Lite skugga innan start på förra årets mara..

Årets stora mål närmar sig med stormsteg. På onsdag är det bara en månad kvar och det börjar bli dags att påbörja formtoppningen. Innan maran ska jag persa på halvmaran. (Jo jag skriver ska, för gör jag inte det blir jag väldigt sur. Nuvarande pers på 1:45:08 är från förra årets gbgvarv då jag, eftersom det ligger endast två veckor innan maran, inte maxade.) Det blir den 8:e maj och därför drar jag nu ner lite på träningen för att förhoppningsvis få till en liten formtopp redan då. Min kropp brukar svara ganska bra på detta och jag brukar känna mig väldigt mycket starkare efter bara ett par dagar med lugnare träning och vila. När perset är fixat (sub 1:43 är målet) blir det sedan två tuffa veckor innan det är dags för två veckor med riktigt lätt träning och mycket vila. Lite kolhydratsladdning på det och sedan är det visst dags. Ojojoj.

Hur kan min älskade kropp överprestera gång på gång? Vissa tror nog att jag bara mörkar min form, men så är det inte. Möjligtivs är det en slags omedveten skyddsmekanism för att jag inte ska bli besviken, men jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att jag fullkomligt skulle krossa mitt föregående pers idag och springa in på 44:30! Möjligtvis hade jag drömt om en tid under 46, men inte trott att det skulle vara möjligt just nu. I slutet av sommaren absolut, men inte nu. I hemlighet hade jag kanske hoppats på att hamna någonstans mellan 46 och 47 men trott att runt 48 skulle vara mer realistiskt. Men ok, jag får nog börja tror lite mer på mig själv och lita på att kroppen kan plocka fram det där lilla extra så fort nummerlappen åker på. Tro fast inte ha för höga krav. Det är svårt det där, en balansgång som så mycket annat. Prestationsångest kan ställa till med problem och då kanske det trots allt är bättre med en lite "lägre tro"?

Oavsett är sjukt jävla nöjd och stolt över min underbara kropp! Tack, tack, tack! 44:30, jag kan nästan inte tro att det är sant! Och tack Miranda för draghjälpen under spurten! :)

Dock måste jag säga att jag nog föredrar längre lopp. Milen är ju verkligen bara en lång plåga från början till slut! När jag är mitt uppe i det blir jag arg på mig själv som ínte slutar utsätta mig själv för detta, men det sjuka är att så fort jag är i mål och har fått hämta andan ett par sekunder så kan jag bara tänka på hur sjukt kul det var och är! Konstigt det där.

Lite film för första gången i den här bloggen.!

Jag har någon sort skräck för intervaller och snabbdistans. En stor skräck skulle jag till och med vilja säga. Ofta skjuter jag upp passen och alltid går jag oroar mig en hel dag innan för hur det ska gå. Egentligen tror jag inte det är själva jobbigheten (för jo, jobbigt blir det ju, det är liksom lite svårt att undvika) jag oroar mig för utan jag tror det är ren och skär prestationsångest. Jag vill så gärna vara en sån där snabbing som lätt som en plätt trippar runt i 4-fart och liksom bara njuter. Nu är jag ju inte det men jag vill åtminstone vara så nära som möjligt. Någon eller några gånger har jag väl lyckats springa typ 6km snabbdistans i runt 4:30 fart (ryser av obehag när jag tänker på att jag måste springa ett helt millopp i den farten om jag ska under de där 45) och då vill jag liksom alltid vara så bra.

Jaja. Idag var det dock långa intervaller som skulle springas och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde jag mig slutligen för att de återigen fick springas på band. (Säsongens sista bandpass??) Det är fortfarande lite för osäkert underlag ute för att jag ska våga trycka på ordentligt. Även om det som sagt är mycket barmark finns förädiska isfläckar på lite för många ställen. 5x800m. Ganska lagom. Av någon anledning känns tusingar sjukt mycket värre än åttahundringar. Fråga mig inte varför, men så är det i mitt lilla huvud. Idag kändes det både bra och dåligt. Bra för att benen otroligt nog kändes väldigt pigga och fräscha och dåligt för att jag var konstant illamående och seröst trodde jag skulle spy på slutet. Inte för att det var så överdrivet sjukt jobbigt utan mer för att jag ätit för mycket för nära inpå. Tror jag. Oavsett så konstaterade jag att det var skönt att det inte var benen som begränsade mig och att det var bra för självförtroendet att det kändes helt ok (men självklart rejält jobbigt!) att springa fem stycken åttahundringar i runt 4:10-fart. Jag litar varken på band eller pod men något ditåt blir det väl. (Bandet inställt på 14,5 - 14,6 - 14,7 - 14,8 - 14,9 men jag tror att det var ett lite väl snällt band. Poden är icke tillförlitlig när man springer intervaller med ståvila mellan, då den inte hänger med alls i accerelationerna.) Rätt bra för en fredag i början av mars. Två dagar kvar av träningsveckan, kortare långpass i något högre fart än min vanliga sköna långpassfart imorn och vasaloppscykling på söndag (mer om den senare). Sen är det en lugn och skön vecka som väntar träningsmässigt.

Jag fick överraskande ledigt imorn (De hade råkat dubbelboka och även om jag fick jobba ändå om jag ville så valde jag att vara hemma. Jag behöver verkligen lägga massa timmar på att leta jobb, formulera ansökningar och komma framåt. Dessutom fick jag jobba längre på måndag så det känns som ett rätt bra val, även om jag förlorar några hundralappar i form av ob på det.) och planerar att ha en mycket effektiv dag! Vad ska du göra?

..eller snarare; du borde skämmas!

Idag har jag kört army vilket jag har sett fram emot i 14 dagar, det vill säga ända sedan jag sist körde det. Att det skulle vara styrkefokus visste jag, men att det är testvecka hade jag på något sätt lyckas förtränga. Lite konstigt eftersom jag trots allt är en av dem som bestämde vilka veckor testerna skulle ligga, vilket vi gjorde på vår terminsträff där vi även bestämde terminsupplägget.

Redan vid första stavelsen på ordet tester sprang min vilja och gömde sig. Den måste liksom vara förberdd för att orka. Lagom till efter uppvärmningen när det var dags att börja sprang den ut ur salen. Jo det måste den ha gjort för i mitt huvud fanns den definitivt inte. När jag kollar mitt resultat och jämför mot förra vårens så inser jag att det inte var supersupersuperdåligt, jag gjorde faktiskt 6st fler pushups (strikta, näsan ner i golvet, självklart på tå) än vid första testtilfället (och bara två sämre än vid andra) och stod i jägarvilan (90 grader i knäled, ingen vägg som stöd, armarna på bröstet, så upprätt överkropp som möjligt) 5 sekunder längre än första testet. Och jag har trots allt inte haft möjlighet att träna army så regelbundet som innan den här hösten. Men ändå, jag ska faktiskt vara bättre! Inga mountainclimbers denna termin, men däremot två nya övningar; planka och jämfotahopp. Jämfotahoppen innebär hopp jämfota framåt och så bakåt igen över två linjer (kompisens armar), ungefär 50-60cm brett, så många man hinner under 1min. Plankan står man i så länge man orkar. Här hade jag ju inget att jämföra med, men plankresultatet skämms jag verkligen över. Jag vet att det är en av mina svaga punkter, men längre än 2min och 15 sek bör jag som instruktör orka stå! Jag skäms! Problemet är liksom inte magen. Den skulle nog orkat lite till, men resten av kroppen börjar ju darra som ett asplöv.. Jaja, det kan ju bara bli bättre! Hoppen kan jag ju inte relatera riktigt till, men 51st känns som i minsta laget..

Men som sagt så är det inte i först hand resultaten i sig som gör att jag blir så arg på mig själv, utan det faktum att jag inte ens var bäst i salen och inte ens bästa tjej! Sånt gillas inte.. :) Fast mest av allt blir jag arg på min obefintliga vilja idag. Ok om kroppen hade lagt av totalt, men jag VET att jag relativt lätt hade kunnat pressa mig minst 15sek till i plankan och åtminstone 10sek i jägarvilan. Mera vilja och mera av världens bästa peppmaskin Lasse! Hade han varit där och skrikit på mig hade jag orkat pressa mig mer! Jag saknar dig kompis!

Här är iallfall de kassa resultaten plus en jämförelse med övriga tester:

Pushups: 34st (28, 36, 42)
Jämfotahopp: 51st (-, -, -)
Planka: 2min 15sek (-, -, -)
Jägarvila: 2min 35sek (2:00, 2:40, 3:25)
(Mountainclimbers: - (40sek, 45sek, 1min 5sek)

Nu ska jag träna army som bara den hela våren!! Och för att avsluta denna neggiga kväll lite positivt;

1. Det kan bara bli bättre och "rekord" är till för att slås!
2. Jag behövs på jobbet även på måndag och tisdag!
3. Barbiebenet (precis som Mia har jag också ett (eller två, men de krånglar som tur är inte samtidigt) kändes knappt av under armyn!
4: Förmiddagens fartlek kändes helt ok och barbiebenet protesterade endast genom att bli lite trött!
5. Jag har massa kärlek i mitt liv!

Förtom de ganska självklara sakerna som att utvecklas både som löpare, instruktör och människa, vara skadefri och må bra har jag några mer konkreta mål:

♥ Stockholm marathon sub 3:30 (hjälp, varför säger jag sånt här?!)
♥ Lidingöloppet (30km) sub 2:38
♥ Halvmaran sub 1:43
♥ Milen sub 45
♥ Springa ett 6h lopp eller ultra (alltså längre än marathon) i egen regi

Så ser det ut för tillfället iallafall. Det första kommer ju bli grymt svårt, men det kan gå. Det andra ska väl inte vara några problem om jag får vara skadefri och kan träna på och utvecklas som jag vill. Tredje målet kan nog också gå rätt lätt med tanke på att jag förra året utan svårigheter sprang på 1:45. Fjärde målet blir dock svårt. Milen är det värsta som finns och varje gång jag tävlar på denna distans lovar jag mig själv att aldrig göra om det. En plåga från början till slut. Men hey, jag blir ju sjukt stolt om jag fixar det. Sub 46 ska jag iallafall klara av och om inte kommer jag lägga mig ner och grina när jag kommer i mål. Slutligen så blir det sjätte målet inga svårigheter att klara av om jag bara bestämmer mig. Ultra verkar ju vara det nya svarta och om så många andra klarar det borde väl även jag liksom.