Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!
Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.
Men jag lägger prestationen åt sidan för resten av säsongen. Jag är anmäld till en hel hög med tävlingar som jag kommer springa om det känns meningsfullt och roligt. Det smärtar en hel del i både själ och hjärta men jag vet att det är såhär det måste bli. Vad spelar en halv säsong för roll? Jag har inte bråttom. Jag ska springa hela livet.
Dock har jag redan börjat skissa så smått på nästa säsong. På mål och fokus. På det jag älskar mest av allt. Men tills skissen blivit mera tydlig håller jag den för mig själv. Tids nog kommer saker och ting att klarna och jag blir redo att dela med mig. För löpning är kärlek.
