Ingen press och inga krav, bara njutning och glädje var min mission för dagen alltså och när jag kom in mot startområdet slog det mig att jag verkligen var kolugn. Kolugn och glad. Och lukten av linement och lätt svettdoft fick mig att känna mig hemma. Värmen var visserligen näst intill för jobbig och när jag stod och väntatde på start började jag ångra att jag lämnat kepsen i väskan. Jaja, det är ju bara 2mil kom jag på mig själv att tänka. Helt galet vad man ändrar sina preferenser. För ett par år sedan var 2mil en hel oändlighet och för fem år sedan trodde jag nog att jag aldrig skulle springa längre än en mil.

I vilket fall kom vi, efter att ha fått se segraren gå i mål, tillslut iväg. Sakta sakta gick det och jag fick till och med gå ett par korta sträckor under den första kilometern. Blev, trots att jag hade bestämt mig för att inte bli det, arg. Tävlingsmänniskan vaknade ju såklart och blev frustrerad över att jag inte kom fortare framåt. Första kilometern gick på strax över 5:30 men sen blev det något bättre. Dock hittade jag aldrig något flyt. Start och stopp, öka och minska, springa åt höger och springa åt vänster. Enligt klockan hade jag sprungit ett par hundra meter längre än halvmara och ja, det kan man nog säga. Det blev ett slags konstigt fartlekspass. Jag sprang om människor precis hela tiden, från början til slut.

Efter första bron fick jag skitmycket håll och kunde knappt andas. Övervägde ett tag att stanna och försöka få ordning på det, men nöjde mig med att sänka tempot rätt rejält. Hållet försvann som tur var efter en stund och jag kunde fortsätta mitt sicksackande mot mål. Götaälvbron gick riktigt långsamt. Vägen var smal och många gick. Försökte ta det hela med ro och bara njuta av att jag kände mig så pigg trots att solen stekte i ansiktet och munnen var snustorr. När jag kom upp på toppen flöt det på lite bättre igen och när jag svängde uppför avenyn kände jag mig som ett enda stort leende. Tidigare år har det börjat kännas ganska rejält här men nu gick benen av sig själva. Jag kände mig stark, lätt (!) och oövervinnerlig. Ingen trötthet alls och pulsen var förhållandevis låg. Det enda jobbiga var att jag inte riktigt kunde utnyttja min pigghet. Sicksackandet var som värst från avenyn och in mot mål, vilket i och för sig inte är så konstigt. Jag startade i grupp sju och hade nu kommit ifatt folk som startat mycket längre fram och nu var rejält trötta. Jag led så med vissa som verkligen såg helt slut ut. Uppför vasagatan kände jag mig urstark och försökte springa ute på vänsterkanten för att slippa det värsta sicksackandet. Shit vilken känsla det var! Jag kollade inte klockan så mycket överhuvudtaget under loppet och knappt alls efter 10km. Dock hade jag på känn att jag nog skulle komma in på en tid lite sämre än förra året. All trängsel och icke flyt i löpningen påverkar så himla mycket. Men att öva på spurt är väl aldrig fel så jag ökade något när det var 2km kvar till mål. Ingen riktig spurt som jag hade gjort om det hade varit "på riktigt", men en liten lagom ökning. Blev lite rädd och ledsen över alla stupade löpare som låg efter kanten de sista kilometrarna men försökte tänka bort det. När jag närmade mig slottsskogsvallen till tonerna av nedanstående undrbara gamla låt fick jag nästan tårar i ögonen och armarna knottrades. Vilken härlig känsla det är att springa lopp ändå! Även om jag inte tävlade "på riktigt" så är det en stor känsla att komma i mål! 1:46:41 blev min sluttid och det var väl ungefär som jag hade väntat mig. Runt 1:45. Hade det varit mindre trångt och jag kunnat hitta ett bättre flyt hade jag nog kunnat komma ner någon eller några minuter under, men jag är ändå nöjd över ett bra träningspass. Ett snabbt långpass helt enkelt. Jag kände faktiskt inte av min slitenhet särskilt mycket och även efter målgång kände jag mig pigg och stark. Lite formtoppning på det så kanske det går att få till något bra den 5:e juni..



Tack Elin för att jag fick springa i ditt ställe!