Hur kan min älskade kropp överprestera gång på gång? Vissa tror nog att jag bara mörkar min form, men så är det inte. Möjligtivs är det en slags omedveten skyddsmekanism för att jag inte ska bli besviken, men jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att jag fullkomligt skulle krossa mitt föregående pers idag och springa in på 44:30! Möjligtvis hade jag drömt om en tid under 46, men inte trott att det skulle vara möjligt just nu. I slutet av sommaren absolut, men inte nu. I hemlighet hade jag kanske hoppats på att hamna någonstans mellan 46 och 47 men trott att runt 48 skulle vara mer realistiskt. Men ok, jag får nog börja tror lite mer på mig själv och lita på att kroppen kan plocka fram det där lilla extra så fort nummerlappen åker på. Tro fast inte ha för höga krav. Det är svårt det där, en balansgång som så mycket annat. Prestationsångest kan ställa till med problem och då kanske det trots allt är bättre med en lite "lägre tro"?

Oavsett är sjukt jävla nöjd och stolt över min underbara kropp! Tack, tack, tack! 44:30, jag kan nästan inte tro att det är sant! Och tack Miranda för draghjälpen under spurten! :)

Dock måste jag säga att jag nog föredrar längre lopp. Milen är ju verkligen bara en lång plåga från början till slut! När jag är mitt uppe i det blir jag arg på mig själv som ínte slutar utsätta mig själv för detta, men det sjuka är att så fort jag är i mål och har fått hämta andan ett par sekunder så kan jag bara tänka på hur sjukt kul det var och är! Konstigt det där.

Lite film för första gången i den här bloggen.!