Jo, jag blev ju lite trött i baksidorna i söndags och när jag kom hem och stelnade till blev jag just väldigt stel i högra skinkan. Det har gått lite upp och ner sedan dess men hela tiden blivit mindre stelt när jag rört mig och när jag stretchat.

Egentligen hade jag tänkt yoga idag, men så kom jag på att jag inte haft en vilodag sedan i onsdags så då fick det bli det istället. Vilodag. Även om jag varken tränar jättehårt eller jättemycket behöver kroppen vila helt med jämna mellanrum. Och vilat har vi jag och Sixten. Det enda produktiva vi gjort var att vara på ett möte i förmiddags. I övrigt har vi bara sovit. Vilat. Yogan får vänta.

Så var det visst fredag igen och Sixten kan bocka av ytterligare en vecka (han fyller 5 veckor idag) i sitt nya liv utanför magen. Han har också ätit upp sig en massa och väger nu hela 4700g drygt. Snart kan man använda honom som vikt när man tränar :)

Idag har det inte varit lika vårigt och härligt väder men lite promenerande har det ändå blivit. Först tillsammans med Sofie och sedan med Ellen. Det är faktiskt roligare att promenera när man har en vagn. Fast om ett par månader kommer jag nog ändå föredra att springa istället för att gå. Med vagnen ibland, utan ibland. Sist jag sprang var det snömodd och is om vartannat och jag vägde åtskilliga kilon mer än nu. Nästa gång jag springer kommer det vara barmark och jag kommer vara i en lite mer vanlig size. Shit, jag kommer ju flyga fram. Ska bara jobba fram min normala kondition också. Den är nog inte rikgit lika fin nu som innan. Men den kommer nog tillbaks snabbt får jag hoppas. En sak som iallafall är säker är att för varje dag kommer jag lite närmare springdags. Jag längtar.

Det blev en långpromenad igår också. Fast med lunchstopp och lite shopping mitt i. Hela lilla familjen. Om en vecka får jag och Sixten klara oss på egen hand. Det ska bli spännande att se hur det ska gå. Båda två måste nog lära oss att vi inte kan vara klistrade ihop precis hela tiden. Det blir svårt att få något gjort då. Tänt att fyra veckor kan gå så snabbt! På fredag fyller Sixten 3 veckor och nästa fredag både 4 veckor och en månad (eftersom februari är så kort). Det har i vilket fall varit väldigt skönt att ha Martin hemma en hel månad så att vi alla har fått gott om tid på oss att ställa om oss i vår nya tillvaro.


Sixten sitter (ligger) i babysittern och tränar. Snart är det nog dags att köpa babygym!

Det här med amning är inte det lättaste har jag fått erfara. Det började med att Sixten redan från början hade lite svårt att förstå hur han skulle göra för att få ett bra tag. Antagligen på grund av att han haft något sugbeteende för sig inne i magen och nu blir lite förvirrad enligt en barnmorska på bb´s återbesöksmottagning. Detta i kombination med mina såriga bröstvårtor (Som antagligen uppstått just pga det lite felaktiga taget.) gjorde att hon rekommenderade mig att använda en amningsnapp. Denna verkar vara lite omtvistad men jag tyckte ändå att det fungerade bra. Skönt för både mig och Sixten att slippa allt krångel och frustration när han inte får ett ordentligt tag. Men sedan kom mjölkstockningen. Och därefter magontet. Kanske var det en av dessa tre faktorer eller så var det en eller två av dem ensamma som gjorde att Sixten inte fick i sig tillräckligt med mat. Och då blir matutbudet mindre och så får han i sig ännu mindre mat. Och då går han ner i vikt. Stackarn. Så sedan igår pumpas det och flaskmatas eftersom han blivit lite för svag för att orka suga ordentligt. Och är han för svag för att suga blir det ännu mindre matutbud.

Nu har det dock förhoppningsvis vänt. Från igår till idag har han gått upp 14 gram vilket kanske inte låter som något särskilt, men för mig kändes det som en enorm lättnad. Lite extra mat i form av ersättning på detta och jag ska se till att han gått upp flera hundra gram till på måndag.

Så jag gör inte så mycket mer än matar just nu. Matar och försäker sova när tillfälle ges. Det var tur i oturen att mamma och halvsyster var på besök just dessa dagar så att vi kunnat få massa hjälp med både mat till oss själva och matbestyr med Sixten. Nu får vi dock klara oss själva men det ska nog gå bra det med.

Någon träning har det såklart inte blivit och det är inte direkt något jag tänker på om dagarna heller. Som tur är finns det viktigare saker än träning här i livet. Tids nog finns det plats för den också. Då kan bloggen göra skäl för sitt namn igen. Just nu är det mer "Sixten". Snart blir det lite mer "Löpning & Livet". Men nu är det matningsdags igen.

Idag hade jag tänkt premiärträna lite lätt (mycket lätt och kort) men jag har fått lite nya mjölkstockningstendenser och dessutom har stackars lilla Sixten ont i magen och är väldigt ledsen. Så träningen får vänta.

Det gör så ont i mig när han skriker och jag/vi inte kan göra så mycket för att hjälpa honom. Mer än att försöka trösta så gott det går. Det kan inte vara lätt att vara så liten..

Sixtens enveckasdag firade jag med såriga bröstvårtor, mjölkstockning och feber (Feber som jag förövrigt inte har haft på minst 20 år!). Härligt. Sixten hade dessutom sin hittills gnälligaste dag just igår och avverkade några skrikmarathon. Det jobbigaste med det är inte själva skriket utan att man inte vet vad det är som är fel. Men har han bara en sådan här dag per vecka ska jag verkligen inte klaga. Annars är han världens snällaste bäbis.

Idag är febern borta och jag hoppas den stannar så. I övrigt är jag grymt fascinerad av kroppens återhämtningsförmåga! För en vecka sedan kände jag mig minst sagt mörbultad och väldigt orörlig. Nu känner jag mig nästan som vanligt. Förutom att brösten värker då. Nästa vecka ska jag nog smyga igång med lite lättare yoga och lätt, lätt, lätt styrketräning med egen kroppsvikt. Det ska bli spännande att se hur det känns. Tidigare på dagen vi åkte in till förlossningen hjälpte jag Martin att styrketräna lite här hemma och visade några olika plankarianter. Det gick finfint även i vecka 40. När vi kom hem från bb kunde jag inte låta bli att testa att göra en pushup och en dynamisk sidoplanka. Det funkade också vilket var en lite häftig känsla. De inre (viktigaste) bålmusklerna verkar alltså vara någorlunda intakata men värre är det nog med de yttre och då speceillt de raka. Även om magen har dragit ihop sig i en fascinerande snabb takt känns det som att det mest finns en deg där musklerna ska sitta. Mysigt men inte så funktionellt. Jag gissar dock på att det kommer gå snabbt att få tillbaka styrkan igen så ingen stress här inte. Var sak har sin tid.

Igår kväll tyckte jag mensvärkskänslan, som jag har haft till och från i en vecka nu, kändes lite annorlunda än vanligt men lagom till sovdags försvan den helt. Imorse vaknade jag vid halv sex av samma känsla och tänkte att nu äntligen kanske det börjar. När Martin gick upp för att springa en sväng före jobbet tände jag lampan och läste några kapitel i en ny bok, men då försvan ontet igen. Somnade om och när jag vaknade igen strax före nio med förhoppningar om mer ont blev jag rätt besviken. Inget annat än den ständiga kissnödigheten. Jag måste medge att det känns lite absurt att gå och längta efter smärta, men så är det. Eftersom jag innan jag blev gravid var livrädd för att föda trodde jag nog aldrig att jag skulle komma till den punkt då jag verkligen längtar efter att få möta den där smärtan och även fast rädslan successivt försvann så trodde jag ändå inte att den här stunden skulle komma. Men här är den. Jag vill ha mer ont nu! Kom ut snälla bäbis!

Jaja, jag vet att du kommer när du är redo. Jag ska inte klaga, jag har faktiskt inte ens gått över tiden än. Och jag har inte ont (ryggontet jag fick i slutet av förra veckan är i princip borta) någonstans. Och jag sover bra, om än lite ytligt och väldigt drömrikt. Jag var bara så inställd på att jag skulle föda några dagar, kanske till och med en vecka, innan beräknat datum. Det är liksom så man gör i min släkt. Tänk om bäbisen har ärvt Martins gener gällande detta. Isåfall väntar han/hon i två veckor till! Nej, nej inte tänka så. Istället ska jag försöka ta mig ut i det fina vädret en sväng. Kanske ta en promenad och handla godis och annat ätbart jag vill ha med mig till förlossningen. Det är det enda (förutom toalettsaker, mobiler och plånböcker) som inte är nedpackat. Sportdrycken finns där redan och minidatorn likaså. Kläder till både oss och bäbisen, kamera, TENS-apparaten, förlossningsbrevet och pappret med min blodgrupp. Och en bilstol så bäbisen kan åka säkert hem i taxin. Men ännu inget godis. Aha, det är därför du inte kommit än? Ska fixa på direkten då!

Inte trettonde men det är bara bra för hur kul är det att då och då (ok, det kanske inte händer jätteofta, men ändå) fylla år på fredagen den trettonde? Inte för att jag är särskilt vidskeplig av mig, men ändå. Fjortonde, femtonde, sextonde eller sjuttonde låter bättre.

Idag lyckades jag slita mig upp ur soffan där jag varvat läsande med tv-tittande och sovande i typ ett dygn. Eller ja, på natten sov jag i sängen. Tänkte att en tur på stan kanske kunde locka ut bäbisen. Vi får se om det lyckas.

I övrigt finns det inte mycket att rapportera om. Förutom att jag har fått en liten idé om att ordna någon form av "mamma-army" lite senare i vår. Army training med bäbisarna i vagnarna när mammorna blir starka och uthålliga. Det kanske vore något?

Nähä, dagens datum dög inte heller. Eller ja, än är det väl inte försent, men eftersom det inte finns ett endaste litet tecken på att idag är dagen så blir det nog inte så. Vad ska vi nu tro då? På måndag? Den fjortonde och alla hjärtans dag. Det måste väl ändå vara en passande dag att komma ut på. Eller hamnar födelsedagen lite i skymundan för allt annat firande då? Sjuttonde kanske inte är ett så dumt datum ändå. Jaja, hur som helst så börjar vecka 40 idag. Jag hoppas det blir den sista veckan som påbörjas.

Jag var nyss ute och pulsade i snön för att handla lite mat (och dagens godsak; choklad) och hämta ut ett paket (Tack snälla Magda för hjul- och regnskydd!) och blev helt slut. Måste nog sova lite. Och om ryggen fortfarande känns bra (den har inte gjort så ont i dag) så får det kanske bli lite styrketräning innan den obligatorska fredagsunderhållningen På Spåret.

Inte många knop gjorda idag direkt. En vän på fikabesök ett par timmar, men annars inget vettigt. Har haft lite ont i korsryggen till och från sedan igår eftermiddag och även lite lätt mensvärksliknande ont då och då, vilket jag hoppas betyder att det inte är jättemånga dagar kvar tills bäbisen vill komma ut. Men vad vet jag, det kanske bara är önsketänkande? Svårt att veta vad man ska känna när man aldrig varit i den här situationen innan.

Martin ska snart ge sig ut och på ett tempopass (Jag är inte alls avundsjuk. Inte alls.) så jag tänkte passa på att köra ett lättare yogapass innan middagen. Nu har jag hamnat i något slags varannandagsträningsmönster med träning en dag och vila nästa. Det känns lagomt och bra. Mest styrka och yoga. Jag insåg att simning inte var så kul ändå.. Och cykling funkar ju inte riktigt så bra som jag skulle önska tyvärr. Men styrka och yoga känns bra. Och känns det bra så är det bra.

Tio dagar kvar till den 17:e och jag kommer på mig själv med att verkligen överlyssna efter signaler på att något känns annorlunda. Lite svag mensvärksliknande känsla och jag blir genast på min vakt. Lite hårdare mage (livmoder alltså, inte matrester) och jag börjar hoppas på direkten. Men nä, än sålänge händer inte särskilt mycket måste jag säga.

Funderar istället över om det blir någon form av träning idag och hur jag ska kunna klä min bäbis någorlunda könsneutralt. Det verkar svårt måste jag säga. Polarn och pyret verkar vara lite bättre och har mycket fint, men är tyvärr lite för dyra för en komplett garderob.

Något jag dock vet ska ske idag är ett sconesbak och ett kusinbesök. Och en sömnstund. Det är bäst att passa på har jag hört.

Ingen bäbis ännu. Jo jag vet att det är lite för mycket att hoppas på att den redan ska vilja komma ut, men jag vägrar tro att jag är en av dem som måste vänta många långa dagar efter utsatt datum. Mina gener ska inte vara sådana. Fast just därför är jag säkert den första som går över tiden. Och inte bara över, säkert så mycket över som det bara går. Nej, inte ska det väl behöva bli så bäbisen? Kom igen nu. Fast när både gårdagen (Som var en riktigt usel dag då jag var sjuktligt trött och kände mig riktigt nedstämd, ynklig och orörlig.) och halva denna dag har gått kan du gärna få vänta tills på onsdag. För då hinner jag träffa min kusin imorn och pappan hinner jobba den beordrade övertiden på tisdag. (Eller så kommer du just på tisdag så att han slipper!)

Lördag igen. Dagarna går av någon konstig anledning ännu snabbare än vad de brukar. Det är underligt eftersom jag dels knappt gör något vettigt alls och jag dels börjar bli väldigt trött på att bara gå här och vänta och göra just inget alls. Nä, jag är nog redo nu faktiskt. Det spelar nog ingen roll hur mycket mer jag försöker förbereda mig, helt hundra procent superredo kommer jag nog aldrig att känna mig. Det är lite samma sak som inför ett viktigt lopp; det känns alltid som att jag kunnat göra lite mer, förberett mig lite till, tränat lite bättre. Men egentligen finns det inget att vänta på, det är lika bra att få det gjort. Hör du det bäbisen? Du får väldigt gärna komma typ imorn. Idag behöver jag fixa några ärenden på stan, men imorn är väl en bra dag?

Så blev det helt plötsligt februari. Hur kan det redan ha gått trettioen dagar på det nya året? En händelserik månad kommer det nog att bli. En liten liten risk/chans finns ju att bäbisen väljer att födas i mars, men jag vägrar tro det. 16 dagar kvar till den 17:e idag och förlossningsföreläsning. Inte så mycket nytt, men det känns ändå bra att ha deltagit i något förberedande. I övrigt har jag bara läst en massa. Föräldrautbildning har det inte gått att tajma in någon som vi båda kunnat delta på och jag tror att det kommer gå minst lika bra utan. Några sista saker att handla och fixa med till den där väskan som ska följa med på äventyret, sen är, vi, redo. Om jag känner mig själv rätt kommer det antagligen se ut som att vi ska flytta in på SÖS. Jag har en tendens att packa ner ungeäfr dubbelt så mycket som jag egentligen behöver.

Idag har jag också klivit rejält utanför min bekvämlighetszon. Inte genom att träna, där har jag inte varit utanför bekvämlighetszonen på en evighet, utan genom att agera filmintervjuoffer åt min syster och hennes klasskompisar. Hon pluggar till journalist och dagens uppgift var att göra ett nyhetsreportage. Som ämne hade de valt en ny studie som visat att ett fosters hjärna kan skadas om mamman får i sig förlite näring under graviditeten. Åtminstone var det var som hände hos ett gäng babianer. Vill du veta mer kan du lyssna på vetenskapsradions inslag här. Ett mycket intressant ämne, men jag trivs verkligen inte framför en kamera. Tur att jag slapp kolla. Tur också att jag inte har haft några problem att äta under min graviditet. En sak mindre att oroa sig för. Appropå ätande ska jag göra en kanna te nu för snart vankas det semlor. Jag hade nästan glömt bort dessa godingar och har inte ätit någon på flera veckor. Bäst att ändra på den saken på en gång.

Jag tänker inte blogga om nikeblasten, det görs det tillräckligt ändå. Men jag har iallafall varit där en sväng. Helt slut blev jag trots att jag inte tränade en endaste minut. Dock fick jag inspiration till lite nya yogaflöden, så om det hjälper med en stunds sömn ska jag nog yoga lite för mig själv lite senare idag. Om inte träningsvärken blir värre. Jag gymmade nämligen igår och körde några övningar jag inte kört på ett tag. Det betyder träningsvärk för min kropp. Den får träningsvärk av det mesta faktiskt. Ganska underligt eftersom den trots allt är ganska stark. Förutom när det gäller trappgående då. För tillfället fylls hela kroppen av mjölksyra och andingen blir allt annat än normal bara av en liten, liten trapp. Tänk att alltid känna så! Jag ska aldrig, aldrig sluta träna, det är ett som är säkert!

Idag börjar vecka 38 och bäbisen är alltså klar och redo att kika ut. Det känns rätt konstigt. För det första har jag svårt att förstå att det faktiskt ligger en färdig liten människa där inne. Nog för att det känns, men det är ändå svårt att greppa. För det andra kommer det bli tomt att inte längre ha en kompis där inne som ständigt sällskap. (Även fast det antagligen är miljoner gånger bättre att ha en kompis på utsidan.) Jag tycker det är väldigt mysigt att ha någon som då och då, med varierande intensitet, påminner om att jag aldrig mer kommer vara ensam. Det ska dock bli rätt skönt att bli mitt vanliga jag och slippa bli helt slut av att gå uppför en trapp.


Vecka 38 (37+0)

Idag är nog en bättre dag tror jag. Det började faktiskt bli bättre redan efter att jag vilat (läs sovit ett par timmar) lite igår. Sålänge jag inte kollade i en spegel. Fast när jag var på Ica så berömde kvinnan i kassan "mitt underbara hår". Haha.

Gravid är jag dock fortfarande, men det känns trots allt rätt bra. På det stora hela har jag faktiskt gillat att vara gravid nästan hela tiden. Förutom ett par veckor i somras när det var som allra varmast och jag svällde upp till barbapappa, hade ont i brösten, var obeskrivligt trött och mådde lite lätt illa (typiskt att denna period infaller när graviditeten ännu inte är officiell) har jag mått topp i princip hela tiden. Visst kändes det lite halvjobbigt i början när klädesplagg efter klädesplagg började strama och löpningen började gå väldigt mycket sämre än vanligt, särskilt eftersom det hela ännu inte var officiellt. För att inte tala om de allra första dagarna då vi båda befann oss i någon sorts chocktillstånd. Men bortsett från detta gillar jag min kropp. Det känns tryggt och bra att den fungerar som den ska och jag tycker inte att jag förändrats så mycket som jag kanske föreställt mig. Jag är fortfarande samma jag. Jag har inte blivit totalt bäbisbesatt och "släppt" resten av livet, utan fortsatt att leva i princip som vanligt. Jag har kunnat fortsätta träna ungefär som vanligt, om än med viss modifikation och med en successiv nedtrappning. Jag har klarat av att ta mig igenom större delen av graviditeten med bäbispappan på avstånd (Även om han såklart funnits där för mig.), jag har klarat av att jobba med mitt relativt fysiska jobb så länge som jag önskade och jag har inte drabbats av några större krämpor. Tack för det.

Visst, jag har antagligen haft lite tur som förskonats från krämpor som ryggont, halsbränna, återbråck och annat jobbigt. Och visst, jag är en lite, lite större version av mig själv men vad gör det? Jag har inte vägts på många veckor nu och vet faktiskt inte hur mycket tyngre jag blivit, vilket ju också är totalt ointressant. Om jag lyssnar på min kropps signaler så uppför den sig säkert precis som den ska, både nu och sedan. Magen växer som den ska (även om den ser liten ut i mina ögon) och bäbisen verkar må bra. Lite vätska har jag börjat samla på mig de senaste dagarna, men i övrigt mår jag för det mesta alldeles utmärkt (Lite strandad-val-känsla, skav mot revbenen och snabba skiftningar mellan vrålhunger och proppmättnad kan jag leva med.) Så jag måste säga att graviditeten bara har varit positiv för mig. Jag har stärkts av den både fysiskt och psykiskt.

Däremot kan jag fortfarande inte riktigt se mig själv som mamma. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men jag är inte särskilt "barnkär". Medan vissa blir alldeles till sig när de ser en bäbis blir jag mest lite obekväm på något sätt. Klart jag tycker de är obeskrivligt söta men jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till de små liven. Men det löser sig nog det med, det är antagligen ganska mycket annorlunda att få ett eget barn. Min, vår, egen lilla bäbis liksom. Man kan nog inte annat än totalsmälta vid första ögonkastet.