Det verkar inte bli någonting sprunget idag heller tyvärr. Antagligen inte armytränat heller. Det här är visst ingen vanlig träningsvärk utan en ovanlig. Kanske är det inte ens en träningsvärk utan en följd av en ganska krävande prestation. Vanlig träningsvärk känns inte på samma sätt och vanlig träningsvärk håller inte i sig så här länge. Vanlig träningsvärk är kanske inte skön, men känns definitivt behagligare än den här ovanliga sorten jag drabbats av.

Förra veckan (och antagligen förra årets postmaravecka också) gick jag omkring med exakt samma känsla. Den blev sakta men säkert bättre för attsåsmåningom försvinna nästan helt. Men så joggade jag lite lätt och kort och lite av känslan kom tillbaka. Det blev lite bättre med vila och funkade bra två dagar senare. Men så ökade jag tempot något och då dog benen lite igen. Vilade mer och det kändes bra i början av denna veckan. Så ända tills jag gjorde lite för djupa och spänstiga grodhopp (plus lite annat) i onsdags. Nu dog benen igen.


Trasiga ben (jo för det är just trasigt det känns) i träskor.

Antagligen har jag inte riktigt lyckats laga benen sedan maran och så fort de överansträngs lite så slås såren upp igen. Så jag vilar. Många långa dagar. Totalt kommer detatt bli nio dagar. NIO DAGAR! Så länge har jag nog inte varit inaktiv på många, många år. Men så får det bli.

Och det gör inte så fasligt mycket ändå. Jag har mycket annat som tar upp både tid och tankeverksamhet. Att springa hade varit en bra ventilationskanal men nu får jag hitta på annat. Och mycket av det som upptar mitt liv under tiden är bra saker. Vänner och kärlek. Resa och midsommarfirande. Kanske fuskar jag med lite utomhusyoga tillsammans med Sara, Susanna och Erika imorn också. Jag gillar inte fusk, men jag kanske blir förlåten?