill förmedla. När de nyfiket frågar fråga på fråga om träning, puls och annat. Och kommer någon därutöver fram och berömer mig för min musik, blir jag lite extra glad!

Det ska även göras springprogram till Karin, jättekul och givande det också. (Och jag är faktiskt klar med första delen!) Det ska planeras inför en framtida flytt och en kommande bäbis. Vad behöver man köpa och vad har vi? Roligt men tankeansträngande. Ytterligare saker som tillkommer på listan är saker runt ledighet, runt lägenhetsuthyrning och annat praktiskt. Inte lika spännande, inte lika givande.


Bild; snodd från nätet

Jag har mycket i huvudet just nu. Då passar det bra att klämma in en timme body balance på kvällskvisten. En stunds fysiskt och mentalt jobb följt av lite avslappning. Magen börjar ta emot i vissa rörelser men i övrigt känner jag mig smidig. Jag pressar mig inte så hårt i krigarna och jag försöker vara lite försiktig i ytterlägen. Dessutom kör jag en egen variant i rygglåten, då jag inte kan ligga på mage längre. Men i övrigt känner jag mig inte det minsta begränsad än sålänge vilket känns bra. Jag hoppas på bra sömn inatt så att jag tar mig upp för en tidig och, som vanligt, kort morgonjogg. På kvällen är det armyklass. En lång dag, men så himla mycket värt det.

Jag tror bestämt det är en busig bäbis som bor i magen. När vi var på ultraljud så rörde den på sig så mycket att barnmorskan hade svårt att mäta det som skulle mätas, och idag när vi skulle lyssna på hjärtat så gömde den sig allra längst ner i magen. Det tog en bra stund innan vi äntligen kunde höra det lilla hjärtat picka på. 150, en helt normal puls på en sådan liten krabat.

Jag funderar också på om den ville retas lite under kvällens armyklass. Det är tur för mig att jag är instruktör och bestämmer helt själv hur aktiv jag ska vara under klassen. För idag var det minsan väldigt jobbigt att göra pushups. Det mesta var jobbigt om jag ska vara ärlig. Kanske gjorde bäbisen sig extra tung där inne? :) Tur att jag har så grymma deltagare, då gör det inte så mycket att jag själv får ta det lugnt och mest peppa till stordåd.

Jag måste börja jobba i kompressionsstrumpor. Mina ben har aldrig gillat att stå och gå hela dagarna och väldigt lätt svullnat upp, men nu är det ännu värre. Jag ser inte klok ut när jag tar av mig strumporna. Synd att kompressionsstrumpor är obilligt. Tur att man har personalrabatt. Jag behöver väl köpa på mig ett antal.

Idag är det onsdag och det betyder ny vecka. Ny vecka för bäbisen alltså. Från och med i dag står det v 18 i figuren i högermarginalen. Och eftersom bäbisen är en rätt stor del av mitt liv så börjar liksom mina veckor på onsdagar.

Och vilken bra början jag fått till på den nya veckan! Jag studsade (nästan) upp utan att snooza. Jag bockade av en sak på to do listen samtidigt som jag drack ett stort glas nyponsoppa (mums!). Sedan hoppade jag i springkläder och joggade en kortis i soluppgången. Hur kan man vilja sova istället för att det?! Ska försöka påminna mig om det nästa gång snoozmonstret griper tag i mig.

6km senare smakade frukosten godare än någonsin. Jag har dessutom tid på mig att hinna bocka av ytterligare ett par saker på den där listan. Bättre än att halvsova osammanhängande. Mycket bättre.

Ikväll är det premiär för min armyklass. Det var längesedan jag körde inomhus så det ska bli riktigt roligt. Och riktigt jobbigt, även för mig skulle jag tro. Inomhus är jag som intruktör mycket mer aktiv än vad jag är utomhus. Dessutom är jag ju inte precis som vanligt just nu och jag undrar om jag hade klarat av att köra som deltagare på ett högintensivt pass med konditionsfokus? Idag blir det dock mest styrka, fokus bål. Men det kommer nog kännas det också som sagt.

Jag överlevde faktiskt morgonens vattenlöpning. Det var till och med ganska roligt. Eller ja, helt ok åtminstone. Så ok att jag mycket väl kan tänka mig att köra det regelbundet framöver. Men det får vänta tills magen bäbisen inte vill att jag springer på riktigt mer.

Det blev iallafall 40min vattenlöpning och 5min nedsim. Hade vi haft mer tid hade jag gärna simmat lika länge som löpt, men det får bli en annan gång. Eftersom jag mest fokuserade på att få till tekniken fick jag inte upp pulsen sådär jättemycket, men mot slutet fick jag lite fart på kroppen och lyckades komma upp i närmare 80% iallafall. Med lite mer erfarenhet går det alldeles säkert att få till riktigt jobbiga pass.


Bild snodd från Madde. Synd att inte myggen syns..

Fortsätter på intensiva banan. Hoppa upp ur sängen, in med nyponsoppa, på med kläder, ut och morgonjogga. Långfrukost framför tv´n och så jobb hela långa dagen. Därefter direkt för en kvartalsutbildning i cykel. En föreläsning med temat periodiserad träning. Inget nytt för mig, men repetition är aldrig fel. Även intressant att höra andras åsikter och tankar.

In med lite kvällsmat och så marsch i säng. Klockan ringer tidigt för noll sju ska jag infinna mig utanför Valhallabadet. Något nytt ska testas. Jag befarar att jag kommer halvdö av tristess (vadå förutfattade meningar) så därför har jag fixat sällskap och vi har dessutom mutat oss själva med lyxfrukost på café efteråt. Vad det är? Vattenlöpning såklart.

Jobba lite mera och så kettlebellarmy på kvällen. Får nog se till att planera in övningar som jag själv kan vara lite delaktig i. Vill inte ha en repris på förra veckans tandhackande.

Phu. På onsdag blir det sovmorgon!

Jag tänkte att jag liksom skulle slå två flugor i en smäll och lufsa lite lugnt upp till skatås och kvällens kettlebellarmy istället för att ta cykeln. Det är ganska exakt 3km och om jag hade ork kunde jag ju springa hem också tänkte jag. Så blev det inte. Istället blev det såhär:

1. Går iväg upp för en lång backe där jag brukar börja mina transportsträckor till Skatås. Dumt att börja i brant uppförsbacke när man är kall liksom.
2. Garmin tar oändligt lång tid på sig att hitta satelliterna.
3. Det börjar regna lite.
4. Det börjar regna mycket.
5. Ställer mig under en balkong för att vänta ut det värsta.
6. Regnet avtar och jag ger mig iväg.
7. Benen känns lagom pigga och jag hittar ett skönt lufstempo. Vill inte springa för fort, det går trots allt svagt uppför större delen av vägen.
8. Det börjar ösregna. Då menar jag verkligen ÖSREGNA: Värsta skyfallet jag vistas i tror jag. Och inte slutar det efter några minuter heller som det ofta brukar göra. Nä, det håller i sig ända tills jag är framme i Skatås.
9. Inte en endaste fläck är torr och jag undrar hur jag ska överleva att instruera, och därmed stå en hel del still, kettlebellarmy i 75min.
10. Jag är med och kör en del övningar och lyckas på så sätt bli pyttelite varmare. Men någon ork har jag inte, den försvinner liksom någon gång på vägen mot förvandlingen till isbit. Mina nya skor förvandlas dessutom till lermonster och jag vill nästan fälla en liten tår.
11. Mot slutet av passet fryser jag så mycket att läpparna är blå och jag står och skakar. Visserligen till hälften av skratt över hur roligt leriga deltagarna är där de kämpar med att släpa runt kettelbells från en punkt till en annan och en tredje. Att jag skrattar är nog min räddning.
12. Jag sprang inte hem. Jag åkte varm bil.
13. Det är tur att det finns varmvatten i dschen. Både för min egen skull och för mina skors. Det är ännu mer tur att det finns spenatsoppa med ägghalvor kvar sedan igår. Och att frysen är full av hembakt bröd som man lätt kan tina. Och att jag har stora temuggar.

Igår gjorde jag en tillfällig comeback (har ju en liten paus under sommaren) som instruktör. 90min utomhusarmy skulle köras borta på Lindholmen och det var väl klart att jag ville vara med och instruera den! Det såg ut som att vi fick till ett riktigt jobbigt pass trots att vi båda improviserade rätt så bra (Känns som om army training är ett av få koncept man kan improvisera inom.) och knappt hade hunnit prata ihop oss innan. Problemet är bara att varje gång jag instruerar army blir jag så himla avundsjuk på deltagarna! Jag vill också bli sådär spytrött och känna att jag inte orkar en endaste sekund till. Jag vill också uppleva den underbara men samtidigt vemodiga känslan när passet är över. Visst kan jag jobba både nästintill inget och rätt mycket som instruktör, men det går inte att komma ifrån att jag är där för deltagarnas skull och faktiskt måste gå runt och korrigera, peppa och hetsa dem. Det blir inte samma sak. Men det är roligt att se andra övervinna sina gränser också, nästan lika roligt som att göra det själv.

Jag och Madde har beslutat oss för att flytta höstens kettlebellsarmy till tisdagar istället för torsdagar:

Orsaken är att vi fått så många mail och förfrågningar från folk som gärna vill vara med men som inte kan på torsdagar av olika orsaker. Vi är inte sämre än att vi kan ändra oss, och nytt startdatum är därför tisdag den 17e augusti kl 19.30 i Skatås:

Vi behöver få in intresseanmälningarna (obs; ej bindande) senast den 8e augusti, dvs på söndag.

Bra va?!