Jag hade tänkt ut rubriken så bra. "Med löpskolning välkomnar vi vecka 27". Eller något ditåt iallafall. Men redan igår, nej, redan i onsdags eftermiddag, började jag ana oråd. Halsen kändes konstig. Inte ond, men konstig. Igår var jag tröttare än vad som bör vara tillåtet att vara när man är vaken. Ju längre dagen fortskred desto mer kom halsontet smygande. Hostade då och då. Huvudvärken var med mig sedan lunchtid ungefär. Jag kröp ner i sängen redan vid halv tio och somnade strax efter tio. Vaknade vid femtiden för att kissa. Kände mig allt än annat än helt frisk och började fundera på hur jag skulle kunna bli det på några timmar.

När klockan ringde för uppstigning kravlade jag mig upp och packade väskan. Satte på mig springkläder och gjorde frukost. Halsen gjorde ont, den gör ont. Hostan tilltar. Nej, hur gärna jag än vill köra ett pass löpskolning tillsammans med kollegorna så kan jag inte. Om jag bara haft mig själv att ta hänsyn till hade jag kanske varit dum nog att chansa. Men nu, nej jag kan bara inte. Skit också. I fler veckors tid har jag sett fram mot den här morgonen och hoppats på att magen fortfarande ska tillåta mig att springa. För varje dag som gått, eller åtminstone för varje pass jag kunnat springa, har hoppet stigit. Och så slutar det såhär. Med halsont och hosta.

Visst, det kommer fler chanser. Kanske inte på den här sidan bäbisen, men senare. Och jag kan ju köra ett pass själv så fort jag blir frisk. Men är det lika roligt? Är det lika inspirerande? Nej, just det.