Trots mysig caféfrukost med min fina Sus var jag trött, sur och frusen under hela förmiddagen. Jag ville verkligen inte ut på långpass utan bara ligga under täcket och tycka synd om mig själv. Men ska man superprestera den 5:e juni kan man inte göra det så jag suckade, bytte om och traskade ut. Lufsade sakta men säkert igång benen till något som med lite god vilja skulle kunna liknas vid jogg och bestämde mig för att det är sånt här som gör mig mentalt stark.
Efter några kilometer hade jag fått upp värmen, insett att underlaget faktiskt var rejält mycket bättre än de under den senaste månaden och faktiskt fått lite fart på benen. Då blev det sådär roligt och harmoniskt igen. Skönt. Första bron gick som en dans och jag njöt av att springa längs Eriksbergskajen med p3 i öronen. Precis så fortsatte det. Med två undantag. Det första var på Älvsborgsbron där det blåste isvindar mot mitt ansikte (plus lutar rejält uppför). Och så är det ju det där med höjden. Höjder är, liksom trånga utrymmen och ormar, min värsta fobi. Det går an att springa på höga broar när det är tävling och man springer mitt i vägbanan, men nu när jag tvingas springa farligt nära det låga staketet har jag alltid ångest och hemska tankar om att jag liksom ska råka ramla och glida under staketet. Jag vet ju att jag egentligen är tjockare än 1dm, men man vet ju aldrig. Och det kan ju faktiskt vara så att jag liksom råkar flyga upp i luften och råka ramla över staketet. Usch!
