Vet inte om det är från min mammas eller min pappas sida (Min farfar har tex åkt vasaloppet på 5:19, då behöver man nog lite envishet, även om talang och träningsbakgrund såklart också är avgörande.) eller kanske båda. Men oavsett var envisheten kommer från så är jag, dagar som denna, glad att jag fått äran att ärva egenskapen.

Jag hade inga större förväntningar på dagens långpass och jag visste med mig att det antagligen skulle bli en kamp. Med över 6mil plus en halvamaratävling i benen sedan förra helgen kan det liksom inte bli så mycket annat. (Ok, för vissa är drygt 8mil på en dryg vecka säkert inte mycket, men för mig är det det.) Att jag dessutom ätit katastrofalt (dvs alldeles för lite!) i veckan gör inte saken bättre. Jag är ju van att äta mest hela tiden, men jag har inte riktigt hittat några bra matrutiner med nya jobbet än. (Jag funderar dock på en lösning och har redan kommit en bit på väg!)


Dödslångpass it was! Klicka på bilden så ser du bättre.

Men i vilket fall: Jag hade som mål att springa minst 35km i ett lugnt och skönt tempo och lugnt tempo blev det. Inte så skönt dock. Jag var skittrött redan efter 15km och en liter sportdryck plus två energibars hjälpte föga. Men nu är jag ju som sagt rätt envis så jag lyckades skrapa ihop 36,2km ändå. Grymt nöjd och lite förvånad över att jag höll en rätt jämn fart runt 5:35-5:40 min/km hela vägen. MAT, mat, mat och vila gäller nu. Återhämtningsträning imorn och så får vi se vad kroppen säger.

Och just det; mitt nya veckodistansrekord ligger numera på 96,2km. Najs! För mig är det stort!