Igår gjorde jag en tillfällig comeback (har ju en liten paus under sommaren) som instruktör. 90min utomhusarmy skulle köras borta på Lindholmen och det var väl klart att jag ville vara med och instruera den! Det såg ut som att vi fick till ett riktigt jobbigt pass trots att vi båda improviserade rätt så bra (Känns som om army training är ett av få koncept man kan improvisera inom.) och knappt hade hunnit prata ihop oss innan. Problemet är bara att varje gång jag instruerar army blir jag så himla avundsjuk på deltagarna! Jag vill också bli sådär spytrött och känna att jag inte orkar en endaste sekund till. Jag vill också uppleva den underbara men samtidigt vemodiga känslan när passet är över. Visst kan jag jobba både nästintill inget och rätt mycket som instruktör, men det går inte att komma ifrån att jag är där för deltagarnas skull och faktiskt måste gå runt och korrigera, peppa och hetsa dem. Det blir inte samma sak. Men det är roligt att se andra övervinna sina gränser också, nästan lika roligt som att göra det själv.