Det kändes väldigt konstigt att inte vara det minsta lilla nervös inför ett lopp. Inte ens lite förväntansfullt pirrig var jag. Kolugn och nästan slö är snarare en bra beskrivning av mitt sinnestillstånd. Kostade på mig en kort uppvärmning som kändes rätt seg, men gick in i min startfålla med målet att hitta halmarakänslan. Det skulle ju såklart betyda ett betydligt långsammare tempo nu än vad det skulle gjort i våras, men jag kände på mig att det skulle vara alldeles lagom idag. Då har jag en bit till mjölksyran men jag springer heller inte och mysjoggar.
Jag placerade mig långt bak och och försökte hålla till höger. Starten gick och massan började röra sig. Jag tog det lugnt och fint, inget rusande här inte. Första kilometern passerade jag på strax över 5min och fick rysningar i hela kroppen av glädjen jag kände över att kunna springa. Förvånades lite över att såpass många ändå höll mitt tempo. Jag kände mig definitivt inte långsammast och det kändes skönt att känna att jag inte var ensam om att vara i "fel"startgrupp.
Jag pinnade på i mitt trivsamma tempo och vips kom en backe som inte varit med under tidigare lopp. Man verkar lägga till en backe för varje år. En första året, två andra året och så nu tre det tredje året. Sänkte tempot rejält och lyckades undvika några högre halter mjölksyra. Nedför sen och så var halva loppet gjort. Fortsatte njuta av stämningen och min förmåga att trots allt springa såpass snabbt även fast min kropp är rejält mycket annorlunda nu än den brukar. Kände mig nästan lite rebellisk (som springer lopp även med en bäbis i magen) när jag lyssnade på denna och var helt plötsligt framme vid backe nummer två. Sänkte återigen tempot och tog mig även denna gång upp utan att känna särskilt mycket syra. Lite ned, lite rakt och så den tredje och minsta backen. Därefter nedför och där var det mindre än 2 km kvar. Hittade ett skönt flow längs vasagatan, svängde upp mot avenyn och hejdade mig lite. Upp hela vägen och sedan var det bara slutet kvar. Med ca 500m kvar kostade jag på mig en spurt. Förvånades över hur många jag passerade och hade knottror på hela kroppen när jag vände upp mot målrakan med denna i lurarna. Finns det något bättre sätt att avsluta ett Göteborgslopp på?
51:24 (51:21 officiell tid) stoppade jag min klocka på. Grymt nöjd och ja, nästan lite stolt. Jag lyckades ta mig runt utan att ta ut mig och jag lyckades dessutom göra det på en mycket bättre tid än jag vågat hoppas på. Men tiden är trots allt sekundär. Det viktigaste är känslan och att jag fortfarande kan. Det kändes "lätt" hela vägen och jag mådde hur bra som helst. Och om jag mår bra mår förmodligen bäbisen också bra.
