Det är inte alltid sådär underbart att springa. I morse var en sådan dag när det inte var det. Usch. För det första kändes det som om benen var gjorda i cement och de där 7 kilona plus förvandlats till 70, och för det andra kände jag av magen. Bäbismagen alltså. Och för det tredje så gjorde matmagen ont. Magknip vill man inte ha när man springer, särskilt inte när allt i övrigt också känns dåligt. Tur att det kommer nya dagar med piggare ben och mindre magproblem.

Just nu längtar jag efter helgen så mycket att det nästan gör ont. Då ska jag till Stockholm. Något Hässelbylopp kommer det inte bli, iallafall inte springandes. Eventuellt som åskådare och väskbärare. Men mest av allt ska jag njuta av varenda minut. Snart bara tre och en halv månad kvar tills jag slipper längta.