Jag tänkte att jag liksom skulle slå två flugor i en smäll och lufsa lite lugnt upp till skatås och kvällens kettlebellarmy istället för att ta cykeln. Det är ganska exakt 3km och om jag hade ork kunde jag ju springa hem också tänkte jag. Så blev det inte. Istället blev det såhär:

1. Går iväg upp för en lång backe där jag brukar börja mina transportsträckor till Skatås. Dumt att börja i brant uppförsbacke när man är kall liksom.
2. Garmin tar oändligt lång tid på sig att hitta satelliterna.
3. Det börjar regna lite.
4. Det börjar regna mycket.
5. Ställer mig under en balkong för att vänta ut det värsta.
6. Regnet avtar och jag ger mig iväg.
7. Benen känns lagom pigga och jag hittar ett skönt lufstempo. Vill inte springa för fort, det går trots allt svagt uppför större delen av vägen.
8. Det börjar ösregna. Då menar jag verkligen ÖSREGNA: Värsta skyfallet jag vistas i tror jag. Och inte slutar det efter några minuter heller som det ofta brukar göra. Nä, det håller i sig ända tills jag är framme i Skatås.
9. Inte en endaste fläck är torr och jag undrar hur jag ska överleva att instruera, och därmed stå en hel del still, kettlebellarmy i 75min.
10. Jag är med och kör en del övningar och lyckas på så sätt bli pyttelite varmare. Men någon ork har jag inte, den försvinner liksom någon gång på vägen mot förvandlingen till isbit. Mina nya skor förvandlas dessutom till lermonster och jag vill nästan fälla en liten tår.
11. Mot slutet av passet fryser jag så mycket att läpparna är blå och jag står och skakar. Visserligen till hälften av skratt över hur roligt leriga deltagarna är där de kämpar med att släpa runt kettelbells från en punkt till en annan och en tredje. Att jag skrattar är nog min räddning.
12. Jag sprang inte hem. Jag åkte varm bil.
13. Det är tur att det finns varmvatten i dschen. Både för min egen skull och för mina skors. Det är ännu mer tur att det finns spenatsoppa med ägghalvor kvar sedan igår. Och att frysen är full av hembakt bröd som man lätt kan tina. Och att jag har stora temuggar.