Efter mycket velande (Jag var trött, frusen och frustrerad på ännu en dags evigts spårvagnsväntande.) klädde jag till sist på mig lager efter lager av springkläder. Dubbla tights, dubbla tröjor, dubbla strumpor och diverse andra obligatoriska grejer. Dessutom stora och varma skidhandskar som gjorde att jag kände mig som i en av de där konstiga drömmarna jag drömmer ibland när jag befinner mig i något sorts mellanrum av sömn och vakenhet. Då jag har oproportioneligt stora händer.



Men detta hör egentligen inte hit. Det jag skulle skriva om var den obeskrivligt vackra kväll jag gav mig ut i. Det obeskrivligt vackra snöfyllda landskap jag lufsade fram genom i ett sånt där tempo man knappt blir andfådd av. Vem bryr sig om oväsentligheter som tempo och prestation när hela världen liksom stannar och det enda du kan tänka på är hur otroligt vackert allt är. Hur du får tårar i ögonvrårna och hur du måste se väldigt dum ut där du springer med ett konstant leende på läpparna. Hur musiken liksom flyter ihop med andetag och ljudet av knarrande steg på hårt packad snö. Hur du springer på en vit och svagt upplyst väg kantad av snövallar långt mycket högre än du trodde kunde existera på västkusten. Hur du här och nu befinner dig i total eufori, lycka och kärlek.

Jag ville aldrig komma hem. Jag ville fortsätta flyta fram bland allt det vita och låta musiken plocka fram fina minnen från olika tillfällen de senaste tio åren. Fortsätta befinna mig i en drömvärld. Vem behöver droger när det finns löpning?