Varing för mycket lång läsning! Och är du känslig bör du kanske låta bli att läsa. Undrar du över något konstigt ord eller något annat får du gärna fråga så svarar jag så gott jag kan. Varsegod;
Det sägs att hur mycket man än förbereder sig inför förlossningen så går det inte att förutspå hur den kommer se ut. Hur många scenarion du än har föreställt dig så kommer ingen av dem stämma överens med verkligheten. Så är det kan jag avslöja. För mig blev nästan ingenting som jag föreställt mig.
Men vi tar det från början. Under onsdag förmiddag (16:e) hade jag lite molande mensvärk till och från och vid fem sextiden övergick detta i mer regelrätta värkar. De var dock helt hanterbara och jag kunde relativt lätt andas mig igenom smärtan. Vid niotiden började vi ta tid och frekvens på värkarna med hjälp av en iphone-app och de blev både tätare, längre och intensivare. Vid midnatt ringde jag förlossningen på SöS för första gången, men barnmorskan som jag fick prata med tyckte inte att det verkade vara dags riktigt än och rådde mig att ta en Alvedon, kanske ett bad eller en dusch samt att försöka vila så mycket som möjligt. Så vi låg i soffan och kollade på Solsidan. Avsnitt efter avsnitt från första säsongen avverkades medan jag med 2 till 6 minuters mellanrum fick koncentrera mig riktigt ordentligt på att slappna av och yogaandas. Vid femtiden ringde jag återigen till förlossningen då jag upplevde värkarna som riktigt intensiva och relativt regelbundna. Barnmorskan tyckte dock att det fortfarande verkade som jag var i latensfasen och skulle ha det bättre hemma. Det var dessutom fullt för tillfället, men vi kunde få komma in för en kontroll om någon timme om vi ville. Men jag kände att jag verkligen inte ville bli hemskickad och vi valde att stanna hemma ett tag till. Jag tog ytterligare en Alvedon och tvingade mig att försöka slappna av tillräckligt mycket för att sova. Lyckades någorlunda och slumrade till och från mellan sex och åtta på morgonen. När jag vaknade igen var värkarna dock annorlunda. Både mindre smärtsamma, kortare och mer oregelbundna. Efter ett tag hade de mer gått över i ett molande. Jag gick upp och satte mig i soffan och letade efter tecken på rörelser från bäbisen. När vi inte fick någon respons hur mycket vi än buttade och grejade fick jag lite halvpanik och blev livrädd. Ringde SöS igen, trots att jag kände mig som värsta hypernojiga människan, och fick rådet att dricka några glas iskallt vatten och sedan lägga mig ner och butta lite mer på magen. Först hände inget alls, men så tillslut så fick vi lite knuffar tillbaka. Jag har nog aldrig känt mig så lättad någon gång förut! (Inte ens efter förlossningen.) Du får aldrig mer skrämma mig så bäbis!
Under förmiddagen fortsatte värkarna att vara rätt svaga och jag kände mer en molande känsla. Då och då kom någon kraftigare värk, men det var aldrig riktigt regelbundet. Jag började tappa hoppet lite och eftersom jag knappt sovit på över ett dygn och heller inte hade minsta matlust började jag bli rejält uppgiven när klockan började närma sig eftermiddag. Men så hände något. Värkarna började bli mer intensiva igen och jag kände ett tryck nedåt som jag inte känt innan. Sedan lossnade slemproppen (cool grej!) och lite vatten började sippra. På kort tid förändrades känslan rätt rejält och det började bli svårt att andas och slappna av. Jag testade att använda TENS-apparaten men det hjälpte verkligen inte ett endaste dugg. Trycket nedåt ökade hela tiden och jag hade en ständigt molande mensvärkskänsla som bara ökade i styrka. Martin försökte få mig lite mat, men det gick inget vidare och nu kände vi att det var dags att ringa förlossningen igen. Det var fullt även nu men efter att barnmorskan ringt runt och kollat andra sjukhus fick vi tillslut komma till Karolinska i Solna. Under taxifärden dit hade jag några rejäla värkar som medförde några rejäla vattenskjutsar. Tur att jag varit förutseende nog att sätta på mig en rejäl binda..
Väl på plats någon gång runt halv nio togs CTG, blodtryck och annat och efter att jag berättat om det intensiva trycket blev barnmorskan väldigt nyfiken och ville undersöka mig även fast värkarna inte var jätteregelbundna. Och hon blev nog lite förvånad när hon upptäckte att jag var öppen hela fyra centimeter och hon dessutom kände huvudet. Själv blev jag oerhört lättad över att inte bli hemskickad och även fast värkarna nu blivit nästan outhärdliga kände jag mig vid lite bättre mod. Den lättnaden blev dock kortvarig för strax blev jag akut illamående och trodde nästan jag skulle kräkas rakt ut. För mig som har någon sorts spyfobi var denna känsla inte helt angenäm. Jag klarade mig dock men istället blev smärtan hundra gånger värre. Jag hade läst så himla mycket om att ”Ja, det gör jätteont men du får hela tiden pauser som oftast är längre än värkarna.” Nej, det fick jag inte alls! Ett konstant mensvärksmolande i nedre delen av magen tillsammans med ett oerhört tryck nedåt precis hela tiden. På detta täta värkar då smärtan var nästintill outhärdlig. Hur mycket jag än försökte slappna av och yogaandas så blev jag bara mer och mer stressad. Nästan på gränsen till panikslagen.
Eftersom vi kom mitt i bytet från kvälls- till nattpersonal fick vi vänta lite på deras rapportering innan vi fick träffa vår barnmorska Linda och undersköterska Elinor samt komma in på ett förlossningsrum. De hade läst mitt brev och visste min inställning till medicinsk smärtlindring och lovade att inte erbjuda mig något utan att jag själv bett om det. Jag fick ett gåbord och en pilatesboll och vi fick vara ensamma en stund. Martin som såg hur ont jag hade försökte övertala mig att åtminstone testa lustgasen, men jag ville inte envis som jag är. Fast efter ytterligare en stunds lidande började jag fundera över om det inte skulle vara värt att fråga efter epidural i alla fall. Martin tyckte såklart att det var en jättebra idé och efter att ha pratat med både Linda och Elinor och frågat typ hundra saker om allt gav jag slutligen med mig och de ringde efter narkosläkaren.
När jag väl tagit beslutet och ignorerade den där lilla taggen av sårad stolthet kände jag mig någonstans lättad över att trots allt ha svalt envisheten och min rädsla för att få en stor nål instucken i ryggraden och givit med mig. Att föda är ingen tävling liksom.. Värkarna var nu om möjligt ännu intensivare och det var nog tur att läkaren kunde komma så snabbt som hon gjorde. Det kändes seriöst som jag höll på att dö av smärta.
När allt väl var på plats och jag fått första dosen bedövning kunde jag äntligen få slappna av och vila lite. Trycket nedåt fanns fortfarande kvar och det tilltog i styrka vid varje värk. I jämförelse med vad jag känt innan var detta dock ingenting. Även om det fortfarande gjorde ont så kändes det äntligen hanterligt igen. Jag kunde andas mig igenom värkarna. Tack till mig själv som svalde stoltheten och envisheten.
Strax efter att epiduralen satts blev jag undersökt igen. Det hade gått ungefär två timmar sedan förra gången och klockan var runt elva. Eftersom jag visste att det ”normala” är att man öppnar sig ungefär 1cm per timme så förväntade jag mig att resultatet skulle vara 6cm. Det var det inte. Jag var öppen 10cm! Inte helt fullvidgad, men öppen 10cm! Jag blev så otroligt lättad att jag nästan började gråta. Inte konstigt att jag hade haft så ont, inte konstigt att värkarna varit så intensiva och kommit så tätt. Nu fick jag lite självförtroende och kunde slappna av och vila lite. Jag fick till och med i mig lite godis, ett glas nyponsoppa och lite sportdryck vilket antagligen mer än välkomnades av min trötta kropp som knappt fått någon näring och energi på nära två dygn.
Efter någon timme var det dock dags att försöka jobba ner bäbisen ytterligare och jag fick testa lite olika ställningar. Bäst tyckte jag det funkade att ligga på sidan med övre benet i ett benstöd. Det gjorde att jag både kunde ligga bekvämt och slappna av samtidigt som det kändes som att värkarna gav resultat. Förlossningspallen tyckte jag mindre om då rumpan somnade och den var allmänt obekväm. Vandrade runt lite med mitt gåbord innan jag tyckte epiduralen började släppa och det började göra konstant outhärdligt ont igen. Fick då lägga mig för att få påfyllning och lite vila innan det skulle vara dags att krysta.
När klockan var runt halv fyra på morgonen tyckte Linda och Elinor att det var dags. Jag fick börja på den där obekväma förlossningspallen men det gav inte så mycket. Då fick jag istället ligga på sidan igen och ett värkstimulerande dropp kopplades på då värkarna var lite för svaga. Eftersom krystreflexen försämras vid epiduralbedövning var det svårt för mig att känna när det var dags att ta i, men med barnmorskans hjälp och lite högre hastighet på droppet gick det hela i alla fall framåt. Droppet höjdes sedan ytterligare en gång, men efter femtio minuter konstaterade vi att min livmoder var väldigt trött av det intensiva arbete den utfört de senaste timmarna samt att jag själv var både fysisk och mentalt helt slut. Detta i kombination med att bäbisen (Som dock mådde toppen hela tiden. Hjärtat slog på jämnt och fint därinne. En stark liten krabat.) låg i framstupa hjässbjudning (största delen av huvudet först) och det var svårt att styra dess huvud under blygdbenet, gjorde att det beslutades att avsluta det hela med hjälp av sugklocka. En läkare ringdes därför ner, sugklockan ”kopplades på” och några minuter senare, 04:35 den 18:e februari, kom världens finaste Sixten ut. Trots att hans huvud var rejält omformat, både på grund av hur han bjöd sig och på grund av sugklockan, var han så fin. Liten och fin. Och med långa sprattlande armar och ben. Slemmig och hal. Finaste. Moderkakan kom sedan på direkten, det räckte att Linda drog lite i navelsträngen. En häftig liten (stor) grej det där.
Själv var jag så sjukt lättad över att det hela äntligen var över. Jag var så oerhört utmattad, både mentalt och fysiskt att jag liksom inte hann med att känna den där översvallande lyckan och kärleken som jag hört beskrivas överallt. Självklart var jag lycklig över att äntligen ha fått ut bäbisen, men lättnad är ett ord som bättre beskriver känslan. Martin kände ungefär på samma sätt då han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mig ha så ont.
Eftersom jag fått rätt stora bristningar bestämdes att jag behövde komma upp på operation för att sys och därför fick jag varken äta eller dricka något. Jag som inte känt någon hunger eller törst på två dygn var nu så sjukligt hungrig och framförallt törstig att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Att då se Martin få in en bricka med smörgåsar, kaffe och saft kändes ju sådär. Men efter en stund hann tröttheten ikapp och jag lyckades somna en stund.
Vid halvniotiden fick jag äntligen åka iväg till operation för att sys och Sixten och Martin fick ganska många timmar ensamma ihop. Efter jag sytts klart fick jag ligga på uppvaket (Jag var dock inte sövd utan bara bedövad med epidural och lite morfin.) och var inte tillbaks hos dem förrän vid halv två. Men jag tror att det var bra. Då fick de tid att bekanta sig med varandra på ett sätt som kanske inte alltid sker. Så något gott kom det trots allt ut av att jag behövde åka iväg och tvingades vara utan mat. Och den där kannan med saft och den torra vita smörgåsen med svettig ost som jag äntligen fick när jag kom tillbaks till mina pojkar kan nog ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv. Och Sixten, han är den finaste bäbis vi någonsin sett.
Det känns lite tomt och konstigt att inte börja den nya säsongen denna veckan. Månadsskiftet november/december brukar ju liksom vara den där starten på det nya träningsåret. Starten mot nya mål och nya utmaningar. Lite tomt och konstigt, samtidigt som jag naturligtvis glädjs åt en annan del av livet, en ny tid i livet. En start på nästa säsong kommer, om än lite senare än vanligt. Mål och utmaningar finns självklart där, men starten på resan ligger några månader bort, några månader senare än vanligt. Nytt och spännande, både vad gäller livet och löpningen.
När semestern är över är det väl dags att öka på styrkan, bättra på konditionen och stärka upp pannbenet? Vill du göra detta på det roligaste sätt du kan tänka dig? I så fall är ”Kettlebellarmy” något för dig!
Med start den 19 augusti och sju torsdagar framöver har vi jättekul tillsammans i fina Skatås, i Göteborg. Vi kommer köra army training med inslag av kettlebells och tillsammans pushar vi oss lite längre än du trodde var möjligt! Vi tränar både vår kondition, vår styrka, vår smidighet, vår koordination och vår spänst. Vi använder oss av naturen, vår egen kroppsvikt, varandra och självklart av de ryska kloten. Låter detta spännande? Vill du veta mer? Maila i så fall någon av oss på; andrea@premeraidrottsnutrition.se eller info@madeleinejohansson.se
Hoppas vi ses i gräset!
Ja det blev 28,5km i solen. Jag hade alldeles säkert klarat även nästa korta etapp till Södertälje, men dels hade jag antydan till huvudvärk och småkänningar i högerfoten och ville sluta innan det blev något jätteont av det, och dels var det lunchpaus i Rönninge och det kändes drygt att vänta sålänge för att springa några få (tror detvar 4,5) kilometer till. Istället gick jag och sa hej till min farbror som passande nog bor precis där vi stannade och tog sedan pendeln in till stan. Nu känner jag mig tipptopp och tänker fortsätta spendera min tid i solen.
Idag ska jag spendera mycket tid i solen. Springandes. Hornstull-Järna, 55km står på schemat. Men det är tveksamt om jag kommer hänga kvar ända till Järna. Det är så mycket med allergi, astma och annat just nu, att allt över 25km är bonus. Jag har sprungit exakt 55km förut, jag vet att jag kan och känner således ingen som helst press på mig själv att jag måste göra det igen, just idag. Målet är att följa med sålänge det är kul och känns bra i kroppen. Förutom astman, allergin och allt det där är jag extremkänslig för värmen, och ett av symtomen på det är att jag känner mig ungefär som en padda i kroppen. Tung och jättesvullen. Vi får se hur det känns att springa. Hur som helst ser jag fram emot att få tillbringa x antal timmar tillsammans med nya och gamla bekantskaper!
Jag är lite som Sickan och har alltid en plan. Det är oftast ganska bra, speciellt för en ordningsmänniska som jag. Jag planerar mycket i livet, men framförallt planerar jag min träning. Om tre veckor bär det av mot nya mål och utmaningar. Hur vägen dit kommer se ut vet jag redan på ett ungefär. Inte till punkt och pricka såklart, men jag vet vad jag vill och vad jag behöver.
Men innan om tre veckor finns just tre veckor. Den första är denna och här hittar man självklart mestadels återhämtningsträning. Men söndagens armypass tänker jag för allt i världen inte missa. Det näst sista på ett tag verkar det som. Buhu. Måste fixa fram en ny plan där.. Under nästa vecka fortsätter jag med att träna lite vad jag känner för, men ett kortare långpass måste jag se till att få in för att inte tappa detta helt. Då blir det jobbigare att komma tillbaks sedan. För den tredje veckan består nämligen av min årliga totalvilovecka. Inte ett enda springsteg får tas. Inte ett endaste pedalvarv (Förutom cyklingen till jobbet då, men det räknar jag inte som träning.) får trampas och inte en endaste pushup får göras. Inte ens yoga får jag. Jag ska VILA. Och fira midsommar på östkusten. Fint.
Men sen blir det andra bullar minsan. Rivstart mot nya mål och utmaningar. Jag längtar redan.
Det blir nog ganska lång läsning i år också.. Förra årets lilla saga kan du läsa här.
Men var ska jag börja? Jo, vi tar det från timmarna innan start. En uppstressad Andréa (som alltid i dessa sammanhang) och en lugn Martin kom till öip i god tid. Vi hann gå på toa i lugn och ro, äta sista mellanmålet och slappa i solen en stund. Självklart läste jag inte igenom instruktionerna till hur och var chipet skulle sitta och satte glatt fast det, med två av tejpremsorna, på höger sko. När jag sedan hörde av speakern att man måste ha chipet på vänster sko fick jag lite halv panik och försökte så gott det gick att få upp tejpremsorna utan att förstöra dem. Som tur var hade jag ju en tredje bit att sätta fast med! Nu kanske det hade funkat även om jag hade chipet på höger sko, men man vill ju inte direkt riskera något..
Efter ytterligare något toabesök och inlämnande av väska och värdesaker var det dags att bege sig in i startområdet. Men innan dess hann jag även träffa på Daniel, Petra och Miranda som verkade superladdade inför loppet. Själv var jag mest fundersam över i vilket tempo jag skulle börja. Jag visste ju att jag skulle tappa på slutet och alltså vara tvungen att gå ut lite håradare. Hårdare men inte för hårt. Var går gränsen liksom?
Lite slapping.. Med iphone kan man tydligen fixa foton ala sextiotalsstyle!
Söder mälarstrand passerade väldigt fort och västerbron kändes faktiskt riktigt inte alls farlig! Jag njöt av utsikten lite på vägen ner och spanade lite efter hejjarklacken som skulle stå någon gång efter bron. Och strax innan 10km stod mycket riktigt Erika, Milla, Frida, Malin och Nilla (Förlåt om jag glömt någon!). De gav mig massa energi och jag ökade omedvetet tempo något tror jag. Passerade 10km en bit före siffrorna på armbandet och självförtroendet växte. Än så länge kändes det riktigt behagligt och jag kände mig vid gott mod. Torsgatan var dock lite halvseg och även delar av odengatan. När karlavägen med sitt lätta nedförslut kom piggnade jag dock till och ökade nog lite igen. Strax före 17km blev jag ikappsprungen av en tjej som läste min blogg! Hon sprang dock rätt snabbt ifrån mig, men jag blev glad och fick extra energi. (Jättekul att du sa hej! Hur gick det för dig? Du såg ut att ha lätta ben!). Tog även min första av två geler här som en slags förberedelse inför det tuffa partiet på gärdet och djurgården. Äckligt som bara den, men det gick ner.
Kände mig fortfarande relativt pigg även om det nu började kännas lite att jag sprungit nära 2mil i rätt högt tempo. Jag tryckte på "lap" vid varje 5km och låg såhär långt före mellantidsarmbandet. Halvmaran passerades på 1:43 nånting vilket kändes bra!
Strax därefter hände dock något. Ungefär vid 23km bara tvärdog jag. Pang bom. Från att det hade känts rätt "lätt" (lätt är det ju aldrig, men jämförelsevis) blev det nu helt plötsligt, från en sekund till en annan, skittungt! Resten av banan var en ren kamp och mot slutet riktigt plågsamt. Jag försökte peppa mig själv så gott det gick och tänkte hela tiden att ju snabbare jag springer desto snabbare är plågan slut. Rabblade pain is temporary.. några gånger och försökte fokusera på att hålla ett bra steg. Strax efter 30km tog jag den andra gelen, som även innehöll koffein, och hoppades på en liten energikick. Den uteblev dock och det var bara att fortsätta kampen mot mina trötta ben och mot klockan som tickade iväg. Efter 35km kollade jag inte klockan mer, utan "lapade" bara vid varje 5km passering precis som innan. Fast när jag tänker efter vågade jag nog inte kolla vid 35km heller.. Fick något mer energi av hejjarklacken som fortfarande stod kvar, men den dog rätt snabbt. Raksträckan förbi centralstationen var oändligt lång och jag undrade när 36km skylten skulle komma? "Så himla långsamt kan jag väl ändå inte springa?" "Jag måste väl ha sprungit mer än 1km nu?!" Men ingen skylt dök upp och jag fick lita på att jag helt enkelt missat den. Torsgatan var fruktansvärd, men lättades upp något av alla duschar som fanns längs vägen.
Men så helt plötsligt fick jag syn på en skylt på håll! Och jag tycker att det stod 38km på den men börjar tro att hjärnan bara försöker förvirra mig. Inte kan jag väl redan vara vid 38km?? Men när jag kommer närmare och ser att det verkligen står 38km på skylten blev jag så glad att jag nästan började gråta. Fick värsta energikicken och lyckades öka ett tag.
Jag bestämmer mig för att ge det sista jag har och börja spurta lite försiktigt redan här. Orkar öka något och håller den farten fram till 41km där jag sedan får oanade krafter och springer förbi hur många som helst! Men det är långt till stadion och marathonporten. Långt, långt långt, men jag ger minte upp. Stänger av ipoden för att få höra publiken lite bättre och springer in på banorna. Med knottrig hud och trötta, trötta ben försöker jag öka ytterligare och får på något mirakulöst sätt fart på de stela och onda låren. Hör speakern säga något om att klockan nu står på tre och trettio, hinner tänka att det är alldels försent men att det inte gör någt för jag hade fan inte kunnat göra detta bättre, innan jag plötsligt kommer på att jag ju inte sprang över startlinjen samtidigt som eliten. Får kort ett litet hopp, men inser att det är alldels för långt kvar. Intalar mig att det är sjukt bra att komma i mål på 3:32 också om så skulle vara. Vågar inte kolla min klocka, vågar inte kolla den stora klockan. Stirrar envist ner i marken och försöker öka ännu mer.
När jag är ett tiotal meter från mållinjen orkar jag dock inte stå emot frestelsen att kolla klockan. Den står på 3:31 nånting och jag stapplar över mållinjen och stannar min egen klocka på 3:30:51. Börjar hyperventilera och försöker samtidigt som jag faktiskt är sjukt nöjd, stolt och glad, svälja besvikelsen över att det var så nära. Haltar iväg och tar en dos astmamedicin (faktiskt den första sedan innan start. Förra året tog jag den två gånger under loppet, men jag tror att värmen påverkade min andning mycket mer då.) för att kunna andas bättre. Det är så svårt att på samma gång vara så oerhört stolt över min prestation och så besviken över små marginaler.
Mina tider..
Och någon timme efter målgång när jag lugnat ner mina känslor något, pratat av mig med Martin (Som persade med en hel sekund :) med sina 3:09:04) började jag fundera över nästa års lopp. Fast benen gör sjukt ont idag och jag knappt kan gå i trappor, fast jag har två blånaglar och en stor blåsa (allt på samma fot) drömmer jag om sm 2011. Då jävlar ska det där sub 3:30 krossas!
Uppladdningen alltså. Så idag, eller åtminstone fram till efter träningen ikväll, lever jag på ägg och keso. Typ. Vispgrädde och hallon är också rätt frekvent förekommande. (Omelett, keso med hallon, kesoplättar med grädde och hallon, keso med hallon) Lite fascinerande att några deciliter hallon och lite mjölk i kaffet gör att energiprocenten för kolhydrater ändå hamnar på tretton procent. Men i vilket fall är det tur att jag bara ska äta såhär en dag (och inte ens en hel) för som vegetarian är det rätt svårt att komma på andra livsmedel. Eller så är det bara jag som har dålig fantasi och smaklökar som tycker det känns rätt ogott att äta tex quornfärssås och någon grönsak. Visserligen skulle jag kunna tänka mig ett mål bestående av kikärtor och bönor i någon god dressing, men det skulle ju ge rätt mycket kolhydrater så det "funkar" ju inte.
Detta är vad som brukar funka för MIG, men bara för det är det inte säkert att det är bra för DIG. Testa INTE detta för första gången inför en viktig tävling, utan gör det inför ett längre/tuffare pass någon gång innan tävlingen. Du vet aldrig hur just DIN kropp reagerar.
Här var det bra underlag..
Jaja, 15km klarar vi ju, det är inga problem sa vi och hängde i. Mattheten började komma och vi såg fram mot energin i form av bar/gel vi skulle få i oss väl tillbaks vid bilen. Sista biten var ett rejält kuperat elljusspår och vi insåg att trippande och hoppande tar på krafterna. Inte mycket ork i de benen direkt.
Lika bra att kliva rakt igenom, det var ju "rent" vatten, inte lera..
Till sist kommer vi till någon slags korsning. Två skyltar. på den ena står det "Floda 4km" och på den andra "Härskogen 6km" What?! Kommer vi inte tillbaks??? "Aldrig i livet att jag vänder tillbaks och tar mig igenom det där en gång till" utbrast jag och Madde höll med. "Äh, klart vi kommer tillbaks" Haha. Nä. Efter fyra mycket lååånga kilometrar där samma terräng fortsatte testa våra huvuden och blandades upp med lite sandlöpning och klättrande kom vi fram till en väg och en skylt. "Floda". Vi kom alltså inte tillbaks. Haha, vilket äventyr. Och hur ska vi komma tillbaks till bilen?! Vi sprang vidare en bit in i samhället, hittade en busshållsplats och insåg att en eventuell buss inte skulle hjälpa oss. Frusna och jäkligt hungriga beörjade vi desperat försöka få tag på skjuts och tillsist ordnade det sig. Nära sex timmar efter avfärd hemifrån trippade jag rakt in i duschen med mina blöta fötter. Sköljde av ben och skor i varmt vatten(tack tack tack för varmvatten!) och konstaterade att vi trots allt hade väldigt kul. Inte riktigt som vi tänkt oss, men shit vilken mental boost! (Maddes version hittar du här!)
Behöver jag nämna att påskgodiset smakar extra bra idag?
När jag efter en dryg timmes springande totalt genomdränkt befann mig på väg upp mot toppen av älvsborgsbron med en isande hård havsvind i ansiktet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det enda jag kunde göra var att konstatera att jag kände mig väldigt eländig. Jag vågade inte tänka så mycket längre än så, vågade inte tänka på att jag i värsta fall skulle få befinna mig i den där eländigheten i ytterligare närmare två timmar.
Till min stora förvåning övergick ösregnandet såsmåningom i mer duggregnande för att slutligen avta helt. Mina händer var vid det här laget så stelfrusna att fingrarna knappt gick att böja tillräckligt för att få upp omslagspappret på müslibaren jag hade med mig. Ytterligare en timme senare var jag dock upptinad igen och vid gott mod. Jag hade nämligen insett att jag sprungit mycket snabbare än vad jag tänkt mig och mot vad jag trott att jag gjort. Bara sådär och utan att jag känt det liksom. Känns bra! Jag delade mentalt in rundan i fem olika delar. Inte liksa stora delar utan bara efter lämpliga punkter utefter vägen. Vid varje ounkt tryckte jag på "lap" och kollade farten. Första gick lånsammast, andra lite snabbare, tredje ännu snabbare, fjärde snabbast av alla och den sista gick tredje snabbast. Känns bra!
Något som känns mindre bra är att jag inte får ligga i soffan och lata mig resten av dagen, utan måste jobba. Jaja, man kan inte få allt. Nu fick jag iallafall 31 nya kilometrar att lägga till samlingen. 31 kilometrar som gick i ett snittempo under 5:30 min/km. Och det räcker långt idag.
I början hade vi lite problem med att få tv-sändningen att funka, men med lite trixande löste det sig tillslut!
Lite drygt 4 timmar, effektiv cykeltid var för mig knappt 4h, vilket är den längsta tid jag suttit på en spiningcykel. Kan säga att det kändes en del i rumpan mot slutet och att benen var lite sega mot slutet. Nu känns de dock rätt bra och jag ska försöka ta mig ut på en minikortkort och extremlångsam återhämtningsjogg ikväll.
Jag är grymt imponerad av alla duktiga deltagare som kämpade på enormt bra! Tack för att ni förgyllde min förmiddag! Tack också till Anders för ett bra teamande! Vi hade lyckats pricka in pulstopparna jäkligt bra i förhållande till när åkarna befann sig vid spurtprisstationerna, vilket var vår avsikt med passet. Åtta stycken pulstoppar, återhämtning och energi- och vätskepåfyllning efter varje. Det funkade kanonbra. Och som grädde på moset fick jag prata ultralöpning med två rutinerade ultralöpare efter passet. Jag lovade nästan att springa 6h i Trollhättan på midsommardagen. Nästan. Vi får se, det beror lite på vad som händer på självaste midsommarafton också. Men det lät ju rätt lockande när jag fick höra att "med den maratiden borde du kunna placera dig topp tre om du disponerar loppet rätt". Detta tar jag såklart med en nypa salt, men nog lockar det lite..
Eftersom vi även hade en proffsfotograf med oss på passet kan jag nästan lova att det kommer dyka upp lite bättre bilder från dagen lite längre fram, så håll utkik!
Cykelversionen
Klockan är någon minut innan sju, om en timme går starten. Blåbärssoppa, bananer och sportdryck serveras, activio på vår ena sida och riktiga loppet på vår andra. Vi kommer inte riskera att frysa och antagligen ligger vår puls ett antal procentenheter under åkarnas. Fast det är klart, den som vill kan ju försöka matcha tätens puls!
Hur länge vi kommer cykla beror på när vinnaren har sin krans runt halsen. Gissar på strax över fyra timmar. Roligt!
Jag har någon sort skräck för intervaller och snabbdistans. En stor skräck skulle jag till och med vilja säga. Ofta skjuter jag upp passen och alltid går jag oroar mig en hel dag innan för hur det ska gå. Egentligen tror jag inte det är själva jobbigheten (för jo, jobbigt blir det ju, det är liksom lite svårt att undvika) jag oroar mig för utan jag tror det är ren och skär prestationsångest. Jag vill så gärna vara en sån där snabbing som lätt som en plätt trippar runt i 4-fart och liksom bara njuter. Nu är jag ju inte det men jag vill åtminstone vara så nära som möjligt. Någon eller några gånger har jag väl lyckats springa typ 6km snabbdistans i runt 4:30 fart (ryser av obehag när jag tänker på att jag måste springa ett helt millopp i den farten om jag ska under de där 45) och då vill jag liksom alltid vara så bra.
Jaja. Idag var det dock långa intervaller som skulle springas och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde jag mig slutligen för att de återigen fick springas på band. (Säsongens sista bandpass??) Det är fortfarande lite för osäkert underlag ute för att jag ska våga trycka på ordentligt. Även om det som sagt är mycket barmark finns förädiska isfläckar på lite för många ställen. 5x800m. Ganska lagom. Av någon anledning känns tusingar sjukt mycket värre än åttahundringar. Fråga mig inte varför, men så är det i mitt lilla huvud. Idag kändes det både bra och dåligt. Bra för att benen otroligt nog kändes väldigt pigga och fräscha och dåligt för att jag var konstant illamående och seröst trodde jag skulle spy på slutet. Inte för att det var så överdrivet sjukt jobbigt utan mer för att jag ätit för mycket för nära inpå. Tror jag. Oavsett så konstaterade jag att det var skönt att det inte var benen som begränsade mig och att det var bra för självförtroendet att det kändes helt ok (men självklart rejält jobbigt!) att springa fem stycken åttahundringar i runt 4:10-fart. Jag litar varken på band eller pod men något ditåt blir det väl. (Bandet inställt på 14,5 - 14,6 - 14,7 - 14,8 - 14,9 men jag tror att det var ett lite väl snällt band. Poden är icke tillförlitlig när man springer intervaller med ståvila mellan, då den inte hänger med alls i accerelationerna.) Rätt bra för en fredag i början av mars. Två dagar kvar av träningsveckan, kortare långpass i något högre fart än min vanliga sköna långpassfart imorn och vasaloppscykling på söndag (mer om den senare). Sen är det en lugn och skön vecka som väntar träningsmässigt.
Jag fick överraskande ledigt imorn (De hade råkat dubbelboka och även om jag fick jobba ändå om jag ville så valde jag att vara hemma. Jag behöver verkligen lägga massa timmar på att leta jobb, formulera ansökningar och komma framåt. Dessutom fick jag jobba längre på måndag så det känns som ett rätt bra val, även om jag förlorar några hundralappar i form av ob på det.) och planerar att ha en mycket effektiv dag! Vad ska du göra?
Det blev bandet och 22km lyckades jag skrapa ihop. Jag hade bestämt mig för att springa 2h (alltså närmare en halvtimme mindre än om jag hade sprungit enligt plan ute.), under den tiden p3 kultur sändes. Så strax före 14 klev jag upp på bandet och ställde in huvudet på envishetkanalen. Jag började riktigt lugnt och medan olika ämnen på temat det offentliga samtalet, och passande nog bland annat fenomenet bloggtroll, avhandlades ägnade jag mig åt någon sorts omvänd pyramidlöpning. Började med tio minuter på 10 km/h och sedan körde jag 1min på 10,1, 2min på 10,2 osv upp till 11 km/h som jag alltså höll i 10min. Sedan klättrade jag ner igen och hann med att vända nere på 10,1 och klättra halvägs upp igen. Eftersom det var så nära upp till 22km prick så fortsatte jag till 2:03:30 prick. Najs med jämna och bra siffror, sånt gillar mitt pedantiska jag. (Nu brukar jag ju visserligen alltid avrunda till hel, halv eller kvartsminuter när jag skriver ner mina springpass, men idag var det verkligen prickprick!)
Tyvärr hade jag inte tillgång till ett så här fint band idag.
Min filosofi om att man aldrig bör ha några förbud när det gäller mat och godsaker stämmer. Jag kan knappt tänka på något annat än att jag vill ha en semla! (Ok nu överdrev jag lite, men jag är faktiskt grymt sugen.)
Härmed upplöses mitt "förbud", jag förlorar utmaningen och säger grattis till Mia. Eller ja, än har jag ju inte haft tillfälle att äta någon, men jag har en känsla av att tillfällen kommer att dyka upp inom de närmaste dagarna. Och precis som en del har kommenterat så är faktiskt semelsäsongen alldeles för kort för att begränsa möjligheterna till mumsande!
Så nu återstår bara att ta reda på vad straffet är? Och så kan vi dra igång en tävling. Hur många kommer jag äta? :)
(Fast jag har inte några lyxiga priser att dela ut :)
Nu är jag ju inte den enda som gillar det här och Mia slängde fram en utmaning om att hålla sig ända till själva semeldagen! Ojojoj. Men utmaningar är ju kul så det är klart jag är på! Med villkoret att jag från och med den 16:e februari, då semeldagen infaller, får äta obegränsat av dessa godingar.
Hm.. sextonde februari.. dit är det ju en hel evighet!! (tjugoen dagar)
Men vad är straffet om man misslyckas? Och vad vinner man? :)
..eller snarare; du borde skämmas!
Idag har jag kört army vilket jag har sett fram emot i 14 dagar, det vill säga ända sedan jag sist körde det. Att det skulle vara styrkefokus visste jag, men att det är testvecka hade jag på något sätt lyckas förtränga. Lite konstigt eftersom jag trots allt är en av dem som bestämde vilka veckor testerna skulle ligga, vilket vi gjorde på vår terminsträff där vi även bestämde terminsupplägget.
Redan vid första stavelsen på ordet tester sprang min vilja och gömde sig. Den måste liksom vara förberdd för att orka. Lagom till efter uppvärmningen när det var dags att börja sprang den ut ur salen. Jo det måste den ha gjort för i mitt huvud fanns den definitivt inte. När jag kollar mitt resultat och jämför mot förra vårens så inser jag att det inte var supersupersuperdåligt, jag gjorde faktiskt 6st fler pushups (strikta, näsan ner i golvet, självklart på tå) än vid första testtilfället (och bara två sämre än vid andra) och stod i jägarvilan (90 grader i knäled, ingen vägg som stöd, armarna på bröstet, så upprätt överkropp som möjligt) 5 sekunder längre än första testet. Och jag har trots allt inte haft möjlighet att träna army så regelbundet som innan den här hösten. Men ändå, jag ska faktiskt vara bättre! Inga mountainclimbers denna termin, men däremot två nya övningar; planka och jämfotahopp. Jämfotahoppen innebär hopp jämfota framåt och så bakåt igen över två linjer (kompisens armar), ungefär 50-60cm brett, så många man hinner under 1min. Plankan står man i så länge man orkar. Här hade jag ju inget att jämföra med, men plankresultatet skämms jag verkligen över. Jag vet att det är en av mina svaga punkter, men längre än 2min och 15 sek bör jag som instruktör orka stå! Jag skäms! Problemet är liksom inte magen. Den skulle nog orkat lite till, men resten av kroppen börjar ju darra som ett asplöv.. Jaja, det kan ju bara bli bättre! Hoppen kan jag ju inte relatera riktigt till, men 51st känns som i minsta laget..
Men som sagt så är det inte i först hand resultaten i sig som gör att jag blir så arg på mig själv, utan det faktum att jag inte ens var bäst i salen och inte ens bästa tjej! Sånt gillas inte.. :) Fast mest av allt blir jag arg på min obefintliga vilja idag. Ok om kroppen hade lagt av totalt, men jag VET att jag relativt lätt hade kunnat pressa mig minst 15sek till i plankan och åtminstone 10sek i jägarvilan. Mera vilja och mera av världens bästa peppmaskin Lasse! Hade han varit där och skrikit på mig hade jag orkat pressa mig mer! Jag saknar dig kompis!
Här är iallfall de kassa resultaten plus en jämförelse med övriga tester:
Pushups: 34st (28, 36, 42)
Jämfotahopp: 51st (-, -, -)
Planka: 2min 15sek (-, -, -)
Jägarvila: 2min 35sek (2:00, 2:40, 3:25)
(Mountainclimbers: - (40sek, 45sek, 1min 5sek)
Nu ska jag träna army som bara den hela våren!! Och för att avsluta denna neggiga kväll lite positivt;
1. Det kan bara bli bättre och "rekord" är till för att slås!
2. Jag behövs på jobbet även på måndag och tisdag!
3. Barbiebenet (precis som Mia har jag också ett (eller två, men de krånglar som tur är inte samtidigt) kändes knappt av under armyn!
4: Förmiddagens fartlek kändes helt ok och barbiebenet protesterade endast genom att bli lite trött!
5. Jag har massa kärlek i mitt liv!
Idag ska jag ha mitt första ordinarie cykelpass för terminen (Vårschemat började redan förra veckan, men då jobbade jag kväll på onsdagen och fick vicka bort min klass.), vilket ska bli väldigt kul! Precis som innan kommer jag även denna termin att jobba blockvis med mina olika upplägg. Varje block kommer vara fyra veckor och intensiteten kommer att ökas upp lite för varje block. Som avslutning så kommer det bli en final i form av en "tävlingsklass" där deltagarna (och jag) verkligen får bekänna färg. (Såhär var det förra terminen!). Eftersom terminen är 22 veckor och jag vill ge så många som möjligt en möjlighet att köra avslutningsklassen kommer jag köra den både vecka 21 och vecka 22. Och eftersom jag var borta förra veckan körs första upplägget endast i 3 veckor. Men nog om detta.
Som första upplägg kommer vi att köra ett distanspass där vi genom både backar och raksträckor kommer ligga på en jämn intensitet under hela passet (upp- och nedvarvning borträknat). Runt 75 procent av max är målet vilket betyder att klassen kommer att upplevas som relativt "lätt" och behaglig, vilket såklart också är meningen. Det är här vi startar, det är här vi har vårt utgångsläge och därefter kommer vi genom olika typer av upplägg ta oss upp till en nivå där vi istället jobbar runt 85% av max, dvs strax under, på och över mjölksyratröskeln, under hela passet (tävlingsklassen). Vi kommer ta oss uppför trappor, uppför och nedför pyramider och vi kommer köra både tröskelintervaller och mjölksyraintervaller. Vi kommer vara grymma när sommaren är här!
PS; Visst är väl mjölksyra ett väldigt vackert ord?! (På riktigt alltså. Det kan vara det näst bästa. Efter balans.)
Förtom de ganska självklara sakerna som att utvecklas både som löpare, instruktör och människa, vara skadefri och må bra har jag några mer konkreta mål:
♥ Stockholm marathon sub 3:30 (hjälp, varför säger jag sånt här?!)
♥ Lidingöloppet (30km) sub 2:38
♥ Halvmaran sub 1:43
♥ Milen sub 45
♥ Springa ett 6h lopp eller ultra (alltså längre än marathon) i egen regi
Så ser det ut för tillfället iallafall. Det första kommer ju bli grymt svårt, men det kan gå. Det andra ska väl inte vara några problem om jag får vara skadefri och kan träna på och utvecklas som jag vill. Tredje målet kan nog också gå rätt lätt med tanke på att jag förra året utan svårigheter sprang på 1:45. Fjärde målet blir dock svårt. Milen är det värsta som finns och varje gång jag tävlar på denna distans lovar jag mig själv att aldrig göra om det. En plåga från början till slut. Men hey, jag blir ju sjukt stolt om jag fixar det. Sub 46 ska jag iallafall klara av och om inte kommer jag lägga mig ner och grina när jag kommer i mål. Slutligen så blir det sjätte målet inga svårigheter att klara av om jag bara bestämmer mig. Ultra verkar ju vara det nya svarta och om så många andra klarar det borde väl även jag liksom.