Jag är inte direkt känd för mitt tålamod. Om vi ska rada upp tre typiska Andréa-egenskaper så är otålighet/dåligt tålamod nog en av dem. Envishet är nog den andra och sen har vi ju det där enorma rättvisetänket. Helst ska allt vara milimetrrättvist. Orättvisor är nog det absolut värsta jag vet. Egentligen är kanske alla de här grejerna rätt bra, de driver mig framåt, men jag borde öva upp mitt tålamod lite mer. Så bra då att jag har en bäbis i magen och verkligen måste ha i tålamod. Jag måste ha tålamod och acceptera att jag inte kommer kunna sätta några nya personbästa förän tidigast om ett år. Men det är ju så tråkigt att vänta!

Fast lite lustigt är det där med tålamodet, eller bristen på det snarare, ändå. Jag är trots allt ganska bra på att ta en sak i taget, skynda långsamt och sakta men säkert bli en bättre löpare och förbättra mina tider på samtliga distanser. På något sätt inser jag ju att det är bättre att det får ta lite tid men att jag då håller mig skadefri, än att jag bara rusar på och istället rikserar både skador och sjukdom. Bra så. Men det behöver ju inte betyda att jag inte går och blir sjukt frustrerad då och då. Och jag måste ju erkänna att det ibland känns som att det går oerhört långsamt. För "alla andra" verkar det ju gå snabbt! För vissa verkar det så lätt. Varför kan en del springa sjukt snabbt utan att knappt träna? Det där med orättvisor var det ja. Hur mycket jag än fokuserar på mig själv, mina mål och mina egna träningsupplägg är det svårt att inte snegla på "alla andra", jämföra upplägg, tider och resultat. Ganska dumt faktiskt. Men då är det tur att jag har den där envisheten. Att jag är stönig som man så fint säger på Värmländska. Envist fortsätter jag på min egen väg och tar mig förhoppningsvis ända fram.

Nu har jag skrivt ett helt inlägg om något helt annat än vad jag hade tänkt. Avsikten var att dela med mig lite om kommande säsongs mål och eventuella tävlingar, men det blev visst något anant av det hela. Jaja, jag kan fundera på det där ett tag till då. Fortsättning följer.