Försökte få till en liten uppvärmning men gav upp rätt snabbt. Tog mig in i fållan och undrade hur minuterna kunde snigla sig fram så oerhört långsamt. Men så kom Mialena fram och sällskapade tills det var dags att ge sig iväg. Och pang! Där vaknade visst tävlingsmänniskan och hade det inte varit så trångt att det helt enkelt inte gick att springa fortare hade jag nog haft stora problem att hejda mig. Nu löste det sig dock rätt bra och när jag väl hittat ett skönt flyt och en skön ansträngningsnivå höll jag mig där resten av loppet. Mialena tappade jag bort någonstans vid en vätskekontroll. Hur gick det för dig?

Fram till den där sista sjukt långa och sega backen höll jag pulsen en bit under tröskeln, men nu började det bli lite jobbigare. Undvek dock att samla på mig några större mängder mjölksyra och tog mig upp tillslut. Jäkla seg backe! Eftersom jag glömt min astmamedicin hemma flåsade jag mer än vanligt, men det fick vara så. När jag äntligen var uppe råkade jag börja spurta. Hm. Tänkte inte på att det trots allt är rätt långt kvar till mål. Jaja, sålänge jag håller mig undan mjölksyran borde det ju inte vara någon fara tänkte jag och var faktiskt rätt trött när jag passerade mållinjen på 51:15. Min näst sämsta tjejmilstid någonsin, men vad gör det? Nu var jag ju sugen på ostkakan och hade inte massa magknip som jag i vanliga fall skulle haft. Najs.

Sen åkte vi direkt på visning och jag blev kär i en lägenhet som vi säkert inte kommer ha råd att köpa. Typiskt.