Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt. Antingen är jag i så sjukt dålig form att jag borde sluta springa eller så är det dags att fixa lite mer rättvisande löpband.
5 små pyttekilomterar snabbdistans (plus 3km uppjogg och 2km nedjogg) skulle jag springa. Hur svårt kan det va? Efteråt mådde jag lika illa och var lika slut som efter ett lopp. (Någon core/stabilitet/balansträning efteråt var inte att tänka på.) Under tiden var jag på väg att ge upp precis varenda sekund. Jag fick kämpa för att överhuvudtaget hålla mig kvar på bandet. Då kan man ju undra vad det var för monsterfart jag ställt in det på? Det är knappt jag vågar säga det, men till mitt försvar måste jag först säga att min fotpod (som utomhus numera av någon anledning visar kortare sträcka/långsammare tempo än verkligheten. Kanske på grund av att det hänt något med den, kanske på grund av att jag ändrat mitt löpsteg på något sätt.) visade ungefär 20 sekunder snabbare tempo. Det brukar nästan alltid skilja lite mellan denna och bandet, men det är bara på ett fåtal band som det skiljt så här mycket. Jag litar inte fullt på poden, men jag hoppas verkligen att det är den som stämmer mest, för bandet var inställt på 12 km/h, alltså 5-fart!!
Jag har sprungit ett helt Göteborgsvarv i 5-fart utan någon större ansträning (och utan speciell uppladdning innan) och jag har sprungit ett marathon i 5:08-fart. Jag sprang långa och rejält kuperade Lidingöloppet i 5:17-fart, jag sprang kuperade Finalloppet i skatås i 5:04-fart och en dålig dag sprang jag ett millopp i 4:36-fart, så NEJ det där bandet får inte stämma, jag kan inte vara i så dålig form. Eller kan jag det?? Utomhuspassen går ju inte sämre än vanligt. De gjorde iallafall inte det innan snön kom, nu är det ju lite svårt att jämföra.
Jag upplever det alltid vara mycket jobbigare att springa på löpband än att springa ute så till viss del spelar nog psyket in, men för att relatera till den fysiska kroppen så var genomsnittspulsen för snabbdistansen 90%. Jag låg på och över mjölksyratröskeln från början till slut och när det var dags för nedvarvning var jag tvungen att stana för att hämta andan och låta pulsen sjunka lite.
Mitt självförtroende är nu rejält luggslitet och det är knappt att jag har lust med dagens långpass runt ett vackert vintrigt Stockholm. Men jag får försöka intala mig att det är bandet det är fel på och inte mig. Att jag åtminstone sprang i runt 4:50-fart.. Poden kanske är lite väl snäll mot mig, men jag hoppas verkligen att bandet var rejält elakt. Jag vill inte vara i så dålig form!
