Vaknade med pyttelite halsont i morse så det passar bra att vara ledig och spendera lite tid sovande. Fast jag har inte bara sovit, jag har även bläddrat lite i senaste nummret av Fitness Magazine. Jag brukar köpa det då och då (Eller ja, kanske typ nästan varje nummer när jag tänker efter) även fast jag varje gång förvånas över hur lite nytt det är (Där liksom i den andra träningstidningen jag läser; Runners world.).

Där fanns iallafall en artikel om programledaren för den svenska versionen av Biggest Looser, Tanja Djelevic. Jag har nog aldrig sett ett helt program av detta (amerikanska) fenomen som så många verkar gilla. Jag har slökollat på någon repris någon helgmorgon någon gång då och då, men alltid bytt kanal i ren ilska över hur deltagarna behandlas. Jag och den där amerikanska kvinnan (Ja jag vet att hon heter Gillian Michaels och att många verkar avguda henne.) skulle antagligen inte komma så bra överens om vi träffades och diskuterade träning/kost och vår syn på hälsa. Ok, jag förstår att det hela måste twistas till lite när det är TV och egentligen kanske hon är en jättesnäll person, men så som hon framstår i det där programet blir jag bara ledsen.

För det första begriper jag inte varför man ska tävla om att gå ner i vikt. Men tv är tv och det är väl sådant folk vill se. (Och det är ju inte Gillians fel såklart.) Problemet är bara att om man är såpass överviktig som de flesta av deltagarna i programmet är så är det allt som oftast "något större" som ligger bakom. Man blir inte gravt överviktig bara sådär. Ätstörningar och andra bakomliggande psykiska problem är nog snarare regel än undantag. Och är det då rätt väg att gå genom att vara med i en gånerivikttävling i tv? Är det då rätt att genom skrämseltaktik "tvingas" springa/träna flera timmar per dag (Från dag ett, även fast de flesta antagligen inte har rört på år och dag.) samtidigt som man äter minimalt lite? För mig är det helt obegripligt hur man kan resonera så. Hur går det för de här deltagarna efter programets slut?

Jag kan förstå att det kan ge en rejäl kick och motivationshöjning att snabbt förlora kilon i början, men vad händer sedan? Visst, man kanske kommer ner till en mer hälsosam vikt men hur ska det gå sedan när man ska klara sig själv? Och hur ska det fungera i längden när man inte tar tag i den bakomliggande orsaken (ätstörningen) utan bara ett av symtomen (övervikten)?

Ja, det är tv. Och deltagarna har själva valt att vara med. Jag blir bara så ledsen över den bild som förmedlas av hälsa/kost/träning. Var är glädjen? (Ok, jag har som sagt inte sett så mycket, så rätta mig gärna om jag har fel!)

I vilket fall som helst så verkar programledaren i den svenska versionen, Tanja, ha en syn på hälsa som mer liknar min. Att hälsa är något livslångt och innefattar alla delar av livet. Det är ett stort plus. Men faktum kvarstår ju ändå; hur bra är det att hetsbanta och hetsträna? Och dessutom tävla om det? I tv? Jag kommer nog inte klara av att kolla så mycket av den svenska versionen heller..