När jag efter en dryg timmes springande totalt genomdränkt befann mig på väg upp mot toppen av älvsborgsbron med en isande hård havsvind i ansiktet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det enda jag kunde göra var att konstatera att jag kände mig väldigt eländig. Jag vågade inte tänka så mycket längre än så, vågade inte tänka på att jag i värsta fall skulle få befinna mig i den där eländigheten i ytterligare närmare två timmar.

Till min stora förvåning övergick ösregnandet såsmåningom i mer duggregnande för att slutligen avta helt. Mina händer var vid det här laget så stelfrusna att fingrarna knappt gick att böja tillräckligt för att få upp omslagspappret på müslibaren jag hade med mig. Ytterligare en timme senare var jag dock upptinad igen och vid gott mod. Jag hade nämligen insett att jag sprungit mycket snabbare än vad jag tänkt mig och mot vad jag trott att jag gjort. Bara sådär och utan att jag känt det liksom. Känns bra! Jag delade mentalt in rundan i fem olika delar. Inte liksa stora delar utan bara efter lämpliga punkter utefter vägen. Vid varje ounkt tryckte jag på "lap" och kollade farten. Första gick lånsammast, andra lite snabbare, tredje ännu snabbare, fjärde snabbast av alla och den sista gick tredje snabbast. Känns bra!

Något som känns mindre bra är att jag inte får ligga i soffan och lata mig resten av dagen, utan måste jobba. Jaja, man kan inte få allt. Nu fick jag iallafall 31 nya kilometrar att lägga till samlingen. 31 kilometrar som gick i ett snittempo under 5:30 min/km. Och det räcker långt idag.