Säg hej till Drömhunden!

Idag är nog en bättre dag tror jag. Det började faktiskt bli bättre redan efter att jag vilat (läs sovit ett par timmar) lite igår. Sålänge jag inte kollade i en spegel. Fast när jag var på Ica så berömde kvinnan i kassan "mitt underbara hår". Haha.

Gravid är jag dock fortfarande, men det känns trots allt rätt bra. På det stora hela har jag faktiskt gillat att vara gravid nästan hela tiden. Förutom ett par veckor i somras när det var som allra varmast och jag svällde upp till barbapappa, hade ont i brösten, var obeskrivligt trött och mådde lite lätt illa (typiskt att denna period infaller när graviditeten ännu inte är officiell) har jag mått topp i princip hela tiden. Visst kändes det lite halvjobbigt i början när klädesplagg efter klädesplagg började strama och löpningen började gå väldigt mycket sämre än vanligt, särskilt eftersom det hela ännu inte var officiellt. För att inte tala om de allra första dagarna då vi båda befann oss i någon sorts chocktillstånd. Men bortsett från detta gillar jag min kropp. Det känns tryggt och bra att den fungerar som den ska och jag tycker inte att jag förändrats så mycket som jag kanske föreställt mig. Jag är fortfarande samma jag. Jag har inte blivit totalt bäbisbesatt och "släppt" resten av livet, utan fortsatt att leva i princip som vanligt. Jag har kunnat fortsätta träna ungefär som vanligt, om än med viss modifikation och med en successiv nedtrappning. Jag har klarat av att ta mig igenom större delen av graviditeten med bäbispappan på avstånd (Även om han såklart funnits där för mig.), jag har klarat av att jobba med mitt relativt fysiska jobb så länge som jag önskade och jag har inte drabbats av några större krämpor. Tack för det.

Visst, jag har antagligen haft lite tur som förskonats från krämpor som ryggont, halsbränna, återbråck och annat jobbigt. Och visst, jag är en lite, lite större version av mig själv men vad gör det? Jag har inte vägts på många veckor nu och vet faktiskt inte hur mycket tyngre jag blivit, vilket ju också är totalt ointressant. Om jag lyssnar på min kropps signaler så uppför den sig säkert precis som den ska, både nu och sedan. Magen växer som den ska (även om den ser liten ut i mina ögon) och bäbisen verkar må bra. Lite vätska har jag börjat samla på mig de senaste dagarna, men i övrigt mår jag för det mesta alldeles utmärkt (Lite strandad-val-känsla, skav mot revbenen och snabba skiftningar mellan vrålhunger och proppmättnad kan jag leva med.) Så jag måste säga att graviditeten bara har varit positiv för mig. Jag har stärkts av den både fysiskt och psykiskt.

Däremot kan jag fortfarande inte riktigt se mig själv som mamma. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men jag är inte särskilt "barnkär". Medan vissa blir alldeles till sig när de ser en bäbis blir jag mest lite obekväm på något sätt. Klart jag tycker de är obeskrivligt söta men jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till de små liven. Men det löser sig nog det med, det är antagligen ganska mycket annorlunda att få ett eget barn. Min, vår, egen lilla bäbis liksom. Man kan nog inte annat än totalsmälta vid första ögonkastet.

Den här kommer det springas en hel del med såsmåningom.

Jag måste medge att livet är lite, lite tråkigare när det inte går att springa. Det gäller även om anledningen är den bästa i världen. Att skriva träningsprogram och snegla på den fina springvänliga vagnen gör inte min längtan mindre.

Vi har några saker att kvar att fixa och förbereda, så någon dryg vecka till väntar vi gärna, men sedan får du gärna komma ut bäbis. Du är ju faktiskt ganska redo nu. Vi också. Snart.

.. och därmed bidragit med en liten peng till musikhjälpens insamling "Barn är inte till salu".



Det blev denna fina. Lyssna här istället, ljudet i filmen gör den inte rättvisa. Sedan går du in och önskar en låt du med.

Jag är ganska dålig på att "marknadsföra" mig själv. Mest för att jag helt ärligt har väldigt svårt för det. Inte för att jag tycker att jag är dålig på något sätt, utan mest för att jag tycker att det finns tillräckligt mycket hypande och ryggdunkande i branschen. Eller kanske för att jag är dum? Jag vet inte. Jag fattar ju att det är på det viset man tar sig framåt i den här världen. Kunskap och sånt är inte lika viktigt i alla sammanhang. Fast ärligt talat är jag heller inte ute efter någon ära och berömmelse. Jag vill känna att jag är bra på det jag gör men om sedan hela världen vet om det eller inte spelar mindre roll.

Vaknade med pyttelite halsont i morse så det passar bra att vara ledig och spendera lite tid sovande. Fast jag har inte bara sovit, jag har även bläddrat lite i senaste nummret av Fitness Magazine. Jag brukar köpa det då och då (Eller ja, kanske typ nästan varje nummer när jag tänker efter) även fast jag varje gång förvånas över hur lite nytt det är (Där liksom i den andra träningstidningen jag läser; Runners world.).

Där fanns iallafall en artikel om programledaren för den svenska versionen av Biggest Looser, Tanja Djelevic. Jag har nog aldrig sett ett helt program av detta (amerikanska) fenomen som så många verkar gilla. Jag har slökollat på någon repris någon helgmorgon någon gång då och då, men alltid bytt kanal i ren ilska över hur deltagarna behandlas. Jag och den där amerikanska kvinnan (Ja jag vet att hon heter Gillian Michaels och att många verkar avguda henne.) skulle antagligen inte komma så bra överens om vi träffades och diskuterade träning/kost och vår syn på hälsa. Ok, jag förstår att det hela måste twistas till lite när det är TV och egentligen kanske hon är en jättesnäll person, men så som hon framstår i det där programet blir jag bara ledsen.

För det första begriper jag inte varför man ska tävla om att gå ner i vikt. Men tv är tv och det är väl sådant folk vill se. (Och det är ju inte Gillians fel såklart.) Problemet är bara att om man är såpass överviktig som de flesta av deltagarna i programmet är så är det allt som oftast "något större" som ligger bakom. Man blir inte gravt överviktig bara sådär. Ätstörningar och andra bakomliggande psykiska problem är nog snarare regel än undantag. Och är det då rätt väg att gå genom att vara med i en gånerivikttävling i tv? Är det då rätt att genom skrämseltaktik "tvingas" springa/träna flera timmar per dag (Från dag ett, även fast de flesta antagligen inte har rört på år och dag.) samtidigt som man äter minimalt lite? För mig är det helt obegripligt hur man kan resonera så. Hur går det för de här deltagarna efter programets slut?

Jag kan förstå att det kan ge en rejäl kick och motivationshöjning att snabbt förlora kilon i början, men vad händer sedan? Visst, man kanske kommer ner till en mer hälsosam vikt men hur ska det gå sedan när man ska klara sig själv? Och hur ska det fungera i längden när man inte tar tag i den bakomliggande orsaken (ätstörningen) utan bara ett av symtomen (övervikten)?

Ja, det är tv. Och deltagarna har själva valt att vara med. Jag blir bara så ledsen över den bild som förmedlas av hälsa/kost/träning. Var är glädjen? (Ok, jag har som sagt inte sett så mycket, så rätta mig gärna om jag har fel!)

I vilket fall som helst så verkar programledaren i den svenska versionen, Tanja, ha en syn på hälsa som mer liknar min. Att hälsa är något livslångt och innefattar alla delar av livet. Det är ett stort plus. Men faktum kvarstår ju ändå; hur bra är det att hetsbanta och hetsträna? Och dessutom tävla om det? I tv? Jag kommer nog inte klara av att kolla så mycket av den svenska versionen heller..

Jag är inte direkt känd för mitt tålamod. Om vi ska rada upp tre typiska Andréa-egenskaper så är otålighet/dåligt tålamod nog en av dem. Envishet är nog den andra och sen har vi ju det där enorma rättvisetänket. Helst ska allt vara milimetrrättvist. Orättvisor är nog det absolut värsta jag vet. Egentligen är kanske alla de här grejerna rätt bra, de driver mig framåt, men jag borde öva upp mitt tålamod lite mer. Så bra då att jag har en bäbis i magen och verkligen måste ha i tålamod. Jag måste ha tålamod och acceptera att jag inte kommer kunna sätta några nya personbästa förän tidigast om ett år. Men det är ju så tråkigt att vänta!

Fast lite lustigt är det där med tålamodet, eller bristen på det snarare, ändå. Jag är trots allt ganska bra på att ta en sak i taget, skynda långsamt och sakta men säkert bli en bättre löpare och förbättra mina tider på samtliga distanser. På något sätt inser jag ju att det är bättre att det får ta lite tid men att jag då håller mig skadefri, än att jag bara rusar på och istället rikserar både skador och sjukdom. Bra så. Men det behöver ju inte betyda att jag inte går och blir sjukt frustrerad då och då. Och jag måste ju erkänna att det ibland känns som att det går oerhört långsamt. För "alla andra" verkar det ju gå snabbt! För vissa verkar det så lätt. Varför kan en del springa sjukt snabbt utan att knappt träna? Det där med orättvisor var det ja. Hur mycket jag än fokuserar på mig själv, mina mål och mina egna träningsupplägg är det svårt att inte snegla på "alla andra", jämföra upplägg, tider och resultat. Ganska dumt faktiskt. Men då är det tur att jag har den där envisheten. Att jag är stönig som man så fint säger på Värmländska. Envist fortsätter jag på min egen väg och tar mig förhoppningsvis ända fram.

Nu har jag skrivt ett helt inlägg om något helt annat än vad jag hade tänkt. Avsikten var att dela med mig lite om kommande säsongs mål och eventuella tävlingar, men det blev visst något anant av det hela. Jaja, jag kan fundera på det där ett tag till då. Fortsättning följer.

Igår gjorde jag en tillfällig comeback (har ju en liten paus under sommaren) som instruktör. 90min utomhusarmy skulle köras borta på Lindholmen och det var väl klart att jag ville vara med och instruera den! Det såg ut som att vi fick till ett riktigt jobbigt pass trots att vi båda improviserade rätt så bra (Känns som om army training är ett av få koncept man kan improvisera inom.) och knappt hade hunnit prata ihop oss innan. Problemet är bara att varje gång jag instruerar army blir jag så himla avundsjuk på deltagarna! Jag vill också bli sådär spytrött och känna att jag inte orkar en endaste sekund till. Jag vill också uppleva den underbara men samtidigt vemodiga känslan när passet är över. Visst kan jag jobba både nästintill inget och rätt mycket som instruktör, men det går inte att komma ifrån att jag är där för deltagarnas skull och faktiskt måste gå runt och korrigera, peppa och hetsa dem. Det blir inte samma sak. Men det är roligt att se andra övervinna sina gränser också, nästan lika roligt som att göra det själv.

Jag älskar böcker och har en ganska stor bokhylla som nu svämmar över. Tyvärr har jag inte plats för ytterligare en hylla där jag bor just nu, så snart blir det till att börja packa ner i kartonger och sätta upp på vinden, hemska tanke. I nuläget har jag minst tio tolv olästa böcker som ligger och väntar på mig medan jag kämpar för att hålla mig vaken tillräckligt länge för att orka läsa åtminstone ett kapitel varje kväll. Semestern kommer vara mer än välkommen!

Eftersom jag ser min blogg som en slags öppen dagbok känns det konstigt att helt plötsligt ha en tävling mitt uppe i allt. Men, men nu har jag ju iallafall haft det och då måste jag ju såklart presentera vinnaren. Det var väldigt svårt att utse EN endaste vinnare bland alla fina motiveringar jag fått in. Jag är verkligen kass på sånt och liksom tycker synd om dem som inte kan vinna :) Bestämde mig efter mycket velande till sist för följande motivering:

"För första gången har jag anmält mig till två stycken lopp, mina första någonsin. Det första loppet är vårruset den 3e juni. Mitt mål där är att springa under 30 minuter och om jag klarar detta så får jag belöna mig med en god parfym!Det andra loppet är midnattsloppet den 14 augusti. Då är mitt mål att springa på max 60 minuter och om jag klarar av det blir min belöning en välförtjänt massage! Så som du säkert förstår ska jag göra allt för att nå mina mål :) Jag började springa (eller ja springa och springa, gå snarare) i höstas och då varvade jag med jogg och gång och ökade joggen successivt. Nu kan jag springa längre och längre och jag varvar mina pass med lite intervaller för att höja pulsen och hastigheten. Det är på bloggar som din som jag hittar tips och inspiration - jag suger i mig allt! Och jag blir så himla glad och förvånad över hur snabbt det går."

Grattis Marina i Norrköping! En sportbh kommer med posten. Lycka till med dina mål och maila mig gärna en uppdatering om hur det gått!

Vet inte om det är från min mammas eller min pappas sida (Min farfar har tex åkt vasaloppet på 5:19, då behöver man nog lite envishet, även om talang och träningsbakgrund såklart också är avgörande.) eller kanske båda. Men oavsett var envisheten kommer från så är jag, dagar som denna, glad att jag fått äran att ärva egenskapen.

Jag hade inga större förväntningar på dagens långpass och jag visste med mig att det antagligen skulle bli en kamp. Med över 6mil plus en halvamaratävling i benen sedan förra helgen kan det liksom inte bli så mycket annat. (Ok, för vissa är drygt 8mil på en dryg vecka säkert inte mycket, men för mig är det det.) Att jag dessutom ätit katastrofalt (dvs alldeles för lite!) i veckan gör inte saken bättre. Jag är ju van att äta mest hela tiden, men jag har inte riktigt hittat några bra matrutiner med nya jobbet än. (Jag funderar dock på en lösning och har redan kommit en bit på väg!)


Dödslångpass it was! Klicka på bilden så ser du bättre.

Men i vilket fall: Jag hade som mål att springa minst 35km i ett lugnt och skönt tempo och lugnt tempo blev det. Inte så skönt dock. Jag var skittrött redan efter 15km och en liter sportdryck plus två energibars hjälpte föga. Men nu är jag ju som sagt rätt envis så jag lyckades skrapa ihop 36,2km ändå. Grymt nöjd och lite förvånad över att jag höll en rätt jämn fart runt 5:35-5:40 min/km hela vägen. MAT, mat, mat och vila gäller nu. Återhämtningsträning imorn och så får vi se vad kroppen säger.

Och just det; mitt nya veckodistansrekord ligger numera på 96,2km. Najs! För mig är det stort!

Jag har tyvärr fått ett väldigt dåligt jobbsjälvförtroende (Då tänker jag främst på jobb som på något sätt touchar mitt utbildningsområde.). Vet inte riktigt varför, men jag antar att det handlar om att jag hittills inte lyckats särskilt bra. Just nu finns det faktiskt ett antal jobb som jag teoretiskt sett kan söka (även om inget är direkt klockrent varken med avseende på placering eller på arbetsuppgifter) men jag blir ändå inte så glad. Mest stressad och besviken på mig själv faktiskt. Jag har liksom tappat tron på mina kompetenser och börjar tänka i banorna "skulle jag verkligen klara av det där" och "usch det där verkar svårt". Jag börjar tvivla på om jag alls minns något av det jag lärt mig under totalt sex år.

Egentligen vet jag ju att jag faktiskt är bra och att jag är kunnig, men jag har oerhört svårt för att skriva fram det. Än mindre prata fram det. Jag är helt enkelt frutansvärt dålig på att sälja mig själv. På ett sätt är det ändå något jag gillar för jag har rätt svårt för "överinsäljande" människor, men samtidigt vet jag ju att det tyvärr är ett måste för att komma någon vart här i livet. Åtminstone i en såpass tuff "bransch" som kost- och hälsaområdet kommit att bli. Svårt det där.. Men jag fortsätter försöka ett tag till och gör mitt bästa för att tro på mig själv!