Idag är det en sån där sällsynt dag då träningen och min springsatsning inte känns rolig. Det händer inte särskilt ofta, men när dagens pass består av långpass på 27km och Göteborgs gator och vägar är täckta av ett flera centimeter tjockt lager blankis (om man har tur kan det ligga lite löst grus över) känns det faktiskt riktigt jobbigt. Dessutom ligger temometern på närmare 15 minusgrader (och vi vet ju hur det känns på västkusten), som om inte isen vore nog. Jag lovar härmed att aldrig mer beklaga mig över snömodd! Det må vara segt och frustrerande att springa i, men man är åtminstone inte livrädd från steg ett.

Igår kväll var jag ute på en kort återhämtningsjogg men jag vet inte om det blev så stor återhämtnade effekt för jag "sprang" på helspänn, med stappligt steg och med hjärtat i halsgropen. Pulsen var inte alls låg som den borde, trots att tempo låg närmare 7- än 6 min/km.

Så då är frågan; pest eller kolera?

Pest: Ska jag sätta på mig halva garderoben och ge mig ut på 27km-rundan, som på grund av extra långsamt snigeltempo, kommer ta halva dagen och dessutom riskera att ramla och, om inte slå ihjäl mig, så åtminstone skada mig?

Kolera: Ska jag åka in till stan och ställa mig på ett band och riskera att dö av tristess? Om jag väljer bandet kommer jag vara nöjd om jag lyckas stå ut i 20km men lovar att försöka tvinga mig till åtminstone 23-25km. Mental träning.

Gaah! Jag har stor beslutsångest! Vad ska jag göra? Pest eller kolera?