Varing för mycket lång läsning! Och är du känslig bör du kanske låta bli att läsa. Undrar du över något konstigt ord eller något annat får du gärna fråga så svarar jag så gott jag kan. Varsegod;

Det sägs att hur mycket man än förbereder sig inför förlossningen så går det inte att förutspå hur den kommer se ut. Hur många scenarion du än har föreställt dig så kommer ingen av dem stämma överens med verkligheten. Så är det kan jag avslöja. För mig blev nästan ingenting som jag föreställt mig.

Men vi tar det från början. Under onsdag förmiddag (16:e) hade jag lite molande mensvärk till och från och vid fem sextiden övergick detta i mer regelrätta värkar. De var dock helt hanterbara och jag kunde relativt lätt andas mig igenom smärtan. Vid niotiden började vi ta tid och frekvens på värkarna med hjälp av en iphone-app och de blev både tätare, längre och intensivare. Vid midnatt ringde jag förlossningen på SöS för första gången, men barnmorskan som jag fick prata med tyckte inte att det verkade vara dags riktigt än och rådde mig att ta en Alvedon, kanske ett bad eller en dusch samt att försöka vila så mycket som möjligt. Så vi låg i soffan och kollade på Solsidan. Avsnitt efter avsnitt från första säsongen avverkades medan jag med 2 till 6 minuters mellanrum fick koncentrera mig riktigt ordentligt på att slappna av och yogaandas. Vid femtiden ringde jag återigen till förlossningen då jag upplevde värkarna som riktigt intensiva och relativt regelbundna. Barnmorskan tyckte dock att det fortfarande verkade som jag var i latensfasen och skulle ha det bättre hemma. Det var dessutom fullt för tillfället, men vi kunde få komma in för en kontroll om någon timme om vi ville. Men jag kände att jag verkligen inte ville bli hemskickad och vi valde att stanna hemma ett tag till. Jag tog ytterligare en Alvedon och tvingade mig att försöka slappna av tillräckligt mycket för att sova. Lyckades någorlunda och slumrade till och från mellan sex och åtta på morgonen. När jag vaknade igen var värkarna dock annorlunda. Både mindre smärtsamma, kortare och mer oregelbundna. Efter ett tag hade de mer gått över i ett molande. Jag gick upp och satte mig i soffan och letade efter tecken på rörelser från bäbisen. När vi inte fick någon respons hur mycket vi än buttade och grejade fick jag lite halvpanik och blev livrädd. Ringde SöS igen, trots att jag kände mig som värsta hypernojiga människan, och fick rådet att dricka några glas iskallt vatten och sedan lägga mig ner och butta lite mer på magen. Först hände inget alls, men så tillslut så fick vi lite knuffar tillbaka. Jag har nog aldrig känt mig så lättad någon gång förut! (Inte ens efter förlossningen.) Du får aldrig mer skrämma mig så bäbis!

Under förmiddagen fortsatte värkarna att vara rätt svaga och jag kände mer en molande känsla. Då och då kom någon kraftigare värk, men det var aldrig riktigt regelbundet. Jag började tappa hoppet lite och eftersom jag knappt sovit på över ett dygn och heller inte hade minsta matlust började jag bli rejält uppgiven när klockan började närma sig eftermiddag. Men så hände något. Värkarna började bli mer intensiva igen och jag kände ett tryck nedåt som jag inte känt innan. Sedan lossnade slemproppen (cool grej!) och lite vatten började sippra. På kort tid förändrades känslan rätt rejält och det började bli svårt att andas och slappna av. Jag testade att använda TENS-apparaten men det hjälpte verkligen inte ett endaste dugg. Trycket nedåt ökade hela tiden och jag hade en ständigt molande mensvärkskänsla som bara ökade i styrka. Martin försökte få mig lite mat, men det gick inget vidare och nu kände vi att det var dags att ringa förlossningen igen. Det var fullt även nu men efter att barnmorskan ringt runt och kollat andra sjukhus fick vi tillslut komma till Karolinska i Solna. Under taxifärden dit hade jag några rejäla värkar som medförde några rejäla vattenskjutsar. Tur att jag varit förutseende nog att sätta på mig en rejäl binda..

Väl på plats någon gång runt halv nio togs CTG, blodtryck och annat och efter att jag berättat om det intensiva trycket blev barnmorskan väldigt nyfiken och ville undersöka mig även fast värkarna inte var jätteregelbundna. Och hon blev nog lite förvånad när hon upptäckte att jag var öppen hela fyra centimeter och hon dessutom kände huvudet. Själv blev jag oerhört lättad över att inte bli hemskickad och även fast värkarna nu blivit nästan outhärdliga kände jag mig vid lite bättre mod. Den lättnaden blev dock kortvarig för strax blev jag akut illamående och trodde nästan jag skulle kräkas rakt ut. För mig som har någon sorts spyfobi var denna känsla inte helt angenäm. Jag klarade mig dock men istället blev smärtan hundra gånger värre. Jag hade läst så himla mycket om att ”Ja, det gör jätteont men du får hela tiden pauser som oftast är längre än värkarna.” Nej, det fick jag inte alls! Ett konstant mensvärksmolande i nedre delen av magen tillsammans med ett oerhört tryck nedåt precis hela tiden. På detta täta värkar då smärtan var nästintill outhärdlig. Hur mycket jag än försökte slappna av och yogaandas så blev jag bara mer och mer stressad. Nästan på gränsen till panikslagen.

Eftersom vi kom mitt i bytet från kvälls- till nattpersonal fick vi vänta lite på deras rapportering innan vi fick träffa vår barnmorska Linda och undersköterska Elinor samt komma in på ett förlossningsrum. De hade läst mitt brev och visste min inställning till medicinsk smärtlindring och lovade att inte erbjuda mig något utan att jag själv bett om det. Jag fick ett gåbord och en pilatesboll och vi fick vara ensamma en stund. Martin som såg hur ont jag hade försökte övertala mig att åtminstone testa lustgasen, men jag ville inte envis som jag är. Fast efter ytterligare en stunds lidande började jag fundera över om det inte skulle vara värt att fråga efter epidural i alla fall. Martin tyckte såklart att det var en jättebra idé och efter att ha pratat med både Linda och Elinor och frågat typ hundra saker om allt gav jag slutligen med mig och de ringde efter narkosläkaren.

När jag väl tagit beslutet och ignorerade den där lilla taggen av sårad stolthet kände jag mig någonstans lättad över att trots allt ha svalt envisheten och min rädsla för att få en stor nål instucken i ryggraden och givit med mig. Att föda är ingen tävling liksom.. Värkarna var nu om möjligt ännu intensivare och det var nog tur att läkaren kunde komma så snabbt som hon gjorde. Det kändes seriöst som jag höll på att dö av smärta.

När allt väl var på plats och jag fått första dosen bedövning kunde jag äntligen få slappna av och vila lite. Trycket nedåt fanns fortfarande kvar och det tilltog i styrka vid varje värk. I jämförelse med vad jag känt innan var detta dock ingenting. Även om det fortfarande gjorde ont så kändes det äntligen hanterligt igen. Jag kunde andas mig igenom värkarna. Tack till mig själv som svalde stoltheten och envisheten.

Strax efter att epiduralen satts blev jag undersökt igen. Det hade gått ungefär två timmar sedan förra gången och klockan var runt elva. Eftersom jag visste att det ”normala” är att man öppnar sig ungefär 1cm per timme så förväntade jag mig att resultatet skulle vara 6cm. Det var det inte. Jag var öppen 10cm! Inte helt fullvidgad, men öppen 10cm! Jag blev så otroligt lättad att jag nästan började gråta. Inte konstigt att jag hade haft så ont, inte konstigt att värkarna varit så intensiva och kommit så tätt. Nu fick jag lite självförtroende och kunde slappna av och vila lite. Jag fick till och med i mig lite godis, ett glas nyponsoppa och lite sportdryck vilket antagligen mer än välkomnades av min trötta kropp som knappt fått någon näring och energi på nära två dygn.

Efter någon timme var det dock dags att försöka jobba ner bäbisen ytterligare och jag fick testa lite olika ställningar. Bäst tyckte jag det funkade att ligga på sidan med övre benet i ett benstöd. Det gjorde att jag både kunde ligga bekvämt och slappna av samtidigt som det kändes som att värkarna gav resultat. Förlossningspallen tyckte jag mindre om då rumpan somnade och den var allmänt obekväm. Vandrade runt lite med mitt gåbord innan jag tyckte epiduralen började släppa och det började göra konstant outhärdligt ont igen. Fick då lägga mig för att få påfyllning och lite vila innan det skulle vara dags att krysta.

När klockan var runt halv fyra på morgonen tyckte Linda och Elinor att det var dags. Jag fick börja på den där obekväma förlossningspallen men det gav inte så mycket. Då fick jag istället ligga på sidan igen och ett värkstimulerande dropp kopplades på då värkarna var lite för svaga. Eftersom krystreflexen försämras vid epiduralbedövning var det svårt för mig att känna när det var dags att ta i, men med barnmorskans hjälp och lite högre hastighet på droppet gick det hela i alla fall framåt. Droppet höjdes sedan ytterligare en gång, men efter femtio minuter konstaterade vi att min livmoder var väldigt trött av det intensiva arbete den utfört de senaste timmarna samt att jag själv var både fysisk och mentalt helt slut. Detta i kombination med att bäbisen (Som dock mådde toppen hela tiden. Hjärtat slog på jämnt och fint därinne. En stark liten krabat.) låg i framstupa hjässbjudning (största delen av huvudet först) och det var svårt att styra dess huvud under blygdbenet, gjorde att det beslutades att avsluta det hela med hjälp av sugklocka. En läkare ringdes därför ner, sugklockan ”kopplades på” och några minuter senare, 04:35 den 18:e februari, kom världens finaste Sixten ut. Trots att hans huvud var rejält omformat, både på grund av hur han bjöd sig och på grund av sugklockan, var han så fin. Liten och fin. Och med långa sprattlande armar och ben. Slemmig och hal. Finaste. Moderkakan kom sedan på direkten, det räckte att Linda drog lite i navelsträngen. En häftig liten (stor) grej det där.

Själv var jag så sjukt lättad över att det hela äntligen var över. Jag var så oerhört utmattad, både mentalt och fysiskt att jag liksom inte hann med att känna den där översvallande lyckan och kärleken som jag hört beskrivas överallt. Självklart var jag lycklig över att äntligen ha fått ut bäbisen, men lättnad är ett ord som bättre beskriver känslan. Martin kände ungefär på samma sätt då han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mig ha så ont.

Eftersom jag fått rätt stora bristningar bestämdes att jag behövde komma upp på operation för att sys och därför fick jag varken äta eller dricka något. Jag som inte känt någon hunger eller törst på två dygn var nu så sjukligt hungrig och framförallt törstig att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Att då se Martin få in en bricka med smörgåsar, kaffe och saft kändes ju sådär. Men efter en stund hann tröttheten ikapp och jag lyckades somna en stund.

Vid halvniotiden fick jag äntligen åka iväg till operation för att sys och Sixten och Martin fick ganska många timmar ensamma ihop. Efter jag sytts klart fick jag ligga på uppvaket (Jag var dock inte sövd utan bara bedövad med epidural och lite morfin.) och var inte tillbaks hos dem förrän vid halv två. Men jag tror att det var bra. Då fick de tid att bekanta sig med varandra på ett sätt som kanske inte alltid sker. Så något gott kom det trots allt ut av att jag behövde åka iväg och tvingades vara utan mat. Och den där kannan med saft och den torra vita smörgåsen med svettig ost som jag äntligen fick när jag kom tillbaks till mina pojkar kan nog ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv. Och Sixten, han är den finaste bäbis vi någonsin sett.

Idag börjar vecka 38 och bäbisen är alltså klar och redo att kika ut. Det känns rätt konstigt. För det första har jag svårt att förstå att det faktiskt ligger en färdig liten människa där inne. Nog för att det känns, men det är ändå svårt att greppa. För det andra kommer det bli tomt att inte längre ha en kompis där inne som ständigt sällskap. (Även fast det antagligen är miljoner gånger bättre att ha en kompis på utsidan.) Jag tycker det är väldigt mysigt att ha någon som då och då, med varierande intensitet, påminner om att jag aldrig mer kommer vara ensam. Det ska dock bli rätt skönt att bli mitt vanliga jag och slippa bli helt slut av att gå uppför en trapp.


Vecka 38 (37+0)

Idag är nog en bättre dag tror jag. Det började faktiskt bli bättre redan efter att jag vilat (läs sovit ett par timmar) lite igår. Sålänge jag inte kollade i en spegel. Fast när jag var på Ica så berömde kvinnan i kassan "mitt underbara hår". Haha.

Gravid är jag dock fortfarande, men det känns trots allt rätt bra. På det stora hela har jag faktiskt gillat att vara gravid nästan hela tiden. Förutom ett par veckor i somras när det var som allra varmast och jag svällde upp till barbapappa, hade ont i brösten, var obeskrivligt trött och mådde lite lätt illa (typiskt att denna period infaller när graviditeten ännu inte är officiell) har jag mått topp i princip hela tiden. Visst kändes det lite halvjobbigt i början när klädesplagg efter klädesplagg började strama och löpningen började gå väldigt mycket sämre än vanligt, särskilt eftersom det hela ännu inte var officiellt. För att inte tala om de allra första dagarna då vi båda befann oss i någon sorts chocktillstånd. Men bortsett från detta gillar jag min kropp. Det känns tryggt och bra att den fungerar som den ska och jag tycker inte att jag förändrats så mycket som jag kanske föreställt mig. Jag är fortfarande samma jag. Jag har inte blivit totalt bäbisbesatt och "släppt" resten av livet, utan fortsatt att leva i princip som vanligt. Jag har kunnat fortsätta träna ungefär som vanligt, om än med viss modifikation och med en successiv nedtrappning. Jag har klarat av att ta mig igenom större delen av graviditeten med bäbispappan på avstånd (Även om han såklart funnits där för mig.), jag har klarat av att jobba med mitt relativt fysiska jobb så länge som jag önskade och jag har inte drabbats av några större krämpor. Tack för det.

Visst, jag har antagligen haft lite tur som förskonats från krämpor som ryggont, halsbränna, återbråck och annat jobbigt. Och visst, jag är en lite, lite större version av mig själv men vad gör det? Jag har inte vägts på många veckor nu och vet faktiskt inte hur mycket tyngre jag blivit, vilket ju också är totalt ointressant. Om jag lyssnar på min kropps signaler så uppför den sig säkert precis som den ska, både nu och sedan. Magen växer som den ska (även om den ser liten ut i mina ögon) och bäbisen verkar må bra. Lite vätska har jag börjat samla på mig de senaste dagarna, men i övrigt mår jag för det mesta alldeles utmärkt (Lite strandad-val-känsla, skav mot revbenen och snabba skiftningar mellan vrålhunger och proppmättnad kan jag leva med.) Så jag måste säga att graviditeten bara har varit positiv för mig. Jag har stärkts av den både fysiskt och psykiskt.

Däremot kan jag fortfarande inte riktigt se mig själv som mamma. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men jag är inte särskilt "barnkär". Medan vissa blir alldeles till sig när de ser en bäbis blir jag mest lite obekväm på något sätt. Klart jag tycker de är obeskrivligt söta men jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till de små liven. Men det löser sig nog det med, det är antagligen ganska mycket annorlunda att få ett eget barn. Min, vår, egen lilla bäbis liksom. Man kan nog inte annat än totalsmälta vid första ögonkastet.

Idag är en riktigt dålig dag. En bitchday. Eller egentligen började det redan igår med att jag kände mig extremt ful, trött, svettig och tjock. Och inte gick det att sitta eller ligga bekvämt, hur jag än vände och vred mig så skavde något mot revbenen. En strandad val var något jag kunde identifiera mig med. Höggravid kallas de visst.

Åh, jag kommer sakna dig massor Göteborg!


Och som vanligt är filmen för bred för bloggen. Kolla här istället!

Nog för att det finns mycket som är fult, mycket som är grått, trist och tråkigt. Nog för att jag är evinnerligt trött på mycket med den här staden. Men. Det finns också så himla mycket som är så fint att det gör ont.

Jag kommer trivas jättebra i Stockholm och jag kommer börja älska staden med dess skönhet och mindre gråhet. Men jag kommer fortfarande sakna Göteborg.

Jag halvligger i soffan och tycker riktigt synd om mig själv. Sådär synd om man bara kan tycka om just sig själv. Egentligen är det ju inte alls synd om mig men ibland känns det liksom bra att tycka lite synd om sig själv. Någon måste ju göra det. Tusen saker som snurrar i huvudet. Både viktiga saker, halvviktiga saker och totalt oviktiga saker. Den sista kategorin är ganska dum och meningslös att fundera över, men ibland blir det så ändå. Saker man ser, saker man hör. Saker man läser och vips så finns det saker att fundera över. Att irritera sig på. Dessutom är jag trött, riktigt trött. Och fötterna värker och benen är stumma. Ryggen är också lite trött. Just nu märks det att jag har en klump på magen och x antal bonuskilon. Men sådant är dumt att klaga över, så jag klagar inte. Jag tycker bara lite synd om mig själv just nu. Just för att idag är just en sådan dag.

(Fast när jag tänker på att jag fick springa ännu en gång i morse, att det bor en bäbis i min mage, att jag får flytta och bli hel igen om en månad och att jag får bli det för en helg om bara ett par dagar tycker jag lite mindre synd om mig själv.)

Tre.

Även om jag på ett sätt är fyllt av ny energi efter en fin helg så går det inte att stå emot de känslor av negativ karaktär som med full kraft slår emot mig när jag vaknar alldeles för tidigt. Nitton nya dagar av väntan och längtan. Att pussa hejdå och inse att nu blir det inga mer pussar på många långa dagar är inte särskilt kul. Att gå ut i mörker och iskyla påminner mig dock om att vintern snart är här och att det då inte är länge kvar. Snart är det på heltid, snart behöver vi inte skiljas åt de där måndagsmorgnarna efter alldeles för få timmar tillsammans. Och nitton dagar går fort när man har alla dagar fullproppade med aktiviteter. Nu sover jag en stund och drömmer om allt det bra. När jag vaknar är dedags att kliva av tåget och gå till jobbet. Ny vecka, nya upplevelser.

Det är inte alltid sådär underbart att springa. I morse var en sådan dag när det inte var det. Usch. För det första kändes det som om benen var gjorda i cement och de där 7 kilona plus förvandlats till 70, och för det andra kände jag av magen. Bäbismagen alltså. Och för det tredje så gjorde matmagen ont. Magknip vill man inte ha när man springer, särskilt inte när allt i övrigt också känns dåligt. Tur att det kommer nya dagar med piggare ben och mindre magproblem.

Just nu längtar jag efter helgen så mycket att det nästan gör ont. Då ska jag till Stockholm. Något Hässelbylopp kommer det inte bli, iallafall inte springandes. Eventuellt som åskådare och väskbärare. Men mest av allt ska jag njuta av varenda minut. Snart bara tre och en halv månad kvar tills jag slipper längta.

Åh. Jag vet inte var jag ska börja. Jo, jag börjar med när jag trippade in på skatåsområdet där löven låg i ett jämnt lager över den lätt leriga marken. Det luktade verkligen höst och även fast det var lite väl mycket folk för min smak så var det så fint att jag var tvungen att fälla några tårar. Fast det var ju i och för sig inte bara för att det var fint. Det var för att jag inte kände något i magen/bäckenet och för att det var en sorglig låt som spelades i den rosa ipoden också. Men likväl, jag var tvungen att fälla några små tårar och sen fick jag värsta nysattacken och började nästan skratta istället. Därefter koncentrerade jag mig på att njuta av att jag faktiskt sprang. Sprang på ett av mina favoritställen på jorden under min absoluta favorittid på året. När varvet runt Härlanda tjärn började ta slut och det snart skulle vara dags att vända tillbaka hemåt igen insåg jag att det under inga omständigheter skulle gå. Jag måste få springa ett varv till! Så det gjorde jag. Lika underbart. Jag hade gärna sprungit tre eller fyra varv också, men så "får" jag inte göra just nu så jag begav mig hemåt igen. Lagom till att jag lämnade skatås bakom mig började jag känna av magen lite, men det gjorde inget. Jag promenerade gladeligen små korta stunder de två kilometrarna som var kvar. För det här var nog den finaste springrunda jag upplevt på länge.

Lägg till ett pass body balance på kvällskvisten på det och dagen är nästan fulländad. Det enda som saknas är den där spontana middagen hos min Jenny (som ju faktiskt nästan räknas som en syster och alltså nästan kan klassas som blivande moster) som jag var tvungen att tacka nej till. Men det där kentpasset måste bli klart någon gång. Och så saknas min Martin också. Men det gör han ju mest hela tiden. Men nu handlar det bara om månader innan vi får vara tillsammans hela tiden. Har vi klarat ett år klarar vi fyra månader.

Det kändes väldigt konstigt att inte vara det minsta lilla nervös inför ett lopp. Inte ens lite förväntansfullt pirrig var jag. Kolugn och nästan slö är snarare en bra beskrivning av mitt sinnestillstånd. Kostade på mig en kort uppvärmning som kändes rätt seg, men gick in i min startfålla med målet att hitta halmarakänslan. Det skulle ju såklart betyda ett betydligt långsammare tempo nu än vad det skulle gjort i våras, men jag kände på mig att det skulle vara alldeles lagom idag. Då har jag en bit till mjölksyran men jag springer heller inte och mysjoggar.

I en timme, arton minuter och ungefär trettio sekunder var jag (vi) ute och lufsjoggade. Mera jogg än lufs faktiskt, vilket känns bra. Det var trots allt efter jobbet och dessutom var luften fuktig. På en timme, arton minuter och ungefär trettio sekunder hinner man höra ett par låtar. En av dem var denna. Jag hoppas du har tillgång till Spotify och kan höra för det är en bra springpepplåt! Jag minns att jag under maran lyssnade på den tre gånger i rad bara för att jag blev så boostad av den. Även om dess text egentligen inte har ett endaste dugg med löpning att göra så har den ändå det.

"Look to the right and begin to run and baby don´t you ever stop." /.../ "Turn to the right and speed up yor feet you are the fastest of them all."

Musik ger mig så mycket och är ett perfekt komplement till min löpning. Två delar av mig kan mötas på något sätt. Känslor ventileras dubbelt, minnen kommer upp till ytan och sinnet ljusnar. Det är svårt att förklara, men musiken förstärker löpningen och löpningen förstärker musiken. Det här är något av det jag tycker är finast just nu;

När jag sprang Stockholm marathon den 5:e juni var jag inte ensam. Nä, såklart jag inte var, förutom mig sprang ju typ 20000 andra samma bana. Fast det var inte det jag tänkte på nu. Jag tänkte på en annan liten liten.. gej (?) En pyttepyttepytteliten kompis som var med mig från start till mål. Som gick igenom både glädje och smärta, som tog sig i mål 47 sekunder från drömgränsen. Den där lilla kompisen finns kvar nu med, den är till och med lite större. Eller kanske rätt mycket större föresten.

För jag har en bäbis i magen!!

Ja tro det eller ej, det har jag faktiskt. Det hade nog ingen trott för ett halvår sedan, allra minst jag själv. Det kom lite som en chock och skakade om tillvaron litegrand. Minst sagt. Det var kanske inte riktigt planerat, men det var inte så mycket annat att göra än att planera om. Så numera är det vår plan. Samtidigt som det såklart känns fantastiskt roligt och spännande är jag lite lätt nervös (Eller ja, typ livrädd, speciellt vid tanken på att jag en dag i februari måste föda ut bäbisen.). Tänk om jag blir en dålig mamma? Tänk om jag inte vet hur man tar hand om en bäbis? Så tänker jag till och från. Fast i nästa sekund tänker jag att det är väl klart att jag kan, det om något är väl en sak man kan? Så självklart känns det mest bara häftigt. Häftigt att veta att i min mage finns en liten, liten människa som i princip började sitt (foster)liv med att springa marathon!

En liten pyttedel av mitt hjärta sörjer att jag antagligen kommer att få vara utan löpningen i flera månader. Fast å andra sidan kommer jag ju, som jag varit inne på tidigare, ha tid att stärka upp mina svagheter lite och jag kommer ha tid att träna massa annat roligt. Jag har accepterat att jag kommer få klara mig utan min älskade löpning ett tag. Springa ska jag göra hela livet och då spelar inte, ett förhållandevis lågt, antal månader någon roll. Nästa sommar kommer jag att vara tillbaka som en starkare version av mig själv. (Om det inte är lite outhärdligt varmt som det varit denna sommar vill säga :) ) Jo, för jag tror stenhårt på att man stärks en massa utav att få en bäbis, både fysiskt och psykiskt!

(Och jag hävdar envist att det mest är värmen som påverkat min oförmåga att springa denna sommar. Självklart bidrar inte graviditeten till att det känns lättare, men jag tror verkligen att värmen är den största boven. Jag har upplevt liknande känslor tidigare år och då har jag inte varit gravid :) )

Det är mycket praktiskt som behöver falla på plats innan jag kan slappna av helt och njuta av att jag/vi faktiskt har förmågan att få barn. (Att bo i samma stad och allra helst tillsammans är ju en liten fördel exempelvis.) Men jag försöker att ignorera alla dåliga känslor när de dyker upp. Försöker att bara se allt det häftiga och försöker förstå att jag faktiskt har en bäbis i magen! :)

Jag ligger och kollar på friidrotts-EM och drömmer om min comeback någon gång under nästa säsong. Just nu är jag så långt ifrån en sådan form som det går att komma tror jag. Gav mig ut strax före solnedgång igår kväll. Fortfarande ganska varmt, men ändå ok. Bort mot Västerbron, över och sedan runt Årstaviken. Lyckades pricka in broöppning både vid Skanstulls- och Liljeholmsbron. Men i detta sammanhang var detta det minsta problemet. Det stora problemet var att kroppen totalt har lagt av. Jag blev omsprungen av hur många som helst. Till och med av kvinnor i skor som såg ut att vara köpta före 2000-talets början. Miljoner känslor for fram och tillbaka i kroppen, men vi kan sammanfatta det med det lilla ordet TUNGT. Långt över 6-tempo kämpade jag på hela vägen hem. Knappt 14km är visserligen en fin siffra, men idag känns kroppen som efter en tävling. Eller åtminstone som ett fruktansvärt tungt pass.

Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Det blir sista anhalten för vår roadtripp. Eller ja, jag ska ju i och för sig tillbaka till Göteborg sen, men förutom det då. Det ska bli skönt med ett par dagar där för jag trivs så himla bra i den stan numer. Alldeles för bra. Mest av allt ser jag fram emot att återigen ha lite bättre möjligheter att springa. Det har ju blivit lite dåligt med det de senaste dagarna som sagt. Men ikväll tänker jag springa sakta sakta längs lite olika vatten. Jag och min musik, jag och min andning. Jag kunde valt att gå på konsert istället, men eftersom det inte är något band jag gillar så hoppar jag över det. Finfint kommer det bli. Om det inte är tropisk värme där borta vill säga?

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.

Lycka kan vara att springa i ösregn strax före klockan sju på morgon med denna fina i öronen;

Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!

Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.