Jag måste erkänna en sak. Jag är inte så där duktig som jag vill verka. Jag är inte så förnuftig som jag hade tänkt. För tre veckor sedan hade jag inte sprungit en enda meter sedan graviditetsvecka 35, idag sprang jag 12,5km (och totalt 43,6km denna vecka). På tiden innan bäbis ett helt vanligt distanspass, nuförtiden, om inte ett riktigt långpass så åtminstone lite längre. Hade jag släppt förnuftet helt hade jag gärna sprungit dubbelt så långt, men lite klokhet har jag trots allt kvar, hur tråkigt det än må vara.

Allt känns så bra och min barnmorska tycker att det bara är att köra - "Du känner om du inte ska springa". Och det är ju det jag tänkt hela tiden - känns det bra så är det bra. Och det känns bra, riktigt bra! Och jag kan bara konstatera att jag är totalt jäkla superkär i springning! I rosa skor, rosa kompressionsstrumpor, rosa tröja och rosa ipod (och svarta trekvartstights, jag sprang inte med rumpan bar) svävade jag fram som på moln. Och jo, jag gillar rosa. Nästan så mycket så jag borde måla om min Garmin 305:a. Har för mig att Mary målade sin lila en gång så jag kanske får fråga om råd.

Men bara för att allt känns sådär jättebra ska jag inte rusa fram allt för fort ändå. Jag ska fortsätta bygga på distansen allt eftersom och jag ska vänta med kvalitetspassen ytterligare ett tag. Det är faktiskt inte förän i slutet av sommaren jag ska vara i superform. Nu ska jag bara lägga grunden. Men lite mer struktur skadar aldrig, så i veckan som kommer ska jag bli lite bättre på att ta det ännu lite lugnare på vissa pass. Bara distans även nästa vecka, men en blandning av lätta och medelhårda pass. Inte bara medelhårda som jag i stort sett kört på nu sedan jag började så smått för knappt tre veckor sedan. Och kanske kan jag få till ett riktigt långpass om ett par veckor!