Iallafall inte när det är en riktig sommar med sol och värme. Igår skulle vi springa ett kort långpass hade vi (jag) bestämt. Upp till skatås, runt åttan och lilla delsjön plus en sväng runt härlanda tjärn för att få ihop ett par kilometer till och alltså tillräckligt mycket distans för att jag ska kunna räkna passet som långpass, och så hem igen. Låter lätt som en plätt och är det vanligtvis också. Även fast rundan är rejält kuperad, iallafall bitvis. Men nu är inget som vanligt. De enklaste saker är som att bestiga ett berg.
Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.
Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.
Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.
Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.
