Dagarna går bara snabbare och snabbare känns det som och nu blev det visst sommar igen. Jag tycker såklart att det är bra, fast inte för min springförmåga. Fast igår behövde jag inte bry mig om det för då var det ändå ingen dag jag skulle springa. Yoga däremot och det gjorde jag också. 45 minuter hann jag med innan Sixten bestämde sig för att han hade sovit nog för den gången. Men jag hann nästan klart så det gjorde inte så mycket.

Resten av dagen spenderade vi utomhus och i affärer, letandes efter grejer att dekorera balkongen med. (Var köper man fina blommor om man inte har någon bil och kan åka ut till specialställen?) Och så målade jag trallen på (balkong)golvet och åt ostkaka och te till kvällsmål. Mums. Idag är det en ny dag. Den ska jag fylla med lite av varje och förhoppningsvis lite springande.

Nu ska tekniken minsan slipas till igen. Ja, inte för att jag har haft någon perfekt sådan innan, men nog har den varit bättre än den är nu, så mycket känner jag ju.

Av någon anledning har jag liksom glömt bort att det faktiskt existerar något som heter löpskolning, så när Martin föreslog att vi skulle köra ett kortare och lättare pass med en stunds löpskolning mitt i blev jag först alldeles ställd. Fast sen sken jag upp och kom på att det ju var dagens bästa förslag. Så sagt och gjort, 4km uppvärmning, 12 minuter löskolning och 3km nedvarvning. Eller nedvarvning och nedvarvning. Vi bor på en av Arvikas högsta punkter och hur man än springer blir det alltid massa uppför på hemvägen. Fast det gjorde inte så mycket denna dag, för solen sken och fåglarna kvittrade som aldrig förr. Det var varmt, men inte för varmt. Är det sådan här temperatur hela sommaren lovar jag att inte klaga.

De 12 minutrarna löskolning fördelades på 3 försiktiga stegrings/koordinationslopp, hög och låg skipping/skipping och tripping, hälkick, sprättsteg, indianhopp och tågång. Som utsikt hade vi Kyrkvikens blåa gnistrande vatten. Man kan ha det sämre. Det märktes dock att jag inte kört varken löpskolning eller någon form av spänstträning på ett bra tag. Framförallt i hälsenorna men även lite i höftböjarna. Förväntade mig massvis av träningsvärk men än har den faktiskt inte kommit Vi får väl se hur det känns på dagens springpass.

En fin rad i en fin låt. Och det är nog det jag har gjort. Genast är känslan en annan. Utan krav, utan press. Glädje och tacksamhet över det jag klarar. Inte frustration och tårar över det jag inte kan.


Lite (mycket) större bröst, lite rundare mage men samma gamla starka ben

Detta i kombination med en lägre temperatur och frånvaro av sol ger min kropp styrka och lätthet. 18, 1km tog jag, och bäbisen som bor i magen, oss idag. 18,1km glädje och tacksamhet. På lätta fötter och med starka ben. I ett vanligt långpasstempo runt 5:45 fart joggade vi fram med musiken som sällskap. På köpet fick jag en idé om en cykelklass jag tänker sätta ihop. En slags temaklass med både passande namn och underbart musikinnehåll. Andra halvan av namnet består av ordet "Hill". Vad den första halvan består av håller jag för mig själv ett tag till.

Tisdag 27/7: Högsommarvärme, hög puls, tungandat, kraftlöst och oskönt.

Tisdag 3/8: Svalt (nästan höstlikt), låg puls, friare andningsvägar och en helt annan känsla.

Tempot i princip identiskt (det skiljde 1 sek/km). Så lika men ändå så olika.

Sista dagen på semestern idag. Både jobbigt och skönt. Jobbigt för att det alltid är trevligare att vara ledig och skönt för att jag fungerar bäst ihop med rutiner. Sista dagen har mestadels spenderats med en bok i sängen, men jag har även hunnit med att tvätta och att baka (Ska försöka knåpa ihop ett recept lite senare). Och att springa lite. Distans, 11,7km, lite snabbare än lufsjogg. Det var varmare än jag trodde, men ok. Jag nöjer mig så.

Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Det blir sista anhalten för vår roadtripp. Eller ja, jag ska ju i och för sig tillbaka till Göteborg sen, men förutom det då. Det ska bli skönt med ett par dagar där för jag trivs så himla bra i den stan numer. Alldeles för bra. Mest av allt ser jag fram emot att återigen ha lite bättre möjligheter att springa. Det har ju blivit lite dåligt med det de senaste dagarna som sagt. Men ikväll tänker jag springa sakta sakta längs lite olika vatten. Jag och min musik, jag och min andning. Jag kunde valt att gå på konsert istället, men eftersom det inte är något band jag gillar så hoppar jag över det. Finfint kommer det bli. Om det inte är tropisk värme där borta vill säga?

Jag befinner mig fortfarande på resande fot. I Norge närmare bestämt och just nu i Trondheim. I ett par timmar till, sen är det dags att åka hem till Arvika igen. Jag har massvis av fina bilder jag vill visa och jag har faktiskt vandrat lite. Upp och nedför Trondheims två högsta bergstoppar. Men så mycket annan träning har det inte blivit. Egentligen har jag knappt rört mig, mest åkt bil vilket jag insett inte är något för mig. Räknas vandring som träning föresten? I vanliga fall klassificerar jag inte promenader som träning (däremot som motion, men det är något helt annat för mig), men den där promenaden var riktigt jobbig. Jag skrev in den som träning på funbeat iallafall. Men lite konstigt kändes det. Hur som helst så är det roligt med semester, det var många år sedan sist. Och det roliga är att jag har ytterligare en vecka kvar.

Iallafall inte när det är en riktig sommar med sol och värme. Igår skulle vi springa ett kort långpass hade vi (jag) bestämt. Upp till skatås, runt åttan och lilla delsjön plus en sväng runt härlanda tjärn för att få ihop ett par kilometer till och alltså tillräckligt mycket distans för att jag ska kunna räkna passet som långpass, och så hem igen. Låter lätt som en plätt och är det vanligtvis också. Även fast rundan är rejält kuperad, iallafall bitvis. Men nu är inget som vanligt. De enklaste saker är som att bestiga ett berg.

Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.

Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.

Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.

Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.

Nu sitter vi på tåget till Göteborg där vi kommer spendera ett par dagar innan färden går vidare mot Norge. Det ska bli skönt att få sova i min säng några nätter, att tvätta och att packa om väskan. Ska även försöka få till lite mer kvalitativ träning under de här dagarna, för hur det blir i Norge vet man aldrig. Vi kommer åka upp till Trondheim via lite sevärdheter på vägen. En övernattning i en liten by som heter Lom och som verkar ligga fruktansvärt fint har vi planerat in längs vägen. Jag har varit en del i samma trakter tidigare och det går inte att med ord beskriva hur vacker naturen är! Höga bergstoppar och djupa dalar där ett blågrönt vatten nästan gnistrar. Jag ska se till att inte glömma kameran!

Mitt uppe i festivalandet har jag faktiskt sprungit. En gång, i fredags. Det var varmt och tungandat. Då blev det ett knappt åtta kilometer långt distanspass. Inte lätt, men inte snabbdistans. Jag hade tänkt klämma in ett kort pass även igår, men dels ösregnade det och dels hade jag väldigt ont om tid så det blev inget. Det är dåligt med spring för tillfället. Antalet kilometrar per vecka har sjunkit drastiskt. Det är dåligt med träning överhuvudtaget föresten, och definitivt dåligt med långpass. Men som det mesta har det sina förklaringar. En av dem är att jag är på festival och därefter på resande fot nästan hela tiden i två veckor. Sen finns det andra också, men de kan vi ta senare.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.

Sista dagen innan semestern började jag med att gå upp sjukt tidigt för att äta frukost. Igen. Fast den här gången var det inte för att jag skulle kunna springa, utan för att kunna cykla. Det var längesedan sist då jag inte instruerar några pass under sommaren. Har tänkt cykla för andra i en evighet men det tycks aldrig få plats. Men idag så. Strax innan kvart i sju satt jag redo på cykeln. Fyrtiofem minuter senare konstaterade jag att antingen har mina ben glömt bort hur man cyklar (och/eller blivit svaga) eller så var det något konstigt med min klocka. Trots att jag, under passets tre pulstoppar, tog i som om jag vore jagade av ormar och hade benen fulla med mjölksyra, vägrade pulsen gå över 85% strecket. Trots att jag var rejält flåsig och trots att jag kände hjärtat picka på där inne. Mystiskt. Nog för att jag hade min löpmaxpuls (som jag tror är min absoluta maxpuls) inställd på klockan och nog för att jag ofta har svårt att få upp pulsen som deltagare (som instruktör påverkar pratet mig rätt mycket) tog det här nog prisernas pris. Men, men, en bra start på dagen var det iallafall och caféfrukosten efteråt smakade ljuvligt.

Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.

Idag tyckte benen att det var jobbigt att cykla hem från jobbet. Och att promenera till och från ica var inte heller någon hit. Fötterna värker och hela jag är täckt av ett lager fukt efter en dags jobbande i en bastu (typ). Inte sådär jättestor chans att kroppen skulle gå med på att springa alltså. Det känns lite som dåliga bortförklaringar, men det är faktiskt inte det. Tro mig, jag vill inget hellre än att springa fort, men det går verkligen inte. Tur att det är under en kort period det är såhär, annars hade det varit svårt att få till någon utveckling..

Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.

Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!

Igår låg jag här.. Idag ligger jag inne..

Jag sitter och väntar på att molnen ska skingra sig och solen komma fram. För idag ska jag åka ut i skärgården med några vänner. Igår bakade jag pizza och muffins så nu är det som sagt bara solen som fattas. Ja och så lite springande då.

I mina nya räserskor. Jag kanske inte flög fram under morgonens intervallpyramid (Herregud det var ju hundra år sedan jag senast sprang intervaller, så det kan man inte begära.) men det kändes studsigt och lätt. Jag gillar att de trots sina 160g känns i princip lika dämpade som mina DS trainer (som jag sprungit i princip alla pass i de senaste månaderna). Det känns bra eftersom jag (i löparsammanhang) inte direkt räknas som "lätt". Najs. Och det går inte att komma ifrån det faktum att de är rosa. Det drar upp betyget ännu mer :)

Idag började jag det nya dygnet med att väcka barbakroppen till liv med hjälp av morgonspring. Lite vätska måste jag ha förlorat för jag vet inte hur många gånger jag var uppe och kissade inatt. Plus att jag vid ett tillfälle vaknade och var så svettig att hela kroppen var omgiven av ett lager vatten. Det rann till och med längs ryggen. Fräscht.. Dock var fötterna fortfarande rätt ömma och svullna, men det gjorde inget för benen var piggare än på länge. Jag struntade i pulsen och jag struntade i farten. Jag sprang precis som benen ville och njöt av sommarsol och fläktande vindar. Det enda som störde mig var att en tjej, som jag sprang om i en uppförsbacke, sprang om mig och drog iväg i värsta tempot. Tävlingsmänniskan i mig sa åt mig att sådant tolereras inte, men förnuftet av mig sa åt mig att lägga av. Så jag sprang på i mitt nästanjoggtempo och kände mig nöjd med detta. Idag var det bland annat dessa två indeipoppärlor som påverkade mig mest: