Det pratas ju rätt mycket marathon just nu. Om kläder, vaselin, resorb och skor. Ifall det är bra eller dåligt att kolhydratladda och huruvida det kommer bli lättare eller jobbigare nu när det skiljer såpass mycket mellan första och andra varvet. Och så var det det här med psyke, mental inställning och pratet om att boosta sitt självförtroende.

Det slog mig nyss att jag själv inte har förberett mig alls vad gäller den mentala biten. Oj. Det kanske jag borde gjort? Eller så har jag gjort det omedvetet? På något sätt litar jag på att min kropp vet vad den ska göra när jag väl står där på startlinjen klockan två. Att den lugnt kliver ur vanligajagkanalen och istället hoppar in i prestationskanalen.

Lite nervös är jag nog tror jag. Eller det är klart att jag är, jag kan inte tänka på någonting annat nästan. Förutsättningarna är lite annorlunda än förra året. Dels pga att jag då inte kände någon annan press än att jag skulle ta mig runt (Även om jag såkrat drömde om sub 3:45.) vilket ju alltid känns mycket lättare. I år har jag en mycket större press på mig själv, både inifrån och utifrån. Men vad som är positivt är att det är något svalare, att jag har tränat något bättre med fler längre långpass och fler mil totalt samt att jag faktiskt är några kilon lättare (Det gick tydligen åt en himla massa energi när jag jobbade med gamla.) Hur stor roll det där sista spelar vet jag faktiskt inte, förmodligen inget alls. Men på det stora hela tycker jag att jag har något bättre förutsättningar i år jämfört med i fjol. Men i vilket fall som helst finns det inget mer jag kan göra nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa och om det betyder 3:29, 3:52 eller 4:12 får vara sekundärt. Jag kan bara göra mitt bästa utifrån dagens förutsättningar. Det kommer gå som det går och jag tror det kommer gå bra.