Idag börjar vecka 38 och bäbisen är alltså klar och redo att kika ut. Det känns rätt konstigt. För det första har jag svårt att förstå att det faktiskt ligger en färdig liten människa där inne. Nog för att det känns, men det är ändå svårt att greppa. För det andra kommer det bli tomt att inte längre ha en kompis där inne som ständigt sällskap. (Även fast det antagligen är miljoner gånger bättre att ha en kompis på utsidan.) Jag tycker det är väldigt mysigt att ha någon som då och då, med varierande intensitet, påminner om att jag aldrig mer kommer vara ensam. Det ska dock bli rätt skönt att bli mitt vanliga jag och slippa bli helt slut av att gå uppför en trapp.
Vecka 38 (37+0)
Innan jag blev gravid var jag nästintill livrädd för att föda barn. Jag visste som sagt att jag någon gång ville ha barn, men var ganska säker på att det nog skulle krävas ganska mycket bearbetning av min förlossningsrädsla och kanske till och med sluta med planerat kejsarsnitt. Men tänk så smart kroppen är. Redan ganska tidigt in i graviditeten började min rädsla mattas av för att såsmåningom helt försvinna. Jag skulle visserligen ljuga om jag säger att jag känner mig fullständigt bekväm med tanken på att jag snart ska föda, men jag är inte längre rädd. Däremot spänd och nyfiken på hur det kommer bli. Jag har läst väldigt mycket om förlossningar och vet på ett ungefär hur det kommer gå till (även om ingen förlossning är den andra lik), om olika scenarion och om strategier för att bemästra smärtan. Det sista är något som jag också ändrat inställning till totalt. Från att, innan jag blev gravid, varit inställd på att vilja ha all smärtlindring som går att få, har jag nu inställningen att jag vill försöka ta mig igenom det hela helt utan medicinsk smärtlindring. (Det är dock inget som står skrivet i sten och jag är öppen för förslag och förändringar av min förlossningsplan.) Det handlar verkligen inte om något prestigetänk och att jag på något sätt skulle vara bättre om jag föder utan smärtlindring utan dels om att jag är lite rädd för exempelvis epidural och andra bedövningsmetoder, samt att jag litar på min kropps förmåga att hantera smärta. Jag kan pressa mig själv oerhört hårt fysiskt om jag måste, och även om ingen smärta jag upplevt tidigare går att jämföra med förlossningssmärtan så tror jag att jag, både fysiskt och mentalt, har verktyg nog att ta mig igenom det hela.
Jag känner inte längre någon rädsla, varken för att föda eller för smärtan. Däremot är jag otroligt nyfiken på exakt hur ont det kommer göra. På hur smärtan kommer kännas, på vilken karaktär den kommer att ha. Och självklart väldigt nyfiken på vad det är för filur som bor i min mage. Det enda negativa är att mitt kontrollbehov gör att jag känner mig lite olustig över att inte veta exakt när jag ska föda, hur jag kommer att reagera, hur lång tid det kommer att ta, exakt hur det kommer att gå till och hur det kommer sluta. Men jag försöker jobba på inställningen att det helt enkelt bara är att släppa kontrollen (Vilket inte är det samma som att tappa den!) och lita på att min kropp och förlossningspersonalen kommer fixa det här galant.
Jag känner inte längre någon rädsla, varken för att föda eller för smärtan. Däremot är jag otroligt nyfiken på exakt hur ont det kommer göra. På hur smärtan kommer kännas, på vilken karaktär den kommer att ha. Och självklart väldigt nyfiken på vad det är för filur som bor i min mage. Det enda negativa är att mitt kontrollbehov gör att jag känner mig lite olustig över att inte veta exakt när jag ska föda, hur jag kommer att reagera, hur lång tid det kommer att ta, exakt hur det kommer att gå till och hur det kommer sluta. Men jag försöker jobba på inställningen att det helt enkelt bara är att släppa kontrollen (Vilket inte är det samma som att tappa den!) och lita på att min kropp och förlossningspersonalen kommer fixa det här galant.
