Tiden fortsätter rusa fram och en helg med mycket promenerande i vårsolen är snart slut. Imorgon börjar vardagen på riktigt då jag inte längre har besök av Jenny. Det är dags för mig och Sixten att lära oss att hitta lite rutiner tillvaron.
Jag har också tänkt trappa upp träningen ett litet snäpp ytterligare. Inget spring ännu dock. Men det börjar närma sig för de första små stapplande stegen. Jag tänker mig att jag nu i veckan ska börja gå en viss runda ett par dagar i veckan och efter att jag varit hos barnmorskan på efterkontroll och (förhoppningsvis) fått veta att allt är återställt, börja lägga in små korta springavsnitt som sedan blir lite längre ju fler veckor som går. Jag kommer vara väldigt noga med att inte gå ut för hårt, hellre ta det onödigt lugnt än att rusa fram för snabbt och drabbas av bakslag. Det känns dock väldigt bra att jag har sett flera andra (både elitlöpare och vanliga människor) lyckats komma tillbaka i sin gamla vanliga springform oväntat snabbt. Snart är det min tur!
Nu är det snart ett nytt år, men eftersom jag redan har både summerat säsongen 2010 och blickat framåt mot säsongen 2011 så kommer inget årsbokslut i denna blogg. Men konstatera att 2010 har varit ett omtumlande år kan jag iallafall göra. Från att så smått börjat inse att det trots allt är vi två som är menade för varandra, till att oväntat men glädjande vänta på bäbis, köpa lägenhet och snart få vara tillsammans för alltid. Livet går i vågar, ibland snabbt, ibland långsamt, Just nu snabbt, fast ändå inte. Jag ser fram emot 2011.
Det känns lite tomt och konstigt att inte börja den nya säsongen denna veckan. Månadsskiftet november/december brukar ju liksom vara den där starten på det nya träningsåret. Starten mot nya mål och nya utmaningar. Lite tomt och konstigt, samtidigt som jag naturligtvis glädjs åt en annan del av livet, en ny tid i livet. En start på nästa säsong kommer, om än lite senare än vanligt. Mål och utmaningar finns självklart där, men starten på resan ligger några månader bort, några månader senare än vanligt. Nytt och spännande, både vad gäller livet och löpningen.
Jag tänker mig att tävlingssäsongen 2011 kommer ta vid där tävlingssäsongen 2010 slutade. Eller nja, snarare ett antal veckor senare, för något Stockholm Marathon på 3:30 lär inte bliva av. Däremot hoppas jag på den där silvermedaljen (sub 2:38) ute på Lidingö den 24:e september. Det förutsätter förståss att resterande del av graviditeten, förlossningen samt tiden därefter förflyter komplikationsfritt. Men om så blir så tror jag på den. Därutöver tänker jag mig ett par olika millopp även om det nog blir tufft att pressa mig ner under de 44min som väl får stå som något slags mål på listan. Jag skulle gärna springa ett marathon framåt höstkanten och funderade länge på Berlin. Men dels krockar det med lidingö och dels är det kanske inte så lätt att resa med en halvårsgammal bäbis. Det finns andra maror, men många av dem går av stapeln alldeles för nära lidingö och jag är faktiskt inte odödlig. Vi får se helt enkelt. Kanske får sub 3:30 stå kvar till säsongen 2012. Kanske får jag också möjlighet att avsluta säsongen på bästa sätt genom att springa 18,8km Finallopp i älskade Skatås. Isåfall ett kärt återseende. Jag kommer sakna Skatås.
Jag är inte direkt känd för mitt tålamod. Om vi ska rada upp tre typiska Andréa-egenskaper så är otålighet/dåligt tålamod nog en av dem. Envishet är nog den andra och sen har vi ju det där enorma rättvisetänket. Helst ska allt vara milimetrrättvist. Orättvisor är nog det absolut värsta jag vet. Egentligen är kanske alla de här grejerna rätt bra, de driver mig framåt, men jag borde öva upp mitt tålamod lite mer. Så bra då att jag har en bäbis i magen och verkligen måste ha i tålamod. Jag måste ha tålamod och acceptera att jag inte kommer kunna sätta några nya personbästa förän tidigast om ett år. Men det är ju så tråkigt att vänta!
Fast lite lustigt är det där med tålamodet, eller bristen på det snarare, ändå. Jag är trots allt ganska bra på att ta en sak i taget, skynda långsamt och sakta men säkert bli en bättre löpare och förbättra mina tider på samtliga distanser. På något sätt inser jag ju att det är bättre att det får ta lite tid men att jag då håller mig skadefri, än att jag bara rusar på och istället rikserar både skador och sjukdom. Bra så. Men det behöver ju inte betyda att jag inte går och blir sjukt frustrerad då och då. Och jag måste ju erkänna att det ibland känns som att det går oerhört långsamt. För "alla andra" verkar det ju gå snabbt! För vissa verkar det så lätt. Varför kan en del springa sjukt snabbt utan att knappt träna? Det där med orättvisor var det ja. Hur mycket jag än fokuserar på mig själv, mina mål och mina egna träningsupplägg är det svårt att inte snegla på "alla andra", jämföra upplägg, tider och resultat. Ganska dumt faktiskt. Men då är det tur att jag har den där envisheten. Att jag är stönig som man så fint säger på Värmländska. Envist fortsätter jag på min egen väg och tar mig förhoppningsvis ända fram.
Nu har jag skrivt ett helt inlägg om något helt annat än vad jag hade tänkt. Avsikten var att dela med mig lite om kommande säsongs mål och eventuella tävlingar, men det blev visst något anant av det hela. Jaja, jag kan fundera på det där ett tag till då. Fortsättning följer.
Att jag tryckt på paus hindrar mig inte från att köpa rosa räserskor!
Efter min stockholmsmara, där jag var så nära men så långt borta samtidigt som jag var otroligt nöjd, var jag superpeppad inför framtiden och kommande mål. Jag ville inget hellre än att återhämtningsfasen skulle ta slut så att jag kunde få sätta igång. Jag hade stora ambitioner. Men så hände något och luften gick fullständigt ur mig. Därför har jag tryckt på paus och kommer endast ägna mig åt att ha kul och må bra. Jag kommer alldeles säkert att springa intervaller och långpassen kommer fortfarande vara frekvent förekommande. Jag kommer fortsätta älska (och just nu sakna) armyn och jag kommer självklart att tycka väldigt mycket om att instrurera cykelpass. Jag kommer yoga. Jag kommer springa i skogen och på asfalt. Jag kommer fortfarande älska att springa.
Jag sitter på tåget på väg till kärlek, skärgård och långspring. Det är svalt och skönt, men som vanligt hamnar jag alltid på en plats där jag åker baklänges och det gillar inte min kropp. Speciellt inte på x2000. Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om mål och framtid, men jag måste nog försöka sova så jag kanske slipper vara åksjuk. Får författa en annan dag helt enkelt. Ha en skön helg sötnosar!
Jag är lite som Sickan och har alltid en plan. Det är oftast ganska bra, speciellt för en ordningsmänniska som jag. Jag planerar mycket i livet, men framförallt planerar jag min träning. Om tre veckor bär det av mot nya mål och utmaningar. Hur vägen dit kommer se ut vet jag redan på ett ungefär. Inte till punkt och pricka såklart, men jag vet vad jag vill och vad jag behöver.
Men innan om tre veckor finns just tre veckor. Den första är denna och här hittar man självklart mestadels återhämtningsträning. Men söndagens armypass tänker jag för allt i världen inte missa. Det näst sista på ett tag verkar det som. Buhu. Måste fixa fram en ny plan där.. Under nästa vecka fortsätter jag med att träna lite vad jag känner för, men ett kortare långpass måste jag se till att få in för att inte tappa detta helt. Då blir det jobbigare att komma tillbaks sedan. För den tredje veckan består nämligen av min årliga totalvilovecka. Inte ett enda springsteg får tas. Inte ett endaste pedalvarv (Förutom cyklingen till jobbet då, men det räknar jag inte som träning.) får trampas och inte en endaste pushup får göras. Inte ens yoga får jag. Jag ska VILA. Och fira midsommar på östkusten. Fint.
Men sen blir det andra bullar minsan. Rivstart mot nya mål och utmaningar. Jag längtar redan.
För sådan fick jag minsann kämpa mot i princip hela tiden. Ibland massa is också och när det var som värst både och. Men det gör inte så mycket för jag tänker att det är bra träning för både mitt psyke och mina ben. Jag blir tåligare liksom.
Äta-träna-vila!