Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.


Resten av spelningen är bra, riktigt bra, men jag saknar storheterna från albumen Isola och Verkligen. Jag vet att" 747" förr eller senare kommer. Jag vet att efter den går de ut, kommer tillbaks och kör en eller två låtar för att sedan avsluta med "Mannen i den vita hatten 16 år senare". Jag vet allt detta men fylls ändå av miljoner känslor när introt drar igång. Jag fumlar med kameran och får tillslut igång den. En av tidernas absolut finaste låtar. En liten snutt. Skakigt. Darrigt. Men lyssna och njut.


Jag har även sett en Robyn som var synthigare än någonsin och gnistrade som en jätteslipad diamant. Jag har sett annat. Men det tar vi en annan gång. "Du och jag ska aldrig dö".