Idag är nog en bättre dag tror jag. Det började faktiskt bli bättre redan efter att jag vilat (läs sovit ett par timmar) lite igår. Sålänge jag inte kollade i en spegel. Fast när jag var på Ica så berömde kvinnan i kassan "mitt underbara hår". Haha.
Gravid är jag dock fortfarande, men det känns trots allt rätt bra. På det stora hela har jag faktiskt gillat att vara gravid nästan hela tiden. Förutom ett par veckor i somras när det var som allra varmast och jag svällde upp till barbapappa, hade ont i brösten, var obeskrivligt trött och mådde lite lätt illa (typiskt att denna period infaller när graviditeten ännu inte är officiell) har jag mått topp i princip hela tiden. Visst kändes det lite halvjobbigt i början när klädesplagg efter klädesplagg började strama och löpningen började gå väldigt mycket sämre än vanligt, särskilt eftersom det hela ännu inte var officiellt. För att inte tala om de allra första dagarna då vi båda befann oss i någon sorts chocktillstånd. Men bortsett från detta gillar jag min kropp. Det känns tryggt och bra att den fungerar som den ska och jag tycker inte att jag förändrats så mycket som jag kanske föreställt mig. Jag är fortfarande samma jag. Jag har inte blivit totalt bäbisbesatt och "släppt" resten av livet, utan fortsatt att leva i princip som vanligt. Jag har kunnat fortsätta träna ungefär som vanligt, om än med viss modifikation och med en successiv nedtrappning. Jag har klarat av att ta mig igenom större delen av graviditeten med bäbispappan på avstånd (Även om han såklart funnits där för mig.), jag har klarat av att jobba med mitt relativt fysiska jobb så länge som jag önskade och jag har inte drabbats av några större krämpor. Tack för det.
Visst, jag har antagligen haft lite tur som förskonats från krämpor som ryggont, halsbränna, återbråck och annat jobbigt. Och visst, jag är en lite, lite större version av mig själv men vad gör det? Jag har inte vägts på många veckor nu och vet faktiskt inte hur mycket tyngre jag blivit, vilket ju också är totalt ointressant. Om jag lyssnar på min kropps signaler så uppför den sig säkert precis som den ska, både nu och sedan. Magen växer som den ska (även om den ser liten ut i mina ögon) och bäbisen verkar må bra. Lite vätska har jag börjat samla på mig de senaste dagarna, men i övrigt mår jag för det mesta alldeles utmärkt (Lite strandad-val-känsla, skav mot revbenen och snabba skiftningar mellan vrålhunger och proppmättnad kan jag leva med.) Så jag måste säga att graviditeten bara har varit positiv för mig. Jag har stärkts av den både fysiskt och psykiskt.
Däremot kan jag fortfarande inte riktigt se mig själv som mamma. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men jag är inte särskilt "barnkär". Medan vissa blir alldeles till sig när de ser en bäbis blir jag mest lite obekväm på något sätt. Klart jag tycker de är obeskrivligt söta men jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till de små liven. Men det löser sig nog det med, det är antagligen ganska mycket annorlunda att få ett eget barn. Min, vår, egen lilla bäbis liksom. Man kan nog inte annat än totalsmälta vid första ögonkastet.
