Sista dagen innan semestern började jag med att gå upp sjukt tidigt för att äta frukost. Igen. Fast den här gången var det inte för att jag skulle kunna springa, utan för att kunna cykla. Det var längesedan sist då jag inte instruerar några pass under sommaren. Har tänkt cykla för andra i en evighet men det tycks aldrig få plats. Men idag så. Strax innan kvart i sju satt jag redo på cykeln. Fyrtiofem minuter senare konstaterade jag att antingen har mina ben glömt bort hur man cyklar (och/eller blivit svaga) eller så var det något konstigt med min klocka. Trots att jag, under passets tre pulstoppar, tog i som om jag vore jagade av ormar och hade benen fulla med mjölksyra, vägrade pulsen gå över 85% strecket. Trots att jag var rejält flåsig och trots att jag kände hjärtat picka på där inne. Mystiskt. Nog för att jag hade min löpmaxpuls (som jag tror är min absoluta maxpuls) inställd på klockan och nog för att jag ofta har svårt att få upp pulsen som deltagare (som instruktör påverkar pratet mig rätt mycket) tog det här nog prisernas pris. Men, men, en bra start på dagen var det iallafall och caféfrukosten efteråt smakade ljuvligt.

Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.