Idag var första gången på den här sidan graviditeten som jag inte ville springa. Det var kallt, grått, lite regnigt och jag var trött och seg. Men när Martin väl kommit hem och tagit över glada bäbisen tog jag mig i kragen och tvingade mig ut. Ångrade jag mig? Nä, såklart inte. Bara jag fått upp värmen lite (Det tog emot att sätta på sig underställströja under jackan och ta fram vantarna igen, men vad ska man göra..) var det såklart skönt. Värmde upp i 20 minuter och körde sedan en extensiv intervallpyramid med 6min ökning följt av 3 minuter jogg, 4 minuter ökning och 2 minuter jogg, 2 minuter ökning, 1 minut vila, 4 minuter ökning följt av 2 minuter jogg och så 6 minuter ökning till sist. Totalt 30 minuter fartlek och sedan 20 minuter nedjogg på det. 12,6 km rikare och både gladare och piggare.

Imorse fick jag även till ett stabilitet - balans och rörlighetspass. Det är lyxigt att vara ledig med en bäbis som är så nöjd och glad större delen av tiden. Jag är antagligen lyckligt lottad som haft turen att få en sådan solstråle som ger mig tid och möjlighet att både träna och jobba lite. Jag är dock medveten om att sådant kan ändras så jag försöker passa på att njuta så mycket som möjligt.

Besök på bvc imorse som innehöll både vägning, mätning, läkarkontroll och föräldragruppträff. Tyngre bäbis - check. Längre bäbis - check. "Godkänd" bäbis - check. Och så var det premiär för föräldragrupp också. Många fina bäbisar som är mellan fem och nio veckor gamla, och en är född samma dag som Sixten. Och som jag trodde har jag nog haft en himla tur som får sova nästan hela nätterna, det verkar vara värsta lyxen som nybliven mamma. Nu håller vi tummarna för att det fortsätter i samma spår.

Vårigt härligt väder har det varit hela dagen så efter att ha varit hemma en sväng för lunch gick vi ut igen jag och Sixten. Kollade på kläder till honom (men köpte inget!), kollade på kläder till mig (men köpte inget!), köpte glass och en tidning (en mama, det trodde jag nog aldrig om mig själv..) till mig och så stannade vi till i en park på hemvägen. Mammalivet kan vara ganska lyxigt vissa dagar.

Och som inte detta vore nog ska jag få springa en snutt när Martin kommer hem! Så det är bäst att jag skyndar på nu. Jag ska vara ombytt och klar och Sixten ska vara matad och klar så att jag hinner ut och hem och kan lämna över springstafettpinnen till Martin innan det är kolmörkt ute. Här får vi springa i skift. Fast snart kanske vi kan springa vissa pass ihop, alla tre. Jag måste bara jobba upp konditionen lite till så att jag orkar prata samtidigt. Men det är nog snabbt gjort hoppas jag.

Jag råkade göra ännu ett avsteg från skyndalångsamtplanen och sprang hela vägen (förutom uppför en låång och sjukt brant backe på slutet) runt Årstaviken i förmiddags. 8,6km solskenslöpning är inte en dålig start på söndagen.

Förövrigt börjar sötkorven Sixten bli en riktig knubbis med flera dubbelhakor, härliga valkar på låren och en tunna till mage. På tretton dagar lyckades han äta upp sig 990g och väger numera (i torsdags) 5626g till sina 59,2cm. En riktigt knubbig sötkorv alltså!

Idag är jag bra igen så nu ska jag och Sixten ut på vår dagliga promenad. Det blir ingen långpromenad idag dock för i eftermiddag får vi besök av syster/moster med pojkvän. Och så ska jag ju styrketräna. Jag tror minsann kettlebellen ska få rastas i ett par lättare övningar. Men först ut i solen!

Stackars Sixten är förkyld. Jag hade själv lite halsont för några dagar sedan och blev sedan snorig. Tyvärr smittade jag Sixten. Hans lilla näsa är täppt och det låter riktigt jobbigt när han äter. I övrigt är han dock pigg och det känns som att han utvecklas lite mer för varje dag. De vakna stunderna blir också längre och han är mer och mer aktiv.

I övrigt är det riktigt skönt att våren är på väg. Även om jag är en vintermänniska och älskar snö så räcker det nu. Dags för förändring. Och det händer lite varje dag. Lite mer snö försvinner dag för dag. På gårdagens långpromenad var det riktigt varmt och skönt i när vi gick i lä. Där det blåste kändes det dock mer som vinter. Vi får se hur det känns idag, det blir nog en promenad igen.

Igår fyndade jag en ny springjacka för halva priset. Visserligen tycker jag att 400kr också är ganska dyrt för så lite tyg, men det är bättre än 800 iallafall. Och så är den lila och fin. Den får dock hänga oanvänd ett tag till för idag strålar solen och jag funderar på om idag är rätta dagen för t-shirt premiär. Jag tror det. Kanske att jag till och med kan ta korta tights? Med kompressionsstrumpor till blir det ju inte så naket. Trekvartstights plus kompressionsstrumpor blir ju typ som långa tights och det känns nästan varmt. Eller ja, inte för att jag varit ute än, det kanske är jättekallt, men det ser varmt ut. Trädet utanför mitt fönster har fått gröna blad och snart får jag njuta av den korta tid då där finns fina ljusrosa blommor.

Igår när jag stod och väntade på spårvagnen och mer eller mindre höll på att frysa ihjäl i mina tunna strumpbyxor, skjortklänning och korta vårjacka konstaterade jag att jag samma dag för ett år sedan gick runt med bara ben. Jag låg till och med i en park och solade. Visserligen var jag sjukt bakis efter en rolig trettioårsfest dagen innan, men det var varmt och somrigt och mina ben hade redan fått lite färg. Det har de inte nu vill jag lova. Så frågan är om folk blir rädda om jag väljer korta tights? Likblek är vad jag är, men hey, jag tror att blekhet är nya grejen. Sofistikerat och fint, lite som snövit. Hon hade väl svart hår och en blek hy om jag inte minns fel? Fast sen gick det ju sådär för henne också :)

Nä, nog om detta och dags att ge sig ut. Uppdatering (och bild om jag inte glömmer) lär komma. Ha en skön söndag i solen!

Hur bra känns det inte när man vaknar pigg och utvilad klockan kvart i sju? Klockan kvart i sju en morgon då solen redan strålar från en klarblå himmel. Klockan kvart i sju en ledig dag (bortsett från cykelklassen ikväll, men det räknas ju knappt som jobb). Klockan kvart i sju en dag då det ska springas backintervaller. Att tvingas gå upp sjukligt tidigt har även sina fördelar; att vakna strax innan sju känns som värsta sovmorgonen.

Jag avskyr egentligen backar, men på något konstigt sätt älskar jag backintervaller. Kanske inte just när jag är mitt uppe i det, men alltid på nedvägen och definitivt på hemvägen. Idag ska jag testa en annan backe än den jag brukar springa i. Ombyte förnöjer. Dessutom ska jag få sällskap av en kollega från förra jobbet/gymmet. Roligt!

Jag ska också köra löpskolning. Har lovat mig själv att verkligen ta tag i denna nu och lägga ner lite tid på det. Det har jag tänkt göra länge, men av någon dum anledning hela tiden skjutit upp det. Jag brukar vara rätt duktig i perioder, men det var längesedan jag hade en duktighetsperiod nu. Men nu är det dags. Två till tre gånger i veckan, runt tio minuter per gång kan ju inte vara så svårt att få till! En gång är redan gjord, idag är det dags för veckans andra session. Jag kommer bli en gasell! (Eller inte)

Vårig indiepop som får mig att vilja dansa runt med ett glas rosévin i ena handen och en god vän i den andra!

Jag kom precis att tänka på att man nog kanske inte "räknas" som ultralöpare förän man har tävlat på en distans längre än marathon/sprungit längre än marathon på ett tidslopp? Men skit samma, vad spelar etiketter för roll? Jag är iallafall nöjd med att ha slagit distansrekord med 13km. (Fast som vanligt börjar jag ju otåligt redan fundera på om jag inte kunde tagit 60km när jag ändå höll på. Typiskt mig att aldrig bli nöjd (även om jag självklart är nöjd ändå). Men det får bli nästa gång.)

Jag vet att man inte ska jämföra sig med "alla andra", men det är ju så lätt att det blir så. Med tanke på hur snabbt "alla andra" avanccerar borde jag väl sprungit ultradistans för länge sedan, men samtidigt tror jag att min kropp i slutändan kommer tacka mig för att jag skyndar långsamt. Skyndar långsamt, håller mig skadefri och bygger både snabbhet och uthållighet. (Även om jag föredrar att springa längre än snabbt vill jag samtidigt göra bra tider på milen. Jag vill liksom vara bra på allt vilket också är typiskt mig. Jaja, ett steg i taget, ett mål i sänder.)

Någon kanske undrar hur kroppen mår idag? Jo tack, bara fint. Om det inte vore för fötterna vill säga. Stackars, stackars sargade tår. Jag har nog väldigt känsliga tår för jag får väldigt lätt blåsor både här och där. Dock främst under lilltårna. Jag förstår dock inte riktigt varför just där, för hur mycket jag än filar (eh.. jag filar väl kanske lite för sällan ska väl erkännas) så är alltid "huden" jättetjock där. Usch, mina fötter är verkligen inte vackra. Men hur som helst. Igår kväll kunde jag knappt gå och än värre var det när jag hade skor på mig. Jag måste sett helt sjuk ut när jag långsamt, långsamt stapplade mig till och från hållplatsen där jag var på middag. Visst var benen lite stela också, men främst var det tårna som gjorde ont och när jag satt på vagnen hem funderade jag seriöst om man kan sjukskriva sig för att man har så ont i tårna att man inte kan gå. Haha. Även under tiden vi sprang var det främst tårna som gjorde ont. Visserligen stumnade ju låren, men det var inte värre än i slutet av ett vanligt lite längre långpass. Med skillnaden att jag sprang längre tid med stumheten såklart.

När jag vaknade av alarmet fem över fem i morse tog jag det säkra före det osäkra och svalde två panodil tillsammans med frukosten. Promenaden till hållplatsen var inte direkt behaglig, men åtminstone bättre än igår kväll. Väl på jobbet gick det faktiskt helt ok. Skor där tårna är fria är bra grejer.

Nu på kvällen känns det faktiskt rejält mycket bättre och jag har till och med återhämtningsjoggat i 3km. Och yogat lite för mig själv. Så det blir nog bra det här. Och benen då? Jo, baksidorna är stela, men inte värre än efter vilket lite hårdare pass som helst. Grymma ben är vad jag har!

Och så slutligen en liten sammanfattning av dagen:
Start i Skatås. Första 17km gick i riktig terräng. Underbar natur, men inte så jättebra springunderlag. Eller jo, jättebra för att träna upp stabiliteten i leder och öva reaktionsförmåga, men kanske inte jättebra att springa ultralångt i. I Jonsered vek jag, Madde och Jonathan (en vän från mitt gamla gym som innan igår som längst hade sprungit 18km. Han stoppade på 50km och ökade alltså med 32km!!!) av från resten av gänget (som vi till största delen lyckats få dit via en tråd på funbeat och aldrig träffat tidigare) och sprang som planerat vidare mot Partille. Väl där bar det iväg på den jobbigaste delen både mentalt och fysiskt. Kuperat, blåsigt och inte ens halvvägs. Stannade i Bergsjön och köpte cola och forsatte sen mot Angered. Där fick Madde tyvärr avbryta pga knäproblem, men hon mötte senare upp på cykel (Tack för peppet från cykeln!) i Kärra, där även, en för mig ny bekantskap -Anneli, slöt upp. Vidare mot fina omgivningar i Skogome och Lillhagen och ner till Backaplan och Götaälvbron. Därifrån var det verkligen mina hemkvarter och sista biten upp mot skatås ökade vi faktiskt tempot. Även om jag inte hade några tankar eller ambitioner med avseende på tempo känns det bra att vi trots det mycket långsamma tempot på terrängdelen kunde springa 55km på strax under 6 timmar effektiv tid. Med stopp inräknat tog det såklart lite längre tid, men jag är nöjd och glad!

'
Ungefär såhär kommer dagen se ut. Fast med upp till 10km längre, då det tydligen blev fel i uppritandet :) Sista knappa 2 milen går i terräng. Riktig terräng. Jag är lite nojig för den biten. Hoppas det är lite torrare än sist..

Idag ska jag och Madde, tillsammans med några andra, spendera dagen i vårskolen. Jag funderar just nu över om det är dags för 2010-invigning av knälånga tights eller inte. Jag tror jag ska satsa på det, med kompressionsstrupor till blir det ju inte någon stor skillnad mot långa. T-shirt och jacka, inga vantar. Nä nu är det dags att springa in våren!

Godmorgon! Solen tittar precis fram och jag ska springa långpass tillsammans med denna donna. Nya marker ska erövras på min enda påsklediga dag. Igår hade jag fruktansvärd träningsvärk i min lilla rumpa och baksida lår. Löpskolning ska tydligen utföras mer regelbundet och att ha över ett halvårs paus var visst inte så bra. Idag känner jag mig dock som människa igen och hoppas att benen kommer tycka om de nya markerna.

1 april är det visst idag också, och jag ska göra mitt bästa för att inte bli lurad. Påsk är det också men jag jobbar som sagt alla dagar utom denna. Förr i tiden betydde påsken ganska mycket för mig eftersom jag ofta fyllde år just då. Det gör jag även detta år (på söndag), men numer är det inte lika stort. Rätt betydelslöst om jag ska vara ärlig. Vart ville jag komma med detta egentligen? Vet inte. Men springas ska det iallafall göra. Glad Påsk!

OM jag flyttar från Göteborg framöver kommer jag nog sakna Skatås mest av allt. (Inget flyttande är bestämt alltså, men mer och mer pekar ju på att det eventuellt blir så förr eller senare.) Mitt älskade Skatås. Idag var det vår där. Visserligen var det vår överallt, men där var det liksom lite extra vår. Detta trots att det faktiskt låg lite snö kvar här och var i backen där jag duktigt sprang min backlöpning. Duktig var precis det jag kände mig för det gick faktiskt rätt segt. Det finns tre anledningar till det:

1. Jag tävlade i söndags.
2. Jag är inte van vid backträning just nu.
3. Jag köre löpskolning innan själva backintervallerna.

Det där med löpskolningen är ju intressant. Vad jag vet rekommenderas man att köra denna innan backlöpningen, men jag har alltid envisats med att köra den efteråt eftersom det har känts bättre på något sätt. Men idag testade jag för en gångas skull att köra den innan, men det skulle jag ju inte gjort. Jag blev ju bara trött och seg av det. Visserligen kanske man inte ska köra så länge som 17min (Och kanske inte 100utfallssteg, även om de inte kändes av så mycket just när jag gick dem.), men ändå. I fortsättningen fortsätter jag att köra på mitt sätt.

Segt eller ej, det var vår i luften och jag befinner mig fortfarande i nåt slags rus efter söndagens bedrift så det spelar ingen roll. Och det var härligt att vara tillbaks i finaste Skatås igen. Nu har jag (om inget oförutsett händer (läs; jag får ett "riktigt" jobb i sthlm)) en hel lång vår och sommar att spendera bland mördarbackar, rådjur och småstigar!

När jag efter en dryg timmes springande totalt genomdränkt befann mig på väg upp mot toppen av älvsborgsbron med en isande hård havsvind i ansiktet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det enda jag kunde göra var att konstatera att jag kände mig väldigt eländig. Jag vågade inte tänka så mycket längre än så, vågade inte tänka på att jag i värsta fall skulle få befinna mig i den där eländigheten i ytterligare närmare två timmar.

Till min stora förvåning övergick ösregnandet såsmåningom i mer duggregnande för att slutligen avta helt. Mina händer var vid det här laget så stelfrusna att fingrarna knappt gick att böja tillräckligt för att få upp omslagspappret på müslibaren jag hade med mig. Ytterligare en timme senare var jag dock upptinad igen och vid gott mod. Jag hade nämligen insett att jag sprungit mycket snabbare än vad jag tänkt mig och mot vad jag trott att jag gjort. Bara sådär och utan att jag känt det liksom. Känns bra! Jag delade mentalt in rundan i fem olika delar. Inte liksa stora delar utan bara efter lämpliga punkter utefter vägen. Vid varje ounkt tryckte jag på "lap" och kollade farten. Första gick lånsammast, andra lite snabbare, tredje ännu snabbare, fjärde snabbast av alla och den sista gick tredje snabbast. Känns bra!

Något som känns mindre bra är att jag inte får ligga i soffan och lata mig resten av dagen, utan måste jobba. Jaja, man kan inte få allt. Nu fick jag iallafall 31 nya kilometrar att lägga till samlingen. 31 kilometrar som gick i ett snittempo under 5:30 min/km. Och det räcker långt idag.

Jag och Madde har klurat ett tag på någon slags Ultralöpning här i Göteborg. Vi vill få chansen att träffa andra spring-njutare som kan tänka sig att lulla runt en hel dag i trevligt sällskap och i maklig takt. Dessutom vill vi såklart knäcka Ultradistansen för första gången i år! (För första gången för mig)

Vi tänkte utgå från Skatås, ta bohusleden upp till Jonsered och sedan via mindre vägar ta oss mot Angeredsbron, över till hisingen, via mindre vägar ner mot älvstranden och över älvsborgsbron, kanske en sväng via majorna och sedan tillbaks till sktås. Vi har inte koll på exakt hur långt det kommer bli, men tippar på runt 55-60km. Självklart behöver man inte vara med hela vägen om man inte vill. Vi tänkte starta vid nio så har vi god tid på oss!

Vi inbjuder härmed alla likasinnade att hänga på oss. Den 10 april är det dags och lämpligast mailar ni någon av oss för att meddela ert intresse. Vad gäller tempot så är det naturligtvis lugnt som tusan som gäller, pratfart. Vi kommer att stanna och fika, fotografera, stretcha och syssla med annat med jämna mellanrum och vi anpassar upplägget efter vilka som deltar. Ingen är för långsam, sålänge det finns en vilja att utmana sig själv och sina gränser.
Så- börja ladda redan nu, snart smäller det!

Jag började min lördag med att strax efter halv åtta kliva ut i en solig men lite kylig värld. Började jogga och konstaterade att extra vilodagar gör susen för halvtrötta ben. Medan solen steg högre och högre på himlen vaknade kroppen till liv och efter någon halvtimme var det inte längre fråga om lufsjogg. Benen ville bara pinna på och även om pulsen var några procentenheter högre än vad jag vill att den ska vara vid träning före frukost, så var det inte så mycket mer att göra än att njuta. (Självklart var jag inte upp i några monsterfarter, det var trots allt före frukost, men i jämförelse mot hur det brukar vara var det ganska stor skillnad.) Jag funderade på både det ena och det andra och glömde liksom bort att jag sprang. Vips hade över en timme passerat och jag var nästan hemma. Och utan att jag ansträngt mig särskilt mycket hade jag fått en underbar start på en jobbspäckad helg.