Var ska man stå tro?

Idag skulle jag egentligen sprungit Stockholm Halvmarathon. Men det ska jag alltså inte nu. Jag tror säkert att jag hade tagit mig runt och jag tror inte att det hade varit skadligt för bäbisen på något sätt, men jag har bara sprungit 3 pass som kan liknas vid långpasss denna sommar (28, 5km, 19,9km och 18,1km) och känner att det kanske skulle bli rätt jobbigt. För jobbigt för att vara värt det. (Eller så är jag bara feg och lat..) Även om jag tar det lugnt är dryga två mil faktiskt dryga två mil. Så istället för att springa kommer jag stå och heja och spana på alla jag vet ska springa. Och vara lite avundsjuk. Men eftersom jag aldrig har sprungit detta lopp innan känns det ändå ok. Värre kommer det vara när Lidingöloppet går. Jag är rädd att jag kommer gråta en skvätt eller två. Jag sörjer verkligen att jag inte kan springa detta världens roligaste lopp. Tur att det kommer fler chanser.