Åh. Jag vet inte var jag ska börja. Jo, jag börjar med när jag trippade in på skatåsområdet där löven låg i ett jämnt lager över den lätt leriga marken. Det luktade verkligen höst och även fast det var lite väl mycket folk för min smak så var det så fint att jag var tvungen att fälla några tårar. Fast det var ju i och för sig inte bara för att det var fint. Det var för att jag inte kände något i magen/bäckenet och för att det var en sorglig låt som spelades i den rosa ipoden också. Men likväl, jag var tvungen att fälla några små tårar och sen fick jag värsta nysattacken och började nästan skratta istället. Därefter koncentrerade jag mig på att njuta av att jag faktiskt sprang. Sprang på ett av mina favoritställen på jorden under min absoluta favorittid på året. När varvet runt Härlanda tjärn började ta slut och det snart skulle vara dags att vända tillbaka hemåt igen insåg jag att det under inga omständigheter skulle gå. Jag måste få springa ett varv till! Så det gjorde jag. Lika underbart. Jag hade gärna sprungit tre eller fyra varv också, men så "får" jag inte göra just nu så jag begav mig hemåt igen. Lagom till att jag lämnade skatås bakom mig började jag känna av magen lite, men det gjorde inget. Jag promenerade gladeligen små korta stunder de två kilometrarna som var kvar. För det här var nog den finaste springrunda jag upplevt på länge.

Lägg till ett pass body balance på kvällskvisten på det och dagen är nästan fulländad. Det enda som saknas är den där spontana middagen hos min Jenny (som ju faktiskt nästan räknas som en syster och alltså nästan kan klassas som blivande moster) som jag var tvungen att tacka nej till. Men det där kentpasset måste bli klart någon gång. Och så saknas min Martin också. Men det gör han ju mest hela tiden. Men nu handlar det bara om månader innan vi får vara tillsammans hela tiden. Har vi klarat ett år klarar vi fyra månader.